Stödbubblan

En mer realistisk vy idag. Dunkelheit ute, men i sinnet råder fridens liljor (slash vallmo).

A kom hit i tisdags och var här i två dygn. Vi får träffas eftersom han ingår i min support bubble, annars är det förbjudet att umgås med andra hushåll. Stödbubblor myntades inför lockdown två, antagligen för att myndigheterna insåg att folk i ensamhushåll blev galna av att vara helt avskärmade från andra människor. Har ingen statistik att luta mig mot här, men höftar att mängden ensamhushåll har ökat sedan spanska sjukan förra seklet. Tänker mig att det är lättare att vänta ut stormen omgiven av folk man bryr sig om (även om det förstås också bär med sig sina utmaningar).

Vi drack vin och jag lagade potatis, brunsås och vegebiff (köttsubstitut, inte skoltidens grönsaksbiffar eller flottiga, panerade fanskap med oförklarliga majsbitar i). Min dator vägrade ansluta till husets delade router så kvällens underhållning bestod främst av att jag låg på sängen med en tia moffe i blodet och läste slumpvalda delar av Blood and Guts in High School medan jag bad honom hitta på nya basgångar till Axel F på synth. Det gick väl sådär.

Dag två fortsatte jag i våra finländska och polska förfäders spår och lagade vegeköttbullar med resterna av nämnda brunsås och potatis. A tog hand om morgongröten men råkade ta fel på kanel och chipotle chili flakes-burken, det var ingen hit precis men måste ändå medge att det piggade upp. Vi lyssnade på Badmotorfinger medan jag ritade på Trevor Bock med Wacom-tableten hans familj gav mig i julklapp (vilken skillnad!) och han pynjade med sitt i den undertryckta tystnad han ibland faller in i och hatar. Löste det med vallmoté och ett fyra timmar långt gemensamt bad med alla ljusen tända och tillhörande samtal. Frid och fröjd.