Coroney-scare

Oroväckande låg energinivå idag redan från morgonen, dåligt tecken. Förvisso rätt sliten och meh igår men hanterbart, idag inte riktigt. Ligger i badet, hudtonen är kokt kräfta och illamåendet sprider sig, så hett måste det vara. Inga kemiska laborationer för egen hand som kan ha orsakat denna matthet, känns orimligt. En flaska vin och ett par öl en lördag torde väl inte förorsaka en tvådagarskrabbis? Så gammal är man väl inte, eller?

Telefonen ringer, upp och svara, privat nummer, Salford Psychiatric nånting nånting, terapeuten har sjukanmält sig och ställer in dagens session. Lättnad. T har för övrigt haft medelsvåra förkylningssymptom i två dagar nu, kommer garanterat ärva smittan. Är det det som spökar? Är det corona? Ingen skillnad, vi har tillräckligt med mat för att självisolera i tio dagar. Ska man testa sig? Jo, måste man väl. Klick klick klick, så var hemmatest beställt för oss båda. Inväntar.

Mer skåpmat. Coffee is one hell of a drug. Sensommar 2017.

Stourbridge

Tre snabba på väg hem med fyra Aldi-påsar. Underbar art deco-gate förstås, svag för det. Blir inte klok på den brittiska himlen, hur kan den vara så ljus och så jämngrå samtidigt? Lyckades nästan vricka foten på trottoaren nerför backen och föll i en trappuppgång, vet inte vad motoriken felar men humöret är på topp och har varit sen igår. Bipolär? Typ två?

Ordentlig mängd folk i rörelse i centrum idag på en lördagsförmiddag, alla har förstås mask. En del äldre flanörer som inte tycks vara ute för att uträtta ärenden, de spatserar runt och sätter sig ner ibland, räknas väl som motion. Det är tänkt att lockdown ska fortgå tills åttonde mars (åtminstone). En månad till måste man väl orka med, vaccinationerna går undan.

Dagens tack riktas till apotekskedjan Boots för detta illröda klistermärke både på framsidan och baksidan av påsen med Lyrica:

Här går jag och har inget att dölja, men alla vill kanske inte skrika HÄR GÅR JAG MED KNARK I PÅSEN. Inte minst för stöldrisken, beroende på var man befinner sig. Relativt lugnt här i trakten dock, så låt gå.

Hänförd, stenhårt

Bild: SVT

Såg SVT-produktionen Kungliga Smycken igår, en insyn i de diadem, halsband, örhängen och broscher som förvaltas av den svenska kungafamiljen. Briljanter, smaragder, safirer, pärlor, rosa topaser, rödguld och kaméer. Porträtt av bleka, besmyckade personer fladdrar förbi med årtal i hörnet, främst kvinnor, men även en och annan man.

Arkivfilmer från kröningar, giftermål, riksdagsöppningar och nobelmiddagar följer. Intervjuer med hovexperter, smyckesexperter, guldsmeder, historiker, och givetvis drottningen, kronprinsessan och prinsessan Christina. Gediget, men upprepningarna – det är mer än ett smycke, man bär på konkret historia och hedrar arvet, man är bara en i ledet som har förmånen att göra det, att välja ett specifikt garnityr är att säga något om tillfället och sina förhoppningar och intentioner – blir lite väl många. Kronprinsessan tangerar ädelstenarnas långväga ursprung, speciellt under en tid innan både motorfordon och flygplan, men undviker att ta ställning till det blod som garanterat spillts för stenarnas tillkomst.

Bild: SVT

Den stora behållningen, utöver inblicken i smyckenas provenans, är förstås de svepande närbilder som filmteamet fått lov att göra. Blir så jävla drabbad, och då bär jag inte ens smycken själv (örhängen om något, sällan halsband, aldrig ringar eller armband). Får flashbacks från mormors smyckeskrin när jag som femåring sitter och studerar innehållet i timtal, vänder på stenar av färgat glas och skingrar ljuset på en miljon olika sätt.

Kring den tiden tog hon med sig en vit häst i polerad alabaster från Italien. Minns att den även hade tunna, penslade stråk med guldfärg. Ingen dyr sak, antagligen köpt från ett stånd som kränger dylikt åt turister, men när jag fick den började jag storgråta. Det var det vackraste jag någonsin sett. Ingen förtjänar väl en sådan skatt, det är ju orimligt. Rätt fint att kunna bli så betagen egentligen, alla har inte en sådan fallenhet. Högkänslig personlighet tror jag de kallar det numera. Givetvis ett tveeggat svärd, men åtminstone ett sirligt, utsmyckat sådant.

Typ såhär. Sword of Offering, George IV, 1820. Bild: Royal Collection Trust

Ädelstenar tycks dock ha en förmåga att hänföra de flesta i någon grad. Premissen i filmen Uncut Gems (2019) är ett exempel på när det övergår i besatthet. Uppsjön med instatjejer som är really into crystals (och därmed bidrar till diverse fanskap, Caroline Hainer ryter till om det här). Det finns många hypoteser om varför människor dras till ädelstenar och kristaller – hårdheten i diamant kan utnyttjas industriellt, men många ädelstenar har ingen praktisk funktion.

I sin essä Heaven and Hell (1956) skriver Aldous Huxley om medvetandets motpoler (antipodes of the mind), det vill säga delar av medvetandet som inte har en direkt nytta för konkret, biologisk överlevnad men likväl finns att upptäckas, historiskt genom fasta, flagellation, näringsbrist, andningskontroll, yoga och dylikt, men numera kan besökas genom intag av psykedelier. Ett av de vanligaste intrycken under påverkan av psykedelier är ädelstenslika matematiska strukturer som en del av CEV:s (closed eye visuals), de förekommer i otaliga Erowid-rapporter. Han spekulerar att ädelstenar möjligen påminner oss om detta medvetandets Australien, det extraordinära skymningsland som ligger latent i oss alla men sällan besöks och vars direktbiljetter är olagliga i väst. För mig en mer intressant synvinkel än att glittret i en slipad sten påminner om livsviktigt vatten.

Oxiderad vismut, grundämne 83, för fan. Bild: Chad Ajamian

Spridda skurar

Böcker (och en manual) som betats av i badet på sistone.

Mycket gråt i badet igår på eftermiddagen och kvällen. Morgonen och förmiddagen har alltid varit mer stabila så länge jag kan minnas, det är när kvällen kommer och speciellt övergången från dag till kväll som det kan bli svårt. Kan inte utesluta att det är opioidreceptorerna som spökar, men fysiskt känns det ändå helt okej, så betvivlar. Har landat i förklaringen att kvällens intrång påminner om tidens gång, en dag är till ända, vad har fåtts till stånd? Hur mycket har lagts till på progress baren? Oftast missnöjd, otålig, vill komma till målet nu nu nu. Minns inte när man var nöjd sist. Däri ligger problemet. Självkänsla, detta förbryllande koncept.

Läste om The Psychedelic Experience, länge sen sist. Betade av känslor och bad T om papper och penna där jag låg i badkaret. Allt från var jag för aggressiv under senaste Heroes 3-matchen och avskräckte de mer ovana spelarna till direktkontakt med det inre småbarnets sorg. Det är inte något dåligt, det här med att känna. Det är hjälplösheten inför känslorna och instinkten att fly som är problemet. Turn off your mind, relax and float downstream. Eller bara på stället, i ett kar.

Vad man kan

En merso och en mansion. Sen drar det igång.

Vaknade kring halv åtta efter sedvanliga drömmar (morsan, flygplan, första lägenheten på Skolhusgatan, sex, förvirring) och märkte att kroppen är tillintetgjord efter första gympasset i garaget i måndags. Marklyfte 40 kg 3×5, gjorde några rows, orkade inte ens squatta stången (!), vad satan. Deprimerande att inse hur svag kroppen blivit, men så är det också över ett år sen det var på tapeten. Frestande att kasta sig in huvudlöst men det får fan ta sin tid. Ingen brådska här inte. Är också förvånad över bristen på utsättningssymptom hittills, har ändå pimplat vallmoté och svalt kapslar rätt friskt i typ en månad. Man tackar.

Har ritat på Trevor Bock hela förmiddagen. Måste skriva klart dialogen till episod två och lägga till SFX innan den skickas ut, men schemat verkar hålla. Medger att målet är att leva på detta eller liknande någon dag. Det är drömmen, och drömma får man tydligen. Lärde mig det ganska sent. Det får ta så länge det vill.

Sifferkänsla

Vågen visar 94 kg. Som mest har den visat 97 kg (september 2017) och som minst 67 kg (oktober 2013). Jag är 173 cm lång. BMI: 31.4, grav övervikt. Som minst 22.3 i BMI, i mitten av vad som räknas som hälsosamt. Var man lyckligare då? Nä, grät hela tiden och blev till slut satt på antidepp. Var man hälsosammare då? Åtminstone mer aktiv, tränade varannan dag först hemma och sen gymkort vid ett sketet gym i Pansio. Åt knappt grönsaker och levde på subventionerade måltider från studentlunchrestaurangerna i Åbo. Hemma främst kvarg och proteinpulver med tärnad frukt, plus hetsätning (främst godis). Blev aldrig bulimiker, tack och lov.

Konstens Natt i Vasa, augusti 2014 just innan hollandsflytten, feat. exets jesushand.

Har ändå aldrig lyckats se en skillnad i spegeln, och då har vikten alltså pendlat 30 kilo. Samma svaga missnöje oavsett om målet var att tappa fem kilo eller tjugo. Ständigt projekt av Sisyfos-modell. Märker inte när jag går upp eller ner, bara om jag blir fotograferad. Då kommer skammen. Bilden i huvudet överensstämmer inte med vad linsen fångar, och då blir det åka av igen.

Vet nog hur det har gått såhär. Hämtmat och skräp man vräkt i sig under lockdown, arslet parkerat i stolen. Det går alldeles utmärkt att vara en fet vegan. Lyrican gör sitt också vid långtidsanvändning, viktuppgång är en klassisk biverkning och en del av orsaken till varför jag vill trappa ner och helst sluta. Jag är jag oavsett vad vågen visar, men det är så tröttsamt att släpa på extrakilon. Saknar känslan av att flyga upp för trapporna vid Utrecht Centraal i sneakers och tighta jeans, låren gnids minsann inte mot varann. Skillnaden känns, även om jag inte ser den.

Lemonad

Oktober 2017. Då var det paha.

Teams-möte med nya terapeuten, round 2, FIGHT! Spontan tanke: om man var 60+ och KBT-terapeut hade man nog haft liknande framtoning, dessvärre. Precis på gränsen till översittarattityd och klapp på huvudet men tillräckligt med jävlaranamma för att få något till stånd, och så lite empatiströssel på toppen. Såja.

Fick förklara varför apoteksjobb gör mig så slutkörd, ett hundratal olika kunder vars utstrålning och kommunikationssätt man ska identifiera och sedan härma i den egna rösten och ansiktsmimiken på daglig basis. Både bättre och värre att göra det per telefon, endast röst-input att koncentrera sig på men samtidigt ingen annan information. Så länge pregabalinet faktiskt funkade var det helt okej, ibland till och med roligt när man fick flow och kände någon sorts yrkesstolthet, men när toleransen steg tog det stopp även fysiskt.

Hon rekommenderar en officiell Asberger-diagnos. Är benägen att hålla med. Tänk att det skulle dröja tills man var 30. You have a very particular way of communicating.

Kom att tänka på en föreläsning av Temple Grandin som A länkade åt mig för ett tag sen. Klart att man ska jobba på sina svagheter, men fokus bör ligga på att utnyttja sina styrkor och förbättra självkänslan. Det man är skit på är det bättre att någon annan gör. Finns väl möjlighet att skapa sin egen nisch nu mer än någonsin, bara man får för sig att man är värd ett drägligt liv. För det är man.