Pressade till gränsen

Läser en artikel på Svenska Yle om barn och unga som mår skit under pandemin. Enligt skolpsykolog Nina Forsten-Lindman är det främst de högpresterande eleverna som tappar hoppet och hänfaller till självskadebeteende. Det handlar alltså om de som har talang och/eller driv, de som borde ha det bäst förspänt i framtiden, de som har bäst chans att bounce back efter pandemin. Det är dessa elever som mår sämst, känner att allt är meningslöst och hänfaller till depression.

Grejen är väl den att usel självkänsla lika väl kan yttra sig genom att se till att få högsta betyg som att skita i skolan. Om man gör högpresterande till en identitetsmarkör bäddar man för problem vid bakslag, för de kommer, ibland för egen maskin, ibland genom faktorer man inte kan kontrollera (läs: pandemi). Behovet att prestera går ofta hand i hand med en ängslighet över framtiden, ”om jag inte presterar kommer jag inte lyckas i livet, om jag inte lyckas är det mitt eget fel, om jag inte lyckas är jag värdelös”.

Ibland är det ett eget påfund, grundat på attityder som man snappat upp över tid (meritokrati), ibland klargör föräldrarna det med all önskvärd tydlighet. Ibland kan det handla om att man råkat ha det lätt för sig som barn och därmed stakat in sig på ett spår som man sedan känner sig tvingad att leva upp till (skyldig).

Den bild av familjesituationen som framkommer hos dessa elever är för övrigt hjärtskärande. De vill uttryckligen inte oroa föräldrarna, de vill inte vara ytterligare en stressfaktor som kräver tid och uppmärksamhet. Mor- och farföräldrar däremot ”har alltid tid, orkar lyssna, där får man vara liten och behöver inte prestera”. Detta är alltså rena citat. Vad satan.

Det tjatas om resurser allstans i landet, konstanta skriverier om att barn- och ungdomspsykiatrin samt psykiatrin överlag har för få medel och att köerna är långa. Förvisso är det bra att detta uppmärksammas, men vet faktiskt inte hur bra det är att mala på om det i all oändlighet. När jag själv är på botten vill jag inte ta upp resurser på bekostnad av någon annan, fastän jag skulle behöva dem, för det hamras konstant in hur lite det finns att ta av. Det är de som mår så skit att de känner att de inte vill belasta systemet eller inte förtjänar hjälp som behöver den som mest.

Ett av standardsvaren till frågan varför unga mår så dåligt är för mycket skärmtid. Jag hävdar bestämt att det är ett symptom och inte en orsak. Det finns de som har ”tappat hoppet och hatar allt”, instängda på sina rum med dator, platta och telefon. Forsten-Lindman föreslår stödpersoner som ”drar med dem någonstans”. Hur hade man reagerat om någon man inte hade förtroende för skulle komma och försöka aktivera en? Mer cynicism, antagligen.

Hon tycker också att det är viktigt att unga har något att engagera sig i och kämpa för, typ ”mänskliga rättigheter” eller ”klimatfrågor”, för man måste ju ha något som är så omöjligt mycket större än en själv att ytterligare bry sig om utöver skola och ett fullspäckat schema med fritidsaktiviteter. Visst?

Det här ska du leva upp till, men kom ihåg att du duger som du är.
Ditt välmående är viktigt för oss, men barnpsykiatrin har vi flyttat bort från orten.
Se nu till att studera så du får ett jobb, här är en lista på annonser.
Ja, de har i snitt tvåhundra sökande var, men du kan bli vad som helst.
Lyckas du inte är det ditt fel, du har inte jobbat hårt nog.

Fy fan.