Där kylig vind ej blåser

Nu är det som så att det lackar mot våren, kände det för första gången idag. Vår innebär nerförsbacke på ett sätt. Tänker på morsan och hennes klasskamrater som rutschade nerför skolbacken på sina inplastade läroböcker vid skolårets slut när det begav sig. Tjohej, nu sticker vi, dra åt fanders. Den energin har man ännu i sig. Seasonal affective disorder så det sjunger om det, på gott och ont. Får bli en måtta på det här med att slänga sig med diagnoser, för övrigt. Det alienerar lika mycket som det förklarar om man viftar med dylika flaggor för ofta.

Mer oroande är att Nordirland nyss förlängde sin lockdown till första april, men lågstadieelever ska återgå till vanlig skolgång åttonde mars. Vet inte vad England kommer göra. Innan flytten förekom UK som en enhet i sinnet, men det har klarnat att det faktiskt rör sig om fyra länder som inte alltid drar åt samma håll. Kanske det är en del i varför en knapp majoritet tyckte att man klarar sig utan EU, det är liksom inte bara en ö mot fastlandet utan fyra unika nationer, the Home Countries.

En knapp majoritet ansåg att de kan och ska sköta sig själva. Nationalromantisk tanke med katastrofala följder förstås, behöver inte gå in på den fars det blev. Råkar ju vara tillsammans med en mycket EU-positiv skotte så ingen konflikt i den frågan. Majoriteten av Skottlands befolkning vill som bekant inte gå ur. Skottlands First Minister har pratat om en ny självständighetsomröstning, nej-sidan vann nippa nappa sist om ni minns, får se hur det blir med det.

Nåja. Blir det en månad lockdown till ända in i april kan det gå lite som det vill med psyket alltså. Har dock tagit saken i egna händer och rustat upp. Fler soltimmar på eftermiddagarna hjälper också, samt 100 µg D-vitamin om dagen (4000 IU). Rita, rita, rita. Är glad att det perfekta öppningsspåret uppenbarade sig i en hög med tusen MP3:or från en samling som tillhör en person som inte är i bilden längre. Måste skriva ett inlägg eller två om Grateful Dead annars, en del historier på lut där.

Existentiella plättar

Vaknar, humör: urvriden disktrasa. Tryck över tinningarna som huvudvärken när tårar tagit slut. Ögonen bränner som vid läggdags och skiter i att det är morgon, tröttheten går inte ur. Tänker någonting, vad som helst, följdfråga: stämmer det här? Är det här sant? Vad är bevisen för och emot? Är det sanningen, den slutgiltiga?

Ett ständigt sökande efter en objektiv sanning att landa i. Oförmågan att acceptera något utan att först ha synat alla tänkbara vinklar och sen tänka ihop några till, för det finns alltid fler. Analysera allt. Varför valde jag den vänstra soygurten istället för den högra på hyllan i kylen imorse? Du har ju arrangerat dem efter datum, vänster-höger, antagligen för att läsriktningen går vänster-höger. Men jag är ju högerhänt, vore det inte lättare och mer intuitivt att ta den högra? Borde de alltså arrangeras efter datum höger-vänster? Vore det mer effektivt?


Igår var det iallafall fettisdag, eller pancake day som det kallas i UK. Orkade inte börja baka nå fastlagsbullar slash semlor så blev att ta seden dit man kommer. Använde mig av ett recept på ICA:s hemsida, men hade inte tillräckligt med sojamjölk i kylen så det blev hälften vatten och en aning mer mjöl och bakpulver. Blev bra, inget fett i smeten men stekte i en tesked olja styck.

Lärde mig också att T inte är ett fan av plättar alls efter att jag hade stekt upp åtta stycken, så det blev plättfest for one, inte mig emot. Så nöjd i magen har man inte känt sig på länge. Kortvarigt, men en ljusglimt ändå. Cirka 1100 kcal gick det loss på med sylt och vegangrädde inkluderat. Blev havregrynsgröt med proteinpulver till middag, landade på plus minus noll för dagen. Ikväll blir det att släpa sig ner till garaget igen, ser verkligen inte fram emot det alltså. Får lita på att det blir annat ljud i skällan efteråt.

Blomma ut, igen

Oktober 2017.

Haha, något av en emotionell bergochdalbana igår kan man säga. Terapeuten ringde oväntat och bokade in en terapisession samma dag, hon var sjuk förra veckan. Tyckte inte sessionen ledde någonstans, mycket ostrukturerad, förstod inte riktigt vad pointen var. Tror inte vi förstår varandra så bra. Hon bad mig skriva ett mail åt henne, i vilket jag ska lägga fram vad det egentligen är jag vill få ut av terapin.

Avslutade samtalet, slängde mig på soffan med ett sammelsurium känslor som urartade i stor sorg. Det kändes bokstavligen som någon hade dött. Har nog inte känt så sedan Nemesis gick bort för snart… sju år sen (!). Grät okontrollerat, hulkade, snor, hela paketet. Gick ner till garagegymmet kring kl. 18, trött och urladdad som ett passerat åskväder, kom ut en och en halv timme senare och kände mig lätt i sinnet. Endorfiner och neurogenes, icke att underskatta.

Maj 2017.

Mer stabil idag, hittills. Har fått en retroaktiv klumpsumma inbetald efter som jag fick för lite i bostadsbidrag under två månader. Hälften kommer gå till T som stod för hyran en månad, en del går till namnbytet. Magistraten ska ha 110 euro, sen blir det att skaffa nytt pass och körkort. Har meddelat föräldrarna om det, tror inte de förstår riktigt. När en förhoppning om att kunna förklara varför jag har gjort mina val, att slutgiltigt kunna förmedla, att få ett ”vi förstår precis”, men det kommer aldrig hända.

På ett sätt skulle ett direkt fördömande vara skönt. Åtminstone lättare att handskas med än försiktig förbryllning. Upplever att de har en hållhake på mig fortfarande, trots att jag är vuxen, och den är konstruerad enligt egen ritning, av skuldkänslor och plikt och skam. Känslan av att de kan sätta dit mig om de vill. Känslan av att man skulle blivit annorlunda, att de gjorde vad de kunde. Känslan av att folk har haft det mycket, mycket värre under uppväxten. Känslan av att inte ha rätt till sin historia och sina upplevelser. Känslan av att vara orättvis och krävande och bortskämd, de som gjort så mycket för dig, vad fan har du för rätt att komma och klaga. Den hållhaken är ett jävla ok att dras med. Varje dag.

Overload

Ett klassiskt brädspel för en spelare, alla åldrar. Oktober 2019.

För mycket på schemat. Duscha, blogga, promenera, laga lunch, äta, förbereda terapi, ha terapi, telefonsamtal med Work and Health Programme, träna, fransklektion, laga middag, diska, lägga in beställningar, kolla Traceroute med A. Måste klämma in några ritade framesTrevor Bock också. Hur fan orkar folk? Håller på med punkt två just nu och är redan lite småsliten efter att ha rakat kroppen och tvättat håret. Vad satan. Då förvärvsarbetar jag inte ens. Kan inte föreställa mig hur det vore att lägga in heltidsjobb + transporttid + barn i ekvationen också.

Det finns alltså folk som jobbar 40 h, kör en timme till och från jobbet, tränar, sköter hushåll, har barn och studerar deltid. Fattar inte det alltså. HUR GÖR MAN? Superkrafter? Eller kanske man kan göra sånt om man inte är en deprimerad aspergian med nervsmärta? Voi om man inte skulle dras med denna genomträngande matthet. Göra vardagliga saker per automatik och inte som nu, ståendes i startblocket för hundra meter häck.

arg.png. November 2017.

Väntat på antidepp i snart fem månader nu, en medicin jag haft förr och som funkar hyfsat. Skrivs dock inte ut för depression i UK, endast för nikotinavvänjning, så den måste skrivas ut off-label. Husläkaren kan inte göra det, krävs en psykiatriker som är okontaktbar. Hade medicinen både i Finland och NL, så har förstås rett ut möjligheterna att få den därifrån, men det finns inte pengar till det på långa vägar. Tack Brexit.

Vid den här pointen överväger jag att testa något annat. Vill förstås gärna ha en medicin som är bekant och har funkat förr, ställer mig skeptisk till att pröva ut något nytt, men det börjar fan bli nog nu. Allt som har viktökning och nedsatt lust som biverkning är uteslutet. Har redan testat en lång rad preparat i mitt liv, måste undersöka en av de nyare, atypiska medicinerna. Det ska fan i mig gå vägen.

Fler dofter av Finland

Bois Farine (2003) av L’Artisan Parfumeur – träslöjdsal. När jag gick i lågstadiet på 90-talet hade flickorna syslöjd och pojkarna träslöjd, man fick inte välja enligt intresse. Förstås hade ingen pojke täckts medge att träslöjden inte lockade och att han hellre hade lagat ett förkläde åt morsan, men en och annan flicka kanske hade snickrat ihop något i julklapp hellre än en väggbonad med korsstygn. Bois Farine doftar fint sågspån, mjöligt, kallt som en ouppvärmd slöjdsal och en hint impregneringsmedel (eller dylikt, fan vet jag, satt och bläddrade i en katalog för ”inspiration” under hela terminen med obligatorisk träslöjd på sjuan i högstadiet och lyckades väl såga ut ett ankh i trä och måla det svart till sist, tonårsgoth som man var). 130 euro för 100 ml.


Dolce & Gabbana Pour Femme (2012) av Dolce & Gabbana – muminlimsa. En av mina pojkvänner under tiden i Vasa lämnade hemmet under oroliga omständigheter som 18-åring och fick tag i en lägenhet i Olympiakvarteret, som på den tiden ännu hade en Siwa (och förstås Olympiakiosken med sin billiga öl). Minns att jag brukade kila ner till Siwa och köpa en flaska muminlimsa var och någon glass på sommaren medan han spelade World of Warcraft. Muminlimsan var dyr, två euro för en halvlitersflaska, men vad betalar man inte för en smak av barndomen. Saknar inte byn jag växte upp i, men saknar Vasa, staden där jag blev jag på riktigt. Mina utländska vänner skrattar när jag berättar att en helt ny värld öppnade sig med flytten till regioncentret, en metropol med sextiofem tusen invånare. Jåå. Kring 80 euro för 100 ml.


Encre Noire (2006) av LaliqueSisu-pastiller. Doften är baserad på vetiver, en gräsart som tycks sakna svenskt namn. Artikeln på Wikipedia går under det latinska Chrysopogon zizanioides (fräsigt). Rötterna torkas och destilleras och luktar jordigt och träigt med inslag av kåda och sötsur rökighet enligt någon svensk parfymsida, själv tycker jag doften främst påminner om Sisu (eller Gifu som man sa som liten). Vad fan består pastillerna av, annars? Tydligen en industrihemlighet. De sponsrade också killarna i Sturm und Drang när det begav sig. Ser man på. Svinbillig på Notino just nu, 25 euro för 100 ml.


21 (2007) av CoSTUME NATIONAL – glögg. Copyn skräder minsann inte orden: Created to celebrate the 21st anniversary of the maison, 21 is a harmony of pure and mysterious elements blended to create a strong, energetic and sensual character. Perfect mix of luxury and simplicity, 21 is a balance of white pureness and deep mystery, the most intriguing contrast. Jasså du. Luktar bara glögg enligt mig. Inget vitt och inget mystiskt, såvida man inte menar snön. Möjligen ”lyxen” och enkelheten i en lillajulfest i hyrd lokal med firman (innan spyorna). 104 euro för 100 ml.


Bonus:

Gloria (2002) av Cacharel – kvinnornas omklädningsrum på Tropiclandia i Vasa på 90-talet. Våta träbänkar, aromatisk olja som sipprar ut från dörren till bastun, ett sammelsurium 90-talsparfymer och deodoranter, hårsprej, varmluft från en armé hårfönar, en hint av klorerat vatten. Fick tag i ett prov av denna för några år sen, själva parfymen är ur produktion sen länge och mycket saknad på Fragrantica. En oerhört evokativ parfym. Blev förvånad när jag var dit i mitten av 10-talet, de har spikat upp en trävägg i sambastun så man kan bara prata med den mansperson man är där med, inte basta tillsammans. Vad satan. Är folk så pryda nuförtiden? Har för övrigt ett helt inlägg på kommande om just Tropiclandia, närmare bestämt en psykedelisk tripp som ägde rum där. Vänta bara.

Hårda killar

Får ta och ruva lite till på Supermasochist-texten ändå, den tycks bli rätt omfattande. Mycket som ska sägas.

Börjar dock tro att man måste vara masochist för att vara rugbyspelare också. Satan vad de drabbar samman, och hårt. Stora kasan med manskroppar som krälar på planen, de tacklar varann, rullar runt, slänger sig på marken, flyger fram, glider flera meter på gräset, springer för livet, faller, får ett blödande jack i ögonbrynet, fixar några stygn och är tillbaks på planen eller smörjer på en salva om det inte är så paha. Killarna måste vara ordentligt mörbultade efter en match, alltså. Knappt några skydd alls.

Relativt stor variation i längd och kroppsform också, med svällande lårmuskler som gemensam nämnare. Det är ju inte utan att man pausar skrivandet för att slänga en blick på matchen T kollar på, om man säger så.

Detta i perspektiv till att jag själv kommer vara en bruten kvinna imorgon i. o. m. 60-kilosreps i marklyft. Dessa killar jonglerar väl med den vikten. Förstår nog var tjusningen ligger.

Förbannade bananbröd

Varför ska det vara så lätt att svänga ihop? Både jag och T tycks ”undermedvetet” ha undvikit att äta bananerna på köksbänken, skänkt fruktskålen en blick på eftermiddagen och låtit bli att knäcka en, för att efter några dagar oundvikligen konstatera åhå, nu var de visst brunfläckiga ja, blir väl att göra bananbröd då. Så lätt är det att lura sig själv. Kalorierna behövs verkligen inte, men med nollvision i svinn får midjemåttet tåla lite uppbackning. Solidaritet, satan.

Garnering (och ren spis) överlåter jag till matbloggarna.

Kanske ett recept är på sin plats också?

  1. Sätt på ugnen, 175 grader.
  2. Smöra (”margarina” har inte samma klang) och bröa en lämplig form.
  3. Mosa en 3-4 övermogna bananer i en bunke. Häll i 1-2 dl socker (beroende på om det är tänkt som frukostverk eller kaffebröd), 0,75 dl olja och 1 dl växtmjölk. Blanda med fancy visp eller gaffel.
  4. Häll i 4,5 dl vetemjöl, 1 tsk baksoda, 1 tsk kanel och 1 krm salt och blanda precis till den grad att det är en jämn smet, inte mer.
  5. Häll smeten i formen och grädda i mitten av ugnen tills det doftar gott och brödet är passligt brunt (en halvtimme kanske). Testa med gaffel eller sticka om brödet är torrt i mitten om du är pinko.
Satyr har minsann inte gett upp. Fin kedja du har där, karl. Bild: SVT

Förmiddagen gick åt till att se Helvete – Historien om norsk black metal (2020) på SVT Play. Blev så glad att något dylikt äntligen gjorts. Måste ha tagit evigheter att göra. Genomarbetat, researchat som fan, straight from the horse’s mouth och med ett minimum musikjournalister. Scenen har varit föremål för otaliga böcker och skandaliserande dokumentärer genom åren, ofta med faktafel och rena fantasier. Klart att kyrkbränningar och mord är journalistiskt sprängstoff, men det har skrivits nog om det. Därför så uppfriskande att se åldrade musiker ta sig an backspegeln med ett nyktert perspektiv. Att de får göra det på det norska modersmålet gör också sitt. Varg Vikernes, som för övrigt fyller 48 år idag, nekade förstås till medverkan. Antar han har fullt upp med att säkerställa den vita rasens överlevnad med sin franska fru.

Tjusigt krus och Lugn

Onsdag. Skickade ut coronatesterna igår, borde komma svar denna vecka. T är fortfarande sjuk och behöver sin Ventolin-inhalator oftare, jag känner mig lite bättre.

Måste annars se till att fixa en permanent så fort frissorna öppnar igen. Det här stripiga, urtvättade fanskapet går ju inte alls an. Krävs en mer luttrad frisör, de yngre förmågorna fixar främst spikrakt Kardashian-hår. Tar en fyra-fem timmar, man får sitta vackert och bli ledd likt en åsna mellan salongsstol, tvättställ och vad de där cirkulära mommo-hårtorkarna nu heter.

En gång for jag till en koreansk salong i Utrecht, billigast i stan, med en sextondel av ett sönderklippt fentanylplåster under läppen. Satt där och noddade medan tre unga tjejer gjorde jobbet, mysigt var det och bra slutresultat. Har dock aldrig varit så intresserad av hår egentligen, ser det som ett nödvändigt ont. Smink är mer min grej. Kompetensen slutade dock utvecklas runt 2010, med resultat därefter. Face of the day i mac_cosmetics-gruppen på LiveJournal-nivå. Har inte en chans mot dagens Youtube-tjejer (och killar!) och deras drag-sminkningar, för det är det ju.


Såhär ska det se ut. Snygg färg, fan. September 2018.

När alltid en förhoppning om att aktivera Jessika Gedin-mode när det permanentade håret borstas ut, men det blir alltid mer Kristina Lugn (RIP), så borstar är bannlysta.

Egentligen vill jag rapportera att jag såg Lugn bara Lugn (2020) på SVT Play häromdagen. Har inget personligt förhållande till Kristinas verk förutom ett par dikter som en del av modersmålsundervisningen på IB-linjen i gymnasiet. Vill minnas något om Gogols sträva kappa, men det tycks vara ogooglebart. Formuleringen fastnade iallafall i minnet.

Det som slår mig med dokumentären är hennes likheter med min mormor och min svårt schizofrena moster, båda två numera framlidna. Rödlättheten, ansiktsuttrycken, cigaretterna, hennes släpiga sätt att prata, bensorörelserna, nyckfullheten – ur munnen kan det komma lite vad som helst om det vill sig, från en sak till en annan. Mormor gick på Temesta i fyrtio år, känner igen det. Känsligheten som står att läsa i ansiktet, det exakta uttryck jag sett på bilder av mostern som yngre och som går igen i mig. Det brådmogna, tonårsmässiga som blir kvar upp i åldern. Som jag har skämts för det, men det är fan i mig ett arv att förvalta. Ränderna går aldrig ur. Sluta skrubba.

Uti vår Haage

Ett och ett halvt år i har man varit i UK nu. Två tredjedelar av den tiden har det varit pandemi och fanskap, det har färgat upplevelsen kan man lugnt säga. Hjärnan förstår inte det alla gånger, den tänker var det inte najs i rena, mysiga Holland och det var det ju på sitt sätt.

Tycks ha glömt vardagen, ensamheten, tristessen, planlösheten, minns bara ljuspunkterna: D&D hos underbara, blåhåriga J i Utrecht, EZuiderstrand i Haag med A, T:s besök med några månaders mellanrum, och förstås utflykter med GB: Paris, Maastricht, Aachen, Düsseldorf, minns knappt alla. Men för det mesta efter magistern var man ensam och arbetslös, smått sammanbiten och ängslig. Kratom dagligen, två teskedar med en matsked socker i sojamjölk varje morgon. Lagligt i Holland förstås. Alltid småavtrubbad. Inget röka, inte min grej.

I minnet är det alltid sensommar i Haag. Fin setup man hade ändå. September 2018.

Mannen som hyrde rummet intill mitt hade en silverfärgad Toyota Yaris och jag utvecklade till sist en stressreaktion när jag såg den parkera utanför fönstret kring klockan fyra varje vardagseftermiddag. Såg honom bli arresterad där en gång, polisen förde bort honom och han återvände tre dagar senare. Nya kravbrev i hans namn varje vecka, alltid ilskna telefonsamtal som hördes genom väggen, holländska med en karibisk dialekt som var svår att förstå. Såg honom med sina fyra småflickor utanför Albert Heijn en gång (fy fan vad jag älskar AH annars). En människa under stor press, konstant stressad och på explosionströskeln.

Omöjligt för mig att inte insupa den stressen när den var på så nära håll, är så arma känslig för omgivningens sinnesstämning. Därför knepigt att dela boende, men på existensminimum är det ju en nödvändighet. Agenturen eller hyresvärden hyr ut hipp som happ och så hamnar man med de man hamnar med, såvida man inte squattar eller lyckas styra upp boende med folk man känner.

Här var det vår på Koningin Emmakade och Yarisen är hemma. April 2019.

Killen i det andra rummet bredvid mig cyklade alltid iväg någonstans klockan tre på natten, varje dag i veckan. Möjligen antilleanskt ursprung också. Mössan nerdragen i pannan och stora hörlurar på. Såg honom aldrig laga mat i det gemensamma köket, hörde aldrig ett knyst, inte ens att en golvbräda skulle ha knakat under ett och ett halvt års tid, men gräslukt kom det ju rätt ofta (inga konstigheter).

Staden har tydligen en arbetsgrupp som kontrollerar att hyresbostäder är i drägligt skick att bo i, de kom på besök och upptäckte att duden är en hoarder av rang. Rummet var helt fullbelamrat, definitivt stoff för en av de där TV-programmen som har gjorts till lust och leda. Han blev tillsagd att reda upp, de bokade återbesök, kom tillbaks någon månad senare och inget var förändrat. Tror han hotades med vräkning, agenturen skickade nån kille som försökte medla, det var första gången jag hörde honom prata. Vet inte hur det gick. Flyttade till Manchester i den vevan.

Zuiderstrand bodde man två kilometer från. Tog man det för givet? Givetvis. Augusti 2018.

Den minst konstiga hyresgästen var antagligen en tjej som pratade ungefär som en treåring och bodde bakom köket. Hon var ofta hos sin pojkvän, men när han kom på besök ekade stönen i korridoren. Hon flyttade till Amsterdam och nån dude tog hennes plats, en skön kille, blond, fotograf/studerande, tog sig friheten att steka ägg i min panna dag ett. Sen bodde ju jag där också, en självmedicinerande finlandssvensk autist-dominatrix. Icke att förglömma.