Haha, något av en emotionell bergochdalbana igår kan man säga. Terapeuten ringde oväntat och bokade in en terapisession samma dag, hon var sjuk förra veckan. Tyckte inte sessionen ledde någonstans, mycket ostrukturerad, förstod inte riktigt vad pointen var. Tror inte vi förstår varandra så bra. Hon bad mig skriva ett mail åt henne, i vilket jag ska lägga fram vad det egentligen är jag vill få ut av terapin.
Avslutade samtalet, slängde mig på soffan med ett sammelsurium känslor som urartade i stor sorg. Det kändes bokstavligen som någon hade dött. Har nog inte känt så sedan Nemesis gick bort för snart… sju år sen (!). Grät okontrollerat, hulkade, snor, hela paketet. Gick ner till garagegymmet kring kl. 18, trött och urladdad som ett passerat åskväder, kom ut en och en halv timme senare och kände mig lätt i sinnet. Endorfiner och neurogenes, icke att underskatta.
Mer stabil idag, hittills. Har fått en retroaktiv klumpsumma inbetald efter som jag fick för lite i bostadsbidrag under två månader. Hälften kommer gå till T som stod för hyran en månad, en del går till namnbytet. Magistraten ska ha 110 euro, sen blir det att skaffa nytt pass och körkort. Har meddelat föräldrarna om det, tror inte de förstår riktigt. När en förhoppning om att kunna förklara varför jag har gjort mina val, att slutgiltigt kunna förmedla, att få ett ”vi förstår precis”, men det kommer aldrig hända.
På ett sätt skulle ett direkt fördömande vara skönt. Åtminstone lättare att handskas med än försiktig förbryllning. Upplever att de har en hållhake på mig fortfarande, trots att jag är vuxen, och den är konstruerad enligt egen ritning, av skuldkänslor och plikt och skam. Känslan av att de kan sätta dit mig om de vill. Känslan av att man skulle blivit annorlunda, att de gjorde vad de kunde. Känslan av att folk har haft det mycket, mycket värre under uppväxten. Känslan av att inte ha rätt till sin historia och sina upplevelser. Känslan av att vara orättvis och krävande och bortskämd, de som gjort så mycket för dig, vad fan har du för rätt att komma och klaga. Den hållhaken är ett jävla ok att dras med. Varje dag.
Madrona Silvander 