Karin

Vet inte vad jag väntade mig när jag vaknade idag. Session två av någon sorts uppgörelse med familjen igår kväll, via telefon. Landade förstås i konfirmationen, blev arg, började gråta, morsan också till sist. Pratade av mig med T efteråt, skrev av mig i ett WordPad-dokument och lade mig med skuldkänslor och självförakt. Varför ska jag ha mina gamla, trötta föräldrar att handskas med gammalt groll? Intalar mig själv att det kommer leda till en förbättrad relation, men om det inte gör det då? Risken finns, men försöker lita på att alternativet, ännu ett år av distans och hemlighetsmakeri, vore värre.

Vill blomma ut. Gamla Karin och hennes knoppar som brister, brynjor av skam och skuld, kasta svärd och sköld, allt det där. Känner mig så vittus teini, men så blir det väl när det var den senaste rollen man spelade innan utflytt vid femton. Givetvis är den nordengelska himlen för ovanlighetens skull molnfri idag. Mitt fönster vetter mot norr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s