Nu är det som så att det lackar mot våren, kände det för första gången idag. Vår innebär nerförsbacke på ett sätt. Tänker på morsan och hennes klasskamrater som rutschade nerför skolbacken på sina inplastade läroböcker vid skolårets slut när det begav sig. Tjohej, nu sticker vi, dra åt fanders. Den energin har man ännu i sig. Seasonal affective disorder så det sjunger om det, på gott och ont. Får bli en måtta på det här med att slänga sig med diagnoser, för övrigt. Det alienerar lika mycket som det förklarar om man viftar med dylika flaggor för ofta.
Mer oroande är att Nordirland nyss förlängde sin lockdown till första april, men lågstadieelever ska återgå till vanlig skolgång åttonde mars. Vet inte vad England kommer göra. Innan flytten förekom UK som en enhet i sinnet, men det har klarnat att det faktiskt rör sig om fyra länder som inte alltid drar åt samma håll. Kanske det är en del i varför en knapp majoritet tyckte att man klarar sig utan EU, det är liksom inte bara en ö mot fastlandet utan fyra unika nationer, the Home Countries.
En knapp majoritet ansåg att de kan och ska sköta sig själva. Nationalromantisk tanke med katastrofala följder förstås, behöver inte gå in på den fars det blev. Råkar ju vara tillsammans med en mycket EU-positiv skotte så ingen konflikt i den frågan. Majoriteten av Skottlands befolkning vill som bekant inte gå ur. Skottlands First Minister har pratat om en ny självständighetsomröstning, nej-sidan vann nippa nappa sist om ni minns, får se hur det blir med det.
Nåja. Blir det en månad lockdown till ända in i april kan det gå lite som det vill med psyket alltså. Har dock tagit saken i egna händer och rustat upp. Fler soltimmar på eftermiddagarna hjälper också, samt 100 µg D-vitamin om dagen (4000 IU). Rita, rita, rita. Är glad att det perfekta öppningsspåret uppenbarade sig i en hög med tusen MP3:or från en samling som tillhör en person som inte är i bilden längre. Måste skriva ett inlägg eller två om Grateful Dead annars, en del historier på lut där.
Madrona Silvander 