Fear and Loathing in Ibiza

Vaknade imorse, steg upp och kokade té som vanligt. Ögonen föll på en lila burk på köksbänken, Cadbury chokladdryckspulver (i princip O’boy, men löser sig sämre i kall mjölk). Cadbury är ungefär motsvarigheten till Marabou i Sverige eller Fazer i Finland, men påminner mer om det förstnämnda. Riktigt sliskiga mjölkchokladplattor förblir deras främsta produkt. Chokladdryckspulvret innehåller dock ingen komjölk, vilket man intuitivt kunde tro, men det är inte alls poängen här.

Nej, nämner skiten eftersom det plötsligt dök upp ett minne av hur jag köper en identisk lila burk vid Thomas Green’s British Supermarket i San Antonio på Ibiza i augusti 2018. Tog kratom varje dag på den tiden och hade förstås begett mig ut efter blandverk: sojamjölk och chokladdryckspulver.

Orsaken till att jag befann mig på Ibiza till att börja med var en man jag träffade på en utekväll i Rotterdam. Minns att jag var en släng hypomanisk den kvällen, for ut nykter och osminkad. Tog en spårvagn till Den Haag Centraal och hoppade på metron mot Rotterdam. Det var någon sorts 90’s-00’s nostalgikväll vid en klubb som hette Rotown, medelåldern var kanske 23 år. Mycket Blink 182, Papa Roach och dylikt, man får ta det som serveras.

Hade precis blivir klar med att scouta ut stället (var finns vessorna, finns det nån garderob, hur funkar barservicen) när en mansperson anländer och börjar prata med mig. Han köper alla mina ölstop under kvällen, vi dansar, jag röker. Vid slutet av kvällen ser han till att jag kommer hem välbehållen genom att följa med mig på nattåget och sedan från stationen Hollands Spoor till dörren (tre kilometer gång i hällregn klockan fem på morgonen). Lämnar honom förstås vid dörren och spottar i hans mun. Han älskar det och traskar hem.

Under månaderna som följer far jag ibland till hans lägenhet i Voorburg (fyrtio minuter med spårvagn), dricker Bacardi med cokis hela kvällen till progressive house (mer meningslös elektronisk musik finns inte) och röker L&M blå. Förstås ligger två maxipaket alltid på bordet redan när jag anländer. Det lackar mot min födelsedag, han köper två parfymer som länge varit på önskelistan (Chanel Coromandel EdP och Etat Libre D’Orange True Lust). Han säger vid någon point att han alltid är i Ibiza en vecka på sommaren, jag säger halvt på skämt att om han betalar kalaset följer jag med. Det gör han förstås, så två månader senare sitter vi på flyget från Schiphol. Jahapp.

Vi bor en vecka på Hotel Neptuno i San Antonio, högst upp på sjätte våningen med en hörnbalkong med vy över bukten. Mer Bacardi, mer cokis. Om förmiddagarna och kring middagstid är det för överjävla varmt för att jag ska orka gå ut, ligger oftast på extrasängen och läser Trainspotting. Lyssnar på musiken från PA:n tillhörande dagklubben bredvid, nu-disco från millennieskiftet är på modet (typexempel: Moloko – Sing It Back). Jag är förstås trettio år för sen till partyt, tänker mig Ibiza år 1988 då acid house föddes, vilket jävla drag. Nåja. Alltid en kratomshake till frukost, både lunch och middag äts ute. Jag lever på vegetarisk pizza och någon trött vegeburgare (just ett sånt där friterat fanskap med majsbitar i) med franskisar ibland.

Vårt favoritställe att hänga vid på eftermiddagarna när solen är lite mer medgörlig heter Tulp (tulpan på holländska) och ligger i mitten av strandpromenaden. Förbi svischar instatjejer i strandklänningar över högt skurna bikinis, highlightern glänser som metall på kindbenet. Brittiska ynglingar far fram i gäng om tre till sju personer, trendriktiga sneakers och dramatiska fades i håret, antagligen en och annan ecstasytablett i fickan på adidasshortsen i väntan på kvällen.

Givetvis askkopp på varje bord, jag röker som en skorsten. Vi gör också en del utflykter, tar taxi till norra delen av ön med sina dramatiska klippor och smuggelgrottor. Går runt i gamla delen av Ibiza Town med sina fästningar, kullerstensgator och vyer. Tar också en simtur i havet och smörjer genast in mig med mer solkräm efteråt. Överlag är jag täckt med kläder från topp till tå, de skyddar bäst. Lyckades faktiskt inte bränna mig nämnvärt.

De vita taxibilarna servar oss mycket väl även på kvällen. Det är skönt att bara hoppa in i baksätet på en luftkonditionerad bil som doftar gott och spelar olika sorters elektronisk musik med bra ljud beroende på förarens smak. En höjdpunkt är Café del Mar, känt för de samlingar med ambientmusik som bär ställets namn. Såg i princip ut som en klädbutik från gatsidan men väl förbi ställningarna med merch förstår jag vad grejen går ut på.

Vi far till Club Hï och ser först tranceduon Above and Beyond och senare i veckan housenissarna i Basement Jaxx. Inträdet går på fyrtio euro per person per kväll. En Vodka Red Bull kommer i highballglas med en tjock stapel is i mitten och kostar femton euro. Inga konstigheter, han halar fram kortet. Hela klubben är definitivt doftsatt med något jag associerar med Mandorlo di Sicilia av Acqua di Parma, en söt men frisk mandelaktig doft med medelhavskänsla. Endast en gång blir vi tillfrågade om vi ”behöver nåt”. Nä, inte denna gång.

Grejen är den att efter dag två inser jag att det i själva verket inte finns särdeles mycket som tilltalar mig med denna man. Han verkar mer klängig och efterhängsen för varje dag. Det verkar heller inte finnas särskilt mycket mer till denna person än just undergivenheten, och det räcker inte för mig. Trodde att det skulle uppenbara sig ett djup med tiden, men det verkar inte finnas. Jag får kalla fötter i Ibiza, med vetskapen om att jag kommer bo med denna dude tills slutet av veckan och sedan sitta bredvid honom på samma flyg hem. Vad gör man? Man håller tyst och ser glad ut. Spelar med i rollen, halvhjärtat. Är ju beroende av honom för att komma hem och ha tak över huvudet. Hur skulle han reagera om jag sa sanningen?

Förväntningen är ju att jag är skyldig honom någonting nu. Parfymerna, alla drinkar och tobakspaket, flygbiljetten, hotell i en vecka, mat, inträde, literflaskorna Bacardi, duden har plöjt ner åtminstone tvåtusen euro bara på mig. Då är han inte heller en höginkomsttagare precis, en kille med vanligt jobb som sparar för att bränna krutet en gång i året.

Jag vill inte ha sex, attraktionen finns inte där. Låtsas somna fort på kvällarna i dubbelsängen. Han försöker röra vid mig men slutar när jag inte dras med. Mitt i veckan, efter Above and Beyond, slutar han inte tafsa trots att jag låtsas slockna. Vid den pointen övergår känslorna till avsky. Sista natten är förväntningarna höga, vi flyger tillbaks dagen efter, nu kommer resans klimax. Jag lägger fötterna på hans ansikte där han ligger på golvet och låter honom runka. En kompromiss.

Månaderna efter har vi mycket sporadisk kontakt, verkar som han fattat galoppen en smula. Tre månader senare, i november, skickar han dock ett meddelande då jag råkar befinna mig i Manchester för första gången. Han skriver att hans födelsedag är i december och att jag gärna får komma och slå honom utan nåd då klockan slår midnatt. Svarar inte på meddelandet vid tillfället. Svarar i själva verket aldrig. I princip är jag för raka rör i kommunikationen när jag får kalla fötter, men självbevarelsedriften säger att det är bäst att låta det rinna ut i sanden i detta fall. Vet ju inte vad han kunde ta sig till om han skulle bli arg, han vet var jag bor och så vidare. Kanske han inte skulle acceptera ett nej. Parfymen jag bar under vistelsen, Emporio Armani Lei, får jag för övrigt lov att swappa vidare. Tål den inte längre.

Vad lär vi oss av denna historia? Ett andra besök till Ibiza i annat sällskap hade inte varit dumt, ön är inte fullt så sönderturistad som jag befarade, åtminstone delar av den. Jag skulle dock inte hålla måttet som lyxprostituerad, alltså. Det här med att byta sex och/eller dominans mot prylar och resor är inte min grej. Får bli en annan karriär.