Månad: januari 2021

Söta droppar

Okej, vissa dyra också, men kostar det så smakar det som bekant. Här följer ett urval dofter som påminner mig om skandinaviskt gotta!

Snowmint Mallow (2013) av Solstice Scents – Marianne, originalet, de hårda karamellerna invirade i rödvitrandigt papper. Har av någon anledning tråkstämpel på sig eller ligger i någon vacker liten kristallskål på en 50-talsmöbel hos far- och mormödrar landet runt utan att se särskilt inbjudande ut, som om de vore en del av inredningen. Själv tycker jag de är trevliga att sutta på eller krossa i munnen, fick en helt ny uppskattning för dem eftersom de faktiskt är veganska. Det har varit svårt att hitta en ersättare utomlands, kombinationen hårt, räfflat pepparmintskal och porös chokladfyllning tycks helt enkelt inte finnas. Snowmint Mallow utkommer i amerikanska Solstice Scents vinterkollektion varje år, kostar omkring 15 euro för 5 ml roll-on parfymolja.

04 Musc Maori (2005) av Pierre Guillaume Paris – romerska bågar, den mörka varianten. Hög tråkfaktor på dessa också, förstår inte varför. Kombinationen choklad och apelsin går ju inte av för hackor, speciellt i juletider. Cloetta har tydligen dragit in bågarna av mörk choklad för några år sedan, sorry alla allergiker och veganer, nu finns bara sliskversionen med mjölkchoklad kvar. En sak mindre att köpa med sig från båten eller svenska fastlandet, alltså. Bu! Buuuuu! I Storbritannien gäller Terry’s Chocolate Orange, mjölkchoklad med apelsinolja som kommer i form av en naturtrogen apelsin gjord av choklad. Man får banka den i bordet några gånger för att chokladklyftorna ska lossna, har sett T utföra den ritualen många gånger. 102 euro för 50 ml.

Black Sugar (2013) av Aquolina och Framboise Noire (2015) av Shay & Blue London – hallonlakritsdöskallar. En mycket specifik produkt, kan man väl säga, både i smak och utformning. De har helt enkelt inte dille på att kombinera salmiak och lakrits med allt under solen så fort man beger sig ut i världen. Obegripligt. Hade en flaska Black Sugar som jag använde friskt innan läggdags när jag bodde i Haag, speciellt på vintern. Associerar därför doften till att slå mig till ro på madrassen i hörnet i rummet med svindlande takhöjd och det enorma fönstret med färgat glas, som förstås läckte värme som ett såll, men vad gjorde det. Black Sugar får man numera fiska efter på eBay och dylikt, pris runt 44 euro för 100 ml. Den mer raffinerade varianten Framboise Noire är fortfarande i produktion och kostar runt 62 euro för 100 ml.

Cherry Cordial (2011) av Solstice Scents – Da Capo. Älskar fan Da Capo, helst i stångform. Kan nog slinka ner när man är i Finland, är 99 % vegan och två stänger Da Capo om året hör till procenten undantag. Hade en utdragen (antagligen stenad) argumentation med en studiekamrat från tiden i Åbo som gick ut på inbördes rangordning av stängerna Jim, Pätkis och Da Capo, vi kom inte alls överens. För mig är ettan solklar. Cherry Cordial har ingått i Solstice Scents Valentine’s Collection flera gånger och kan tänkas komma tillbaka i år, om den inte gör det får man dyka in i andrahandsmarknaden (som för övrigt är enorm vad beträffar indie-/nicheoljor). Kommer ibland ut som annat än parfymolja, till exempel bad-/kroppsolja och whipped soap som förra året. Som roll-on parfymolja brukar den kosta runt 15 euro för 5 ml.

Chocolate Greedy (2007) av Montale – kaffedoppade jaffakex. Nu kommer förstås Jaffa cakes från Storbritannien så det är verkligen inte brist på den sorten här, känns som det finns en miljon olika tillverkare. McVities som uppfann kexet har faktiskt hela sin produktion i Stockport, Greater Manchester fortfarande. De inhemska jaffakexen åtnjuter ändå en stark ställning i Finland. Chocolate Greedy doftar som jaffakex doppade i svart, finskt kaffe. Förstås både ägg och mjölkfett i ingredienserna, så skippar äkta vara till förmån för doften. 90 euro för 100 ml.

Penthesilea (2017)

Ser att Förlaget har rea på Penthesilea (2017) av Lars-Eric Krogius just nu. Minns inte hur boken dök upp på radarn, möjligen en Svenska Yle-artikel kring publiceringen. Bad om att få den i födelsedagspresent av finländska vänner eftersom jag bodde i Nederländerna vid tillfället. Osannolikheten i att vi har en finlandssvensk Venus in Furs (1870)! Tackar ödmjukast för att Viktor Granö såg till att den till sist gavs ut. Sanna Mander står för det vackra omslaget.

Penthesilea är mer än en ankdammskuriositet ur vilken man fnissande läser väl valda stycken. Visst, den är både spretig och svulstig, skildringen av klasskillnader sticker i ögat för en modern läsare, stilistiskt är den schizofren och mycket medveten om det. Berättarglädjen flödar, och i kombination med det erotiska temat blir det köttsligt så det sjunger om det. Kvinnlig dominans är den röda tråden – berättarjaget lever ett tag med en undergiven kvinna och tröttnar till sist, längtar tillbaka till urkraften i ursprungsflamman Carola, liksom hon på annat håll tröttnar på att bli försedd med allt hon önskar av en ryggradslös fotfetischist som hon tjatgifter sig med (den gamla apan).

Det är det genuina mötet mellan en stark kvinna och en späd man båda vill åt, inga krusiduller, bara kraft och kött och kvinnlig sexuell överordning utan pedestaler. Eftersom boken är skriven ur mannens perspektiv blir det oundvikligen mannens önskningar som framträder, men till skillnad från Wanda i Venus in Furs lever Carola ut sina lustar för egen maskin, inte i en påtvingad härskarinneroll från den till synes ”undergivne” Severin. Förstås finns inte heller ens ett uns av den humor och självdistans som Penthesilea dryper av i Venus in Furs, herr Leopold von Sacher-Masoch sträckte sig inte så långt.

Det finns mycket att säga om Penthesilea, många maktförhållanden och en skattkista av mer och mindre lyckade uttryck. Boken förtjänar en djupare analys och en översättning till engelska, en självklar titel i hyllan med världens samlade femdomlitteratur. Skulle gärna läsa om den, det var ett tag sen, men har inte boken med mig här i Stourbridge. Läs den vetja. Den liknar inget annat.

Beskydd

Går nerför backen till Tesco Express vid bensinstationen. Har skrivit inköpslista: bröd, färska grönsaker, tamponger, frukt, sojamjölk, ibuprofen och någon sorts mocha-pulver som T prompt ska ha. Kanske en vecka sen man lämnade huset sist. Murar på bägge sidor, kapslar in.

Upplevde redan innan pandemin en stark känsla av sårbarhet då och då, men den har blivit värre. Världen känns hotande, det är svårt att gå utanför dörren. Mindre här än hemma i Eccles dock. Vågar inte tänka på hur dyrt det blev med all hämtmat när det tog emot för mycket att ens gå ner till det gemensamma köket och riskera att behöva småprata med någon av de sex personer som figurerar där. Det handlar dessutom om den bästa uppsättningen människor jag har delat hus med hittills, ingenting att frukta egentligen. Trots det figurerade känslan av att vara ett skadat djur, att slicka sina sår och stanna i boet. I imperativ.

Åtminstone har jag två sprayningar Eau de Protection av Etat Libre d’Orange (2009) till sällskap där jag går. Bytte till mig en 50 ml-flaska just innan flytten till UK och bar den en hel del första året här. En dramatisk rosdoft som är gjord i samarbete med den spanska skådespelerskan Rossy de Palma. Får aldrig någon reda på hennes ansiktsproportioner, och då målade man ändå personporträtt där ett tag. Doftar blodröda rosor med törnen och allt, pelargoner, ingefära och peppar, lite bergamott (tänk Earl Grey-té) och patchouli. Inget för en blyg viol. Doftar samlad kraft, en röd drake som bidar sin tid. Tog ett tag innan jag började uppskatta doften, den hamnade nästan i swap-högen, men nu har den en självklar plats i samlingen. Ryggrad i en flaska. Kom an.

Spela roll

Gårdagen ägnades åt att leda en session Dungeons & Dragons online med tre finländska spelare efter en paus på fyra månader. Blev för mycket av allt där ett tag, fick dra i handbromsen, men nu är dungeon master Droney tillbaka.

Största delen av spelet äger rum i var och ens fantasi. Spelarna kontrollerar sina respektive karaktärer, DM:en håller i trådarna för den övergripande världen och dess invånare – vänliga som fientliga. Mysigt att förbereda tycker jag, blir ett andningshål från den värld vi annars lever i. Löns dock inte att försöka förutse vad spelarna kommer göra. DM-regeln nummer ett är att det aldrig blir som man tänkt sig. Improvisationsförmåga är ett måste.

Fem timmar flög förbi. På slutet diskuterades det livligt vad som ska göras härnäst, bollades teorier om hur allt hänger ihop, olika sätt att ta reda på vad som egentligen är i görningen. Ett tydligt tecken på att spelarna är intresserade och engagerade i storyn, att man har gjort ett bra jobb som DM. D, en engelsk bekant, skriver som bäst en magistersavhandling om hur rollspel och brädspel kan användas som verktyg för att nå autistiska ungdomar och främja deras självkänsla. Tvekar inte en sekund på det.

Fick även tummen ur och beställde denna bok från USA. Bara $20 från förlaget, över hundra pund skulle de ha för en använd kopia från Amazon. Den har varit på önskelistan länge. Lade till en bok i födelsedagspresent åt ovan nämnda D som fyller 35 i slutet av månaden och ett par zines åt A också. Alltid roligt att stöda undergroundförlag.

Rekommenderar dokumentären Sick: The Life and Death of Bob Flanagan, Supermasochist från 1997 åt alla som vill vidga sina vyer. Dokumentären följer Bobs sista år i livet tillsammans med sin härskarinna, Sheree Rose. En historia om kärlek, sjukdom, smärta, konst, slavens roll, styrkan i underkastelse och mycket svart humor. Starka bilder förekommer absolut i mängd och massor men aldrig för att chockera med flit. Mycket rörande.