Pressade till gränsen

Läser en artikel på Svenska Yle om barn och unga som mår skit under pandemin. Enligt skolpsykolog Nina Forsten-Lindman är det främst de högpresterande eleverna som tappar hoppet och hänfaller till självskadebeteende. Det handlar alltså om de som har talang och/eller driv, de som borde ha det bäst förspänt i framtiden, de som har bäst chans att bounce back efter pandemin. Det är dessa elever som mår sämst, känner att allt är meningslöst och hänfaller till depression.

Grejen är väl den att usel självkänsla lika väl kan yttra sig genom att se till att få högsta betyg som att skita i skolan. Om man gör högpresterande till en identitetsmarkör bäddar man för problem vid bakslag, för de kommer, ibland för egen maskin, ibland genom faktorer man inte kan kontrollera (läs: pandemi). Behovet att prestera går ofta hand i hand med en ängslighet över framtiden, ”om jag inte presterar kommer jag inte lyckas i livet, om jag inte lyckas är det mitt eget fel, om jag inte lyckas är jag värdelös”.

Ibland är det ett eget påfund, grundat på attityder som man snappat upp över tid (meritokrati), ibland klargör föräldrarna det med all önskvärd tydlighet. Ibland kan det handla om att man råkat ha det lätt för sig som barn och därmed stakat in sig på ett spår som man sedan känner sig tvingad att leva upp till (skyldig).

Bild: Mostphotos, Svenska YLE

Den bild av familjesituationen som framkommer hos dessa elever är för övrigt hjärtskärande. De vill uttryckligen inte oroa föräldrarna, de vill inte vara ytterligare en stressfaktor som kräver tid och uppmärksamhet. Mor- och farföräldrar däremot ”har alltid tid, orkar lyssna, där får man vara liten och behöver inte prestera”. Detta är alltså rena citat. Vad satan.

Det tjatas om resurser allstans i landet, konstanta skriverier om att barn- och ungdomspsykiatrin samt psykiatrin överlag har för få medel och att köerna är långa. Förvisso är det bra att detta uppmärksammas, men vet faktiskt inte hur bra det är att mala på om det i all oändlighet. När jag själv är på botten vill jag inte ta upp resurser på bekostnad av någon annan, fastän jag skulle behöva dem, för det hamras konstant in hur lite det finns att ta av. Det är de som mår så skit att de känner att de inte vill belasta systemet eller inte förtjänar hjälp som behöver den som mest.

Bild: Tiina Jutila/YLE

Ett av standardsvaren till frågan varför unga mår så dåligt är för mycket skärmtid. Jag hävdar bestämt att det är ett symptom och inte en orsak. Det finns de som har ”tappat hoppet och hatar allt”, instängda på sina rum med dator, platta och telefon. Forsten-Lindman föreslår stödpersoner som ”drar med dem någonstans”. Hur hade man reagerat om någon man inte hade förtroende för skulle komma och försöka aktivera en? Mer cynicism, antagligen.

Hon tycker också att det är viktigt att unga har något att engagera sig i och kämpa för, typ ”mänskliga rättigheter eller ”klimatfrågor”, för man måste ju ha något som är så omöjligt mycket större än en själv att ytterligare bry sig om utöver skola och ett fullspäckat schema med fritidsaktiviteter. Visst?

Det här ska du leva upp till, men kom ihåg att du duger som du är.
Ditt välmående är viktigt för oss, men barnpsykiatrin har vi flyttat bort från orten.
Se nu till att studera så du får ett jobb, här är en lista på annonser.
Ja, de har i snitt tvåhundra sökande var, men du kan bli vad som helst.
Lyckas du inte är det ditt fel, du har inte jobbat hårt nog.

Fy fan.

Midnight oil

Inte riktigt, men känns så med fullmånen i fejset. There’s more than one way to skin a cat car. Tror man börjat få grepp om det nu. Tjugofyra shots för 1m30s animation, kollade Sopranos-introt som också bara är James Gandolfini som kör för referens, kring sextio stycken får de in på samma tidsmängd men avser inte hålla samma tempo alls så det måtte funka. Plus att de förstås filmar med en kamera och slipper rita allt. Desto mer editering i det fallet, men ni fattar. Lär väl ta en två veckor innan jag har något vettigt att visa upp, men då jävlar.

The show must go on

Linda (född Karl-Johan) pressar bemun.

Det är tydligen Rhino Entertainment som basar över Grateful Deads katalog. Om man ska använda deras material på Youtube måste man skicka en länk till videon via email och man får förstås inte tjäna pengar på den. Är helt okej för mig så länge låten är helt clearad. Sen vet jag ju inte om en animerad show om sonen till en goth-transkvinna och en djävulsdyrkande historielärare som utspelar sig på något i stil med österbottnisk landsbygd kring år 2006 är något som går under Community Guidelines. Och det är innan man beaktar våld, sex, svordomar och förekomsten av knark. Jåå.

Lyssnar ofta på podden Flashback Forever när jag ritar. På forumet Flashback hängdes det långt, långt innan man uppnådde 18-årsgränsen, men det får väl anses vara preskriberat. Forumet har utvecklats rätt mycket genom åren och fått sin beskärda del negativ uppmärksamhet i gammelmedia, ibland förtjänt, men jag förblir ändå en vapendragare. Det skär lite i hjärtat varje gång de råkar läsa ett inlägg av Nemesis1, men det tar vi en annan gång. Lunch -> gym -> veckans shopping -> pizza.

Bränsle

Man tager vad man haver innan veckans inköpsdag.

Dagens lunch: vegekebab stekt med svartpeppar, morot och lök, airfryade sötpotatis-flaps (T skar, fråga inte mig), saltgurka, vitlöksmargarin med rödlök och koriander, färsk koriander, sriracha-drizzle som vanligt.

Har ritat och ritat och ritat på olika bakgrunder åt Trevor Bock idag, och med ”olika” menar jag vägar med inspiration från Österbotten. Motorvägen mot Vasa, olika avtag, skogsvägar i Sideby, korsningar i Petalax. Försöker hitta en stil som påminner lite om när man ritar över frames, typ som bakgrunderna i A Scanner Darkly. Realism men med synliga konturer.

Work in progress.

Blev så lycklig när jag insåg hur mycket 3D-kapabilitet Photoshop CS6 har. Bilar förekommer frekvent i Trevor Bock eftersom det är landsbygd, trodde länge att det skulle bli till att rita alla vinklar själv, men nej du. En grej mindre att oroa sig över. Lyckligt lottad man är som får pynja med sånt här under lockdown ändå.

Halleluja!

Grämelse

Nils Olof Bonnier. Bild: SVT

Fortsätter leva ställföreträdande genom SVT Play och ser K Special: Konstnären som försvann (2012). En besynnerlig historia om den unge konstnären Nils Olof Bonnier (ej från förläggarsläkten) som år 1969 försvinner på en finlandsfärja på väg hem från en resa till Leningrad med studiekamrater från Valands konstskola i Göteborg. Merparten av eleverna på skolan är en del av den blodröda våg som då sveper över studentrörelserna, men Nils Olof vill något annat med sitt konstnärsskap.

På senkvällen häcklas han samt studiekamraten Ingrid Olson av en enad front uttalat kommunistiska elever på Valand i en hytt på färjan. Det sista som sägs innan de båda reser sig för att gå är här ges ingen pardon. Ingrid ser hur Nils Olofs tårar börjar rinna och tänker att han nog inte vill att hon ser att han gråter. Hon följer därför inte efter honom när han går. Något hon har ångrat i femtio år nu.

Tom Paxal. Bild: SVT

Den finlandssvenske matrosen Tom Paxal är den siste som ser Nils Olof i livet. Paxal tar den sista nattrundan vid arbetspassets slut och ser den unge konstnären stå lutad mot relingen, tittandes ut över havet. Hans första instinkt är att gå fram och prata för att försäkra sig om att allt är okej, men han övertalar sig själv att arbetspasset är över och att han inte ska börja leka privatterapeut. Vid ankomst i hamn på morgonen är Nils Olof borta.

Minns att vi diskuterade just detta, den nordiska benägenheten att låta upprörda människor vara ifred och inte ”lägga sig i”, på något av de europeiska historieseminarier jag deltog i för sisådär tio år sen. Dessa seminarier hade deltagare från kring tjugo olika europeiska länder, med den gemensamma nämnaren att det för de allra flesta kulturer var en självklarhet att inte lämna en upprörd människa ensam. Grejen är nämligen den att det här med att ”lägga sig i” heter civilkurage och räddar liv.

Samaritans har kört en kampanj om det i UK, Small Talk Saves Lives, med förslag på hur man kan närma sig någon i en dylik situation. Lita på din instinkt och var djärv. I värsta fall sitter du nämligen där och grämer dig. Vilket jag själv också har erfarenhet av. Kan bli ett inlägg om det någon dag.

Man, enligt Dior

Vackrare mansdoft får man leta efter.

Valentindagen inföll för lite över en vecka sedan. Inget som uppmärksammas som så, men tog tillfället i akt att ge en ny flaska Dior Homme EdT åt T, då det börjat sina i den förra som köptes år 2016. Gav just den flaskan åt honom första gången jag hälsade på i Skottland. Det var en otrohetsaffär varsamt inlindad i svepskäl, och det visste vi båda två. Han fyllde 22 när jag var där, själv var man 26 och för omogen för att avsluta det ordinära (sambo)förhållandet. Det skulle dröja ännu ett år innan den oundvikliga kraschen, men det visste man ju inte då.

Speta så satans med att hålla ihop allt: en dyr utbildning som sist och slutligen inte fångade intresset, samboskap med konflikter som pyrde under mattan, slut på studiestöd och tvungen att ta lån av sambons välbeställda far, dött sexliv, medicinbyten, studiepaus på ett halvår, hur socialisera på internship i väletablerad forskningsgrupp, ångest och självsabotage, förälskelse i T tillsammans med en vägran att erkänna det som egentligen stått klart sedan första pojkvännen: jag är inte monogam.

Fragrantica is life. Fragrantica is love.

Hittade parfymvärlden kring denna tid och doftade igenom allt jag kom över. Kring åttahundra parfymer har nått min näsa i skrivande stund. Skrev oftast små anteckningar på Fragrantica i hopp om att de skulle vara av värde åt någon annan, och får ibland meddelanden från folk som köpt eller låtit bli att köpa en doft efter att ha läst något jag skrivit. Alltid trevligt.

Nåväl. Av de manskodade dofterna är Dior Homme EdT (2011) en av de ljuvligaste jag vet. Den utkom egentligen år 2005, men har aldrig lyckats få tag på den första formulan. Dior lanserade en tredje formula förra året, och 2011-versionen finns numera kvar under namnet Dior Homme Originale. Snappade lyckligtvis upp detta nånstans och såg till att beställa rätt version, för om en flaska av den nya versionen hade dykt upp hade man inte blivit nådig, alltså. Den är förskräcklig.

Mig lurar du inte, din jävel.

Efter att ha jämfört Dior Homme (2020) med Originale och den gamla flaskan undrar man varför de inte bara hittade på ett nytt namn åt den tredje formulan. Originale och flaskan som köptes år 2016 är mycket lika, tiden har fördjupat kakaonoten i den gamla flaskan och den har definitivt mer närvaro, men det är ändå samma doft. Homme (2020) är en helt annan kreation. Menlös. Doftar generisk mansparfym. Irriterande anonym.

Överdos cashmeran, en doftmolekyl som sägs dofta lite träigt och strävt men lent och hudaktigt. Refereras ofta till som blonde woods, en fanasinot som inte existerar i verkligheten. Homme (2011)/Originale är kakao och läder och iris, ljuvlig iris, gentlemannamässig, romantisk, beläst. Var är romantiken? Varför uppenbarar sig en sliskig, sportbilsägande hypebeast med militärsnagg och ”skarp kostym” i huvudet när jag doftar på den nya versionen? Vart tog den finlemmade och finstilte unge gentlemannen vägen? Blir att bunkra upp med Originale nu alltså. Det här går ju inte för sig.

Hilma

Snöade in mig på fetter igår. Började med margarin på Wikipedia och betade mig genom alla möjliga sorters oljor. Linfröolja som är exoterm när den oxiderar och benägen att självantända med tillräcklig area, brände upp många våningar i ett höghus i Philadelphia år 1991. Hur en mangokärna ser ut inuti, och att man kan utvinna fett från innandömet. Hampoljans omega-3-innehåll. Utfasningen av transfetter i västvärlden.

Går igång på sånt, alltså. Givetvis slutar wikisessionen med Hilma af Klint, den svenska konstnärinnan och mystikern.

Denna målning. Denna.

Hilma af Klint. Svanen, no. 16 (1915)

Oj, oj, oj. Vet inte ens vad jag känner.

Fler av hennes verk hittas här.

Muffinfanskap

Skulle ju inte bli nån arma matbloggare. Grrrr.

Äter mindre förpackade sötsaker med följd att det bakas mer istället. Åtminstone mer näringsvärde och en känsla av att åtnjuta frukt för mödan (inte för att det är så stor möda, men okej). Lagade dessa muffins/cupcakes/vad det nu är, hälften med amerikanska blåbär invikta i smeten och hälften utan. Apelsinskal nerrivet i smeten, trevligt, och en mycket enkel frosting.

5 dl vetemjöl
1,5 tsk baksoda
1 krm salt
skal av 1 apelsin, rivet
2 dl socker
2,5 dl växtmjölk
0,75 dl olja
1 tsk citronextrakt
1 msk äppelcidervinäger
blåbär eller dylikt

Frosting:
100 gram florsocker
3 msk margarin
1 tsk vaniljextrakt
1 tsk citronextrakt

  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Blanda ihop mjölet, baksodan, salt och rivet apelsinskal i en bunke.
  3. Blanda ihop sockret, växtmjölken, olja, extrakt och äppelcidervinäger i en annan bunke. Blanda väl.
  4. Häll över de torra ingredienserna i bunken med de våta ingredienserna och blanda tills det nätt och jämnt är en enhetlig smet.
  5. Vik in bären i smeten, om du har några i frysen.
  6. Skeda ut smeten i formar medelst två matskedar, sikta på att fylla formarna till två tredjedelar typ.
  7. Grädda tills muffinsen är gyllenbruna (20 min kanske), testa med sticka i mitten om du är pinko.

Frosting: blanda ihop florsockret, margarinet och extraktet i en bunke (jag använde en mätkopp på en halv liter). Vispa på låg hastighet om du orkar eller rör om med en matkniv tills det är en tjock, jämn massa. Spä ut med en skvätt växtmjölk om det är för tjockt. Vänta tills muffinfanskapen har svalnat någorlunda innan du frostar dem. Om du har något fjolligt strössel i skåpet är det en bonus.

Fear and Loathing in Ibiza

Vaknade imorse, steg upp och kokade té som vanligt. Ögonen föll på en lila burk på köksbänken, Cadbury chokladdryckspulver (i princip O’boy, men löser sig sämre i kall mjölk). Cadbury är ungefär motsvarigheten till Marabou i Sverige eller Fazer i Finland, men påminner mer om det förstnämnda. Riktigt sliskiga mjölkchokladplattor förblir deras främsta produkt. Chokladdryckspulvret innehåller dock ingen komjölk, vilket man intuitivt kunde tro, men det är inte alls poängen här.

Nej, nämner skiten eftersom det plötsligt dök upp ett minne av hur jag köper en identisk lila burk vid Thomas Green’s British Supermarket i San Antonio på Ibiza i augusti 2018. Tog kratom varje dag på den tiden och hade förstås begett mig ut efter blandverk: sojamjölk och chokladdryckspulver.

Orsaken till att jag befann mig på Ibiza till att börja med var en man jag träffade på en utekväll i Rotterdam. Minns att jag var en släng hypomanisk den kvällen, for ut nykter och osminkad. Tog en spårvagn till Den Haag Centraal och hoppade på metron mot Rotterdam. Det var någon sorts 90’s-00’s nostalgikväll vid en klubb som hette Rotown, medelåldern var kanske 23 år. Mycket Blink 182, Papa Roach och dylikt, man får ta det som serveras.

Hade precis blivir klar med att scouta ut stället (var finns vessorna, finns det nån garderob, hur funkar barservicen) när en mansperson anländer och börjar prata med mig. Han köper alla mina ölstop under kvällen, vi dansar, jag röker. Vid slutet av kvällen ser han till att jag kommer hem välbehållen genom att följa med mig på nattåget och sedan från stationen Hollands Spoor till dörren (tre kilometer gång i hällregn klockan fem på morgonen). Lämnar honom förstås vid dörren och spottar i hans mun. Han älskar det och traskar hem.

Under månaderna som följer far jag ibland till hans lägenhet i Voorburg (fyrtio minuter med spårvagn), dricker Bacardi med cokis hela kvällen till progressive house (mer meningslös elektronisk musik finns inte) och röker L&M blå. Förstås ligger två maxipaket alltid på bordet redan när jag anländer. Det lackar mot min födelsedag, han köper två parfymer som länge varit på önskelistan (Chanel Coromandel EdP och Etat Libre D’Orange True Lust). Han säger vid någon point att han alltid är i Ibiza en vecka på sommaren, jag säger halvt på skämt att om han betalar kalaset följer jag med. Det gör han förstås, så två månader senare sitter vi på flyget från Schiphol. Jahapp.

Vi bor en vecka på Hotel Neptuno i San Antonio, högst upp på sjätte våningen med en hörnbalkong med vy över bukten. Mer Bacardi, mer cokis. Om förmiddagarna och kring middagstid är det för överjävla varmt för att jag ska orka gå ut, ligger oftast på extrasängen och läser Trainspotting. Lyssnar på musiken från PA:n tillhörande dagklubben bredvid, nu-disco från millennieskiftet är på modet (typexempel: Moloko – Sing It Back). Jag är förstås trettio år för sen till partyt, tänker mig Ibiza år 1988 då acid house föddes, vilket jävla drag. Nåja. Alltid en kratomshake till frukost, både lunch och middag äts ute. Jag lever på vegetarisk pizza och någon trött vegeburgare (just ett sånt där friterat fanskap med majsbitar i) med franskisar ibland.

Vårt favoritställe att hänga vid på eftermiddagarna när solen är lite mer medgörlig heter Tulp (tulpan på holländska) och ligger i mitten av strandpromenaden. Förbi svischar instatjejer i strandklänningar över högt skurna bikinis, highlightern glänser som metall på kindbenet. Brittiska ynglingar far fram i gäng om tre till sju personer, trendriktiga sneakers och dramatiska fades i håret, antagligen en och annan ecstasytablett i fickan på adidasshortsen i väntan på kvällen.

Givetvis askkopp på varje bord, jag röker som en skorsten. Vi gör också en del utflykter, tar taxi till norra delen av ön med sina dramatiska klippor och smuggelgrottor. Går runt i gamla delen av Ibiza Town med sina fästningar, kullerstensgator och vyer. Tar också en simtur i havet och smörjer genast in mig med mer solkräm efteråt. Överlag är jag täckt med kläder från topp till tå, de skyddar bäst. Lyckades faktiskt inte bränna mig nämnvärt.

De vita taxibilarna servar oss mycket väl även på kvällen. Det är skönt att bara hoppa in i baksätet på en luftkonditionerad bil som doftar gott och spelar olika sorters elektronisk musik med bra ljud beroende på förarens smak. En höjdpunkt är Café del Mar, känt för de samlingar med ambientmusik som bär ställets namn. Såg i princip ut som en klädbutik från gatsidan men väl förbi ställningarna med merch förstår jag vad grejen går ut på.

Café del Mar – ej överskattat. Jävlar i min låda vad stället är E-kompatibelt.

Vi far till Club Hï och ser först tranceduon Above and Beyond och senare i veckan housenissarna i Basement Jaxx. Inträdet går på fyrtio euro per person per kväll. En Vodka Red Bull kommer i highballglas med en tjock stapel is i mitten och kostar femton euro. Inga konstigheter, han halar fram kortet. Hela klubben är definitivt doftsatt med något jag associerar med Mandorlo di Sicilia av Acqua di Parma, en söt men frisk mandelaktig doft med medelhavskänsla. Endast en gång blir vi tillfrågade om vi ”behöver nåt”. Nä, inte denna gång.

Grejen är den att efter dag två inser jag att det i själva verket inte finns särdeles mycket som tilltalar mig med denna man. Han verkar mer klängig och efterhängsen för varje dag. Det verkar heller inte finnas särskilt mycket mer till denna person än just undergivenheten, och det räcker inte för mig. Trodde att det skulle uppenbara sig ett djup med tiden, men det verkar inte finnas. Jag får kalla fötter i Ibiza, med vetskapen om att jag kommer bo med denna dude tills slutet av veckan och sedan sitta bredvid honom på samma flyg hem. Vad gör man? Man håller tyst och ser glad ut. Spelar med i rollen, halvhjärtat. Är ju beroende av honom för att komma hem och ha tak över huvudet. Hur skulle han reagera om jag sa sanningen?

Förväntningen är ju att jag är skyldig honom någonting nu. Parfymerna, alla drinkar och tobakspaket, flygbiljetten, hotell i en vecka, mat, inträde, literflaskorna Bacardi, duden har plöjt ner åtminstone tvåtusen euro bara på mig. Då är han inte heller en höginkomsttagare precis, en kille med vanligt jobb som sparar för att bränna krutet en gång i året.

Jag vill inte ha sex, attraktionen finns inte där. Låtsas somna fort på kvällarna i dubbelsängen. Han försöker röra vid mig men slutar när jag inte dras med. Mitt i veckan, efter Above and Beyond, slutar han inte tafsa trots att jag låtsas slockna. Vid den pointen övergår känslorna till avsky. Sista natten är förväntningarna höga, vi flyger tillbaks dagen efter, nu kommer resans klimax. Jag lägger fötterna på hans ansikte där han ligger på golvet och låter honom runka. En kompromiss.

Månaderna efter har vi mycket sporadisk kontakt, verkar som han fattat galoppen en smula. Tre månader senare, i november, skickar han dock ett meddelande då jag råkar befinna mig i Manchester för första gången. Han skriver att hans födelsedag är i december och att jag gärna får komma och slå honom utan nåd då klockan slår midnatt. Svarar inte på meddelandet vid tillfället. Svarar i själva verket aldrig. I princip är jag för raka rör i kommunikationen när jag får kalla fötter, men självbevarelsedriften säger att det är bäst att låta det rinna ut i sanden i detta fall. Vet ju inte vad han kunde ta sig till om han skulle bli arg, han vet var jag bor och så vidare. Kanske han inte skulle acceptera ett nej. Parfymen jag bar under vistelsen, Emporio Armani Lei, får jag för övrigt lov att swappa vidare. Tål den inte längre.

Vad lär vi oss av denna historia? Ett andra besök till Ibiza i annat sällskap hade inte varit dumt, ön är inte fullt sönderturistad som jag befarade, åtminstone delar av den. Jag skulle dock inte hålla måttet som lyxprostituerad, alltså. Det här med att byta sex och/eller dominans mot prylar och resor är inte min grej. Får bli en annan karriär.

I got the poison

I got the remedy. Ingen aning varför ljuset blev grönt, tog en bild med blixt på telen. Ljuskällan är en lykta från Amazon inställd på varmt vitt ljus, så vete fan, men det ser onekligen rätt snärtigt ut. Plastöverdrag när ställningen inte är i användning för att skydda mot regn förstås, garagetaket håller inte tätt om det häller ner. 60 kg mark 1×4 och sen 2×6 idag, med sikte på 80 kg innan återvändo till Manchester. Är förvånad över hur lite träningsvärk man har haft ändå, trodde det skulle vara betydligt värre, men kroppen minns tydligen.

Nu blir det att dra i sig en veganpizza och en flaska bubbel till På Spåret-finalen, cosplaya svensson såhär på fredagskvällen. Hejar på Claes och Magdalena. Översätter det mesta åt T, svenska ordvitsar och dylikt får lämnas bort men går ändå att kolla med någon som inte talar svenska. Får förstås se till att balansera denna helyllekväll med något från andra sidan myntet imorgon, för sån är man. Går inte att komma ifrån.