Valentindagen inföll för lite över en vecka sedan. Inget som uppmärksammas som så, men tog tillfället i akt att ge en ny flaska Dior Homme EdT åt T, då det börjat sina i den förra som köptes år 2016. Gav just den flaskan åt honom första gången jag hälsade på i Skottland. Det var en otrohetsaffär varsamt inlindad i svepskäl, och det visste vi båda två. Han fyllde 22 när jag var där, själv var man 26 och för omogen för att avsluta det ordinära (sambo)förhållandet. Det skulle dröja ännu ett år innan den oundvikliga kraschen, men det visste man ju inte då.
Speta så satans med att hålla ihop allt: en dyr utbildning som sist och slutligen inte fångade intresset, samboskap med konflikter som pyrde under mattan, slut på studiestöd och tvungen att ta lån av sambons välbeställda far, dött sexliv, medicinbyten, studiepaus på ett halvår, hur socialisera på internship i väletablerad forskningsgrupp, ångest och självsabotage, förälskelse i T tillsammans med en vägran att erkänna det som egentligen stått klart sedan första pojkvännen: jag är inte monogam.
Hittade parfymvärlden kring denna tid och doftade igenom allt jag kom över. Kring åttahundra parfymer har nått min näsa i skrivande stund. Skrev oftast små anteckningar på Fragrantica i hopp om att de skulle vara av värde åt någon annan, och får ibland meddelanden från folk som köpt eller låtit bli att köpa en doft efter att ha läst något jag skrivit. Alltid trevligt.
Nåväl. Av de manskodade dofterna är Dior Homme EdT (2011) en av de ljuvligaste jag vet. Den utkom egentligen år 2005, men har aldrig lyckats få tag på den första formulan. Dior lanserade en tredje formula förra året, och 2011-versionen finns numera kvar under namnet Dior Homme Originale. Snappade lyckligtvis upp detta nånstans och såg till att beställa rätt version, för om en flaska av den nya versionen hade dykt upp hade man inte blivit nådig, alltså. Den är förskräcklig.
Efter att ha jämfört Dior Homme (2020) med Originale och den gamla flaskan undrar man varför de inte bara hittade på ett nytt namn åt den tredje formulan. Originale och flaskan som köptes år 2016 är mycket lika, tiden har fördjupat kakaonoten i den gamla flaskan och den har definitivt mer närvaro, men det är ändå samma doft. Homme (2020) är en helt annan kreation. Menlös. Doftar generisk mansparfym. Irriterande anonym.
Överdos cashmeran, en doftmolekyl som sägs dofta lite träigt och strävt men lent och hudaktigt. Refereras ofta till som blonde woods, en fanasinot som inte existerar i verkligheten. Homme (2011)/Originale är kakao och läder och iris, ljuvlig iris, gentlemannamässig, romantisk, beläst. Var är romantiken? Varför uppenbarar sig en sliskig, sportbilsägande hypebeast med militärsnagg och ”skarp kostym” i huvudet när jag doftar på den nya versionen? Vart tog den finlemmade och finstilte unge gentlemannen vägen? Blir att bunkra upp med Originale nu alltså. Det här går ju inte för sig.
Madrona Silvander 