Vågen visar 94 kg. Som mest har den visat 97 kg (september 2017) och som minst 67 kg (oktober 2013). Jag är 173 cm lång. BMI: 31.4, grav övervikt. Som minst 22.3 i BMI, i mitten av vad som räknas som hälsosamt. Var man lyckligare då? Nä, grät hela tiden och blev till slut satt på antidepp. Var man hälsosammare då? Åtminstone mer aktiv, tränade varannan dag först hemma och sen gymkort vid ett sketet gym i Pansio. Åt knappt grönsaker och levde på subventionerade måltider från studentlunchrestaurangerna i Åbo. Hemma främst kvarg och proteinpulver med tärnad frukt, plus hetsätning (främst godis). Blev aldrig bulimiker, tack och lov.
Har ändå aldrig lyckats se en skillnad i spegeln, och då har vikten alltså pendlat 30 kilo. Samma svaga missnöje oavsett om målet var att tappa fem kilo eller tjugo. Ständigt projekt av Sisyfos-modell. Märker inte när jag går upp eller ner, bara om jag blir fotograferad. Då kommer skammen. Bilden i huvudet överensstämmer inte med vad linsen fångar, och då blir det åka av igen.
Vet nog hur det har gått såhär. Hämtmat och skräp man vräkt i sig under lockdown, arslet parkerat i stolen. Det går alldeles utmärkt att vara en fet vegan. Lyrican gör sitt också vid långtidsanvändning, viktuppgång är en klassisk biverkning och en del av orsaken till varför jag vill trappa ner och helst sluta. Jag är jag oavsett vad vågen visar, men det är så tröttsamt att släpa på extrakilon. Saknar känslan av att flyga upp för trapporna vid Utrecht Centraal i sneakers och tighta jeans, låren gnids minsann inte mot varann. Skillnaden känns, även om jag inte ser den.
Madrona Silvander 