Grämelse

Fortsätter leva ställföreträdande genom SVT Play och ser K Special: Konstnären som försvann (2012). En besynnerlig historia om den unge konstnären Nils Olof Bonnier (ej från förläggarsläkten) som år 1969 försvinner på en finlandsfärja på väg hem från en resa till Leningrad med studiekamrater från Valands konstskola i Göteborg. Merparten av eleverna på skolan är en del av den blodröda våg som då sveper över studentrörelserna, men Nils Olof vill något annat med sitt konstnärsskap.

På senkvällen häcklas han samt studiekamraten Ingrid Olson av en enad front uttalat kommunistiska elever på Valand i en hytt på färjan. Det sista som sägs innan de båda reser sig för att gå är här ges ingen pardon. Ingrid ser hur Nils Olofs tårar börjar rinna och tänker att han nog inte vill att hon ser att han gråter. Hon följer därför inte efter honom när han går. Något hon har ångrat i femtio år nu.

Den finlandssvenske matrosen Tom Paxal är den siste som ser Nils Olof i livet. Paxal tar den sista nattrundan vid arbetspassets slut och ser den unge konstnären stå lutad mot relingen, tittandes ut över havet. Hans första instinkt är att gå fram och prata för att försäkra sig om att allt är okej, men han övertalar sig själv att arbetspasset är över och att han inte ska börja leka privatterapeut. Vid ankomst i hamn på morgonen är Nils Olof borta.

Minns att vi diskuterade just detta, den nordiska benägenheten att låta upprörda människor vara ifred och inte ”lägga sig i”, på något av de europeiska historieseminarier jag deltog i för sisådär tio år sen. Dessa seminarier hade deltagare från kring tjugo olika europeiska länder, med den gemensamma nämnaren att det för de allra flesta kulturer var en självklarhet att inte lämna en upprörd människa ensam. Grejen är nämligen den att det här med att ”lägga sig i” heter civilkurage och räddar liv.

Samaritans har kört en kampanj om det i UK, Small Talk Saves Lives, med förslag på hur man kan närma sig någon i en dylik situation. Lita på din instinkt och var djärv. I värsta fall sitter du nämligen där och grämer dig. Vilket jag själv också har erfarenhet av. Kan bli ett inlägg om det någon dag.