Onsdag. Skickade ut coronatesterna igår, borde komma svar denna vecka. T är fortfarande sjuk och behöver sin Ventolin-inhalator oftare, jag känner mig lite bättre.
Måste annars se till att fixa en permanent så fort frissorna öppnar igen. Det här stripiga, urtvättade fanskapet går ju inte alls an. Krävs en mer luttrad frisör, de yngre förmågorna fixar främst spikrakt Kardashian-hår. Tar en fyra-fem timmar, man får sitta vackert och bli ledd likt en åsna mellan salongsstol, tvättställ och vad de där cirkulära mommo-hårtorkarna nu heter.
En gång for jag till en koreansk salong i Utrecht, billigast i stan, med en sextondel av ett sönderklippt fentanylplåster under läppen. Satt där och noddade medan tre unga tjejer gjorde jobbet, mysigt var det och bra slutresultat. Har dock aldrig varit så intresserad av hår egentligen, ser det som ett nödvändigt ont. Smink är mer min grej. Kompetensen slutade dock utvecklas runt 2010, med resultat därefter. Face of the day i mac_cosmetics-gruppen på LiveJournal-nivå. Har inte en chans mot dagens Youtube-tjejer (och killar!) och deras drag-sminkningar, för det är det ju.
När alltid en förhoppning om att aktivera Jessika Gedin-mode när det permanentade håret borstas ut, men det blir alltid mer Kristina Lugn (RIP), så borstar är bannlysta.
Egentligen vill jag rapportera att jag såg Lugn bara Lugn (2020) på SVT Play häromdagen. Har inget personligt förhållande till Kristinas verk förutom ett par dikter som en del av modersmålsundervisningen på IB-linjen i gymnasiet. Vill minnas något om Gogols sträva kappa, men det tycks vara ogooglebart. Formuleringen fastnade iallafall i minnet.
Det som slår mig med dokumentären är hennes likheter med min mormor och min svårt schizofrena moster, båda två numera framlidna. Rödlättheten, ansiktsuttrycken, cigaretterna, hennes släpiga sätt att prata, bensorörelserna, nyckfullheten – ur munnen kan det komma lite vad som helst om det vill sig, från en sak till en annan. Mormor gick på Temesta i fyrtio år, känner igen det. Känsligheten som står att läsa i ansiktet, det exakta uttryck jag sett på bilder av mostern som yngre och som går igen i mig. Det brådmogna, tonårsmässiga som blir kvar upp i åldern. Som jag har skämts för det, men det är fan i mig ett arv att förvalta. Ränderna går aldrig ur. Sluta skrubba.
Madrona Silvander 
