Uti vår Haage

Ett och ett halvt år i har man varit i UK nu. Två tredjedelar av den tiden har det varit pandemi och fanskap, det har färgat upplevelsen kan man lugnt säga. Hjärnan förstår inte det alla gånger, den tänker var det inte najs i rena, mysiga Holland och det var det ju på sitt sätt.

Tycks ha glömt vardagen, ensamheten, tristessen, planlösheten, minns bara ljuspunkterna: D&D hos underbara, blåhåriga J i Utrecht, EZuiderstrand i Haag med A, T:s besök med några månaders mellanrum, och förstås utflykter med GB: Paris, Maastricht, Aachen, Düsseldorf, minns knappt alla. Men för det mesta efter magistern var man ensam och arbetslös, smått sammanbiten och ängslig. Kratom dagligen, två teskedar med en matsked socker i sojamjölk varje morgon. Lagligt i Holland förstås. Alltid småavtrubbad. Inget röka, inte min grej.

I minnet är det alltid sensommar i Haag. Fin setup man hade ändå. September 2018.

Mannen som hyrde rummet intill mitt hade en silverfärgad Toyota Yaris och jag utvecklade till sist en stressreaktion när jag såg den parkera utanför fönstret kring klockan fyra varje vardagseftermiddag. Såg honom bli arresterad där en gång, polisen förde bort honom och han återvände tre dagar senare. Nya kravbrev i hans namn varje vecka, alltid ilskna telefonsamtal som hördes genom väggen, holländska med en karibisk dialekt som var svår att förstå. Såg honom med sina fyra småflickor utanför Albert Heijn en gång (fy fan vad jag älskar AH annars). En människa under stor press, konstant stressad och på explosionströskeln.

Omöjligt för mig att inte insupa den stressen när den var på så nära håll, är så arma känslig för omgivningens sinnesstämning. Därför knepigt att dela boende, men på existensminimum är det ju en nödvändighet. Agenturen eller hyresvärden hyr ut hipp som happ och så hamnar man med de man hamnar med, såvida man inte squattar eller lyckas styra upp boende med folk man känner.

Här var det vår på Koningin Emmakade och Yarisen är hemma. April 2019.

Killen i det andra rummet bredvid mig cyklade alltid iväg någonstans klockan tre på natten, varje dag i veckan. Möjligen antilleanskt ursprung också. Mössan nerdragen i pannan och stora hörlurar på. Såg honom aldrig laga mat i det gemensamma köket, hörde aldrig ett knyst, inte ens att en golvbräda skulle ha knakat under ett och ett halvt års tid, men gräslukt kom det ju rätt ofta (inga konstigheter).

Staden har tydligen en arbetsgrupp som kontrollerar att hyresbostäder är i drägligt skick att bo i, de kom på besök och upptäckte att duden är en hoarder av rang. Rummet var helt fullbelamrat, definitivt stoff för en av de där TV-programmen som har gjorts till lust och leda. Han blev tillsagd att reda upp, de bokade återbesök, kom tillbaks någon månad senare och inget var förändrat. Tror han hotades med vräkning, agenturen skickade nån kille som försökte medla, det var första gången jag hörde honom prata. Vet inte hur det gick. Flyttade till Manchester i den vevan.

Zuiderstrand bodde man två kilometer från. Tog man det för givet? Givetvis. Augusti 2018.

Den minst konstiga hyresgästen var antagligen en tjej som pratade ungefär som en treåring och bodde bakom köket. Hon var ofta hos sin pojkvän, men när han kom på besök ekade stönen i korridoren. Hon flyttade till Amsterdam och nån dude tog hennes plats, en skön kille, blond, fotograf/studerande, tog sig friheten att steka ägg i min panna dag ett. Sen bodde ju jag där också, en självmedicinerande finlandssvensk autist-dominatrix. Icke att förglömma.

2 reaktioner till “Uti vår Haage

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s