Hemvant

Packade nyss upp alla teknikgrejor och attiraljer, dvs. mina verktyg (känns aningen fånigt men måste tänka i dylika banor) och har därmed skapat en arbetsplats i the study, som T säger. Han jobbar i vardagsrummet och föredrar det så. Jag ser till att lunchen är klar 13:00, idag Tescos proteinnudlar med stekt tempeh och diverse grönsaker som sjöng på sista versen. Vi äter tillsammans. Sex timmar Baldur’s Gate II fick vi in igår, roligt att vara sidekick till T som upplever storyn för första gången. Har varit i Forgotten Realms så mycket i mitt liv att det på något sätt känns som att komma hem, är det skumt?

Har nu lyxen att jobba med två skärmar, skitpraktiskt. Vapen nära till hands förstås, ritplattan på paradplats och microkeyn nära om andan faller på. Är löjligt förtjust i min väckarklockeglob, den lyser så hemtrevligt och fick förstås följa med i väskan. Menoran fick stanna i fönstret, egentligen en skämtpresent från en kille i T:s discordserver. Den syftar till det stänk judiskt påbrå som T har i släktträdet och jag tycker den passar bra där den står.

Läste för övrigt en flashbacktråd om asbergare som lyfter stöd år efter år och främst sover och spelar data upp i 30-40-årsåldern, antingen hos mamsen eller i hyresettor. Många röster som ondgjorde sig över bristen på krav och motprestation, paralleller till gamla samhällen som vi inte lever i längre, då fick man minsann arbeta oavsett. Jag känner mig träffad i någon mån, även om jag flyttade hemifrån ovanligt tidigt och studerade tills jag var 28. Att arbeta vid sidan av studierna, på finska, var för mig otänkbart.

Mycket till pappers och lite praktisk erfarenhet är inte en särskilt god sits när man passerat 30-strecket och jag undrar hur i friden jag ska lyckas på en arbetsmarknad där social kompetens är A och O. Det går i några månader, sen sitter jag där, totalt utmattad. Samma visa varje gång. Har insett att frilansarbete är min enda utväg, men hur sparka igång ett sånt projekt under/efter coronan? Pandemin är ett andningshål trots all skit den för med sig, den verkliga uppförsbacken är runt kröken. Blir matt bara jag tänker på det. Telefonsamtal med Department of Work and Pensions imorgon, vet inte vad jag ska förvänta mig. En dag i taget.