Månad: mars 2021

Att ansa fejsen

Hundrafemton (!) unika besökare har letat sig hit i mars månad. Det här med att inte existera i ett vakuum är nog trevligt, ändå. Tack för att du läser.

Över hundra själar. Det är rätt många, fan. Vänlistan på Facebook innefattar sjutton pers (varav två avlidna), liksom. Eller ja, innefattade när kontot inaktiverades. Gallrade alltid i vänlistan vid större livsförändringar utan desto vidare ängslighet, och med åren blev bara kärnan kvar.

En känd finlandssvensk bloggerska funderade nyligen över varför en ytlig bekant tagit bort henne från Facebook, vad hon har gjort för fel. Detta var alltså en person som hon enligt egen utsago bytt tre meningar med i sitt liv. Skulle personligen slå vad om att svaret står att finna i just den ytliga bekantskapen, alltså motsatsen till att hon skulle ha gjort något förargelseväckande. Vissa människor tycker att brist på relation och sammanhang är en fullgod anledning att ta bort någon från vänlistan. Jag med, bevisligen.

I mitt fall handlar det tyvärr också om någon sorts grundmurad misstänksamhet mot människor i allmänhet. Paranoia, ibland. Det känns som att man bara har något att förlora på att någon man inte riktigt känner kan hålla ett öga på en, speciellt om man själv inte ser någon orsak till att göra detsamma. Finner också oärligheten i att dölja en persons inlägg men ha denne kvar på listan jobbigare än att helt enkelt radera, om ointresset är så stort att jag blir irriterad.

Lättast är det förstås att inte lägga till från första början. Smartphonens inträde gjorde det lätt för folk att hala fram telefonen och fråga om ens Facebook där en sväng, oavsett sammanhang, och de flesta tyckte nog att det var för awkward att säga nej, även i de fall där reaktionen var ljummen inombords. Därav har folk fortfarande den där tjejen från konferensen år 2010 och den där duden från baren år 2013 på vänlistan. För mig obegripligt.

Att ha ett sammelsurium olika människor på feissaren hade också varit omöjliga vatten för mig att navigera som sperglady (verkar ha fattat tycke för det uttrycket, alltså). Vilken version av sig själv ska man vara? Vilket tilltal? Skulle bara sluta med något tandlöst och urvattnat, och då är det fan lika bra att låta bli. Har också alltid tyckt att det är något kalkylerande i tipset man får som ny uni-studerande, det här med att se till att hålla sig på god fot med gamla studiekamrater, kollegor och dylikt, eftersom man inte vet i vilken position de kommer sitta i framtiden. En vacker dag kan man ha nytta av dem. Nätverka, kallas det, och är totalt accepterat. För mig också obegripligt.

Om du har känt att det vore befriande att rensa bland kontakterna ett tag nu men inte täckts, gör det bara. Delete-knappen är ingen disintegration ray, inte ens i de fall du kanske önskar det vore så. Integrity ray, om något.

Försiktigt hoppfull

Elva dagar kvar i Stourbridge nu. Lockdown börjar gradvis lätta måndagen den tolfte april, T skjutsar upp mig till Manchester helgen innan. Skumt att tänka sig att man bara hade bloggat i några dagar när man for i mitten av januari, van med att skriva ett inlägg om dagen nu.

Badrums-selfie en av de sista dagarna innan Stourbridge. Passligt less redan då.

Morsan ringde nyss, svarade mest enstavigt, har lite dåligt samvete för det såhär i efterhand. Projekt återuppta kontakten har legat på is sedan januari, får bli mer av den sorten i april. EMDR-terapisessionen är ju inbokad två dagar efter hemkomst, bra med en rivstart så man inte hamnar i gamla hjulspår.

Ska bli lite ledsamt att lösa upp den dagliga samvaro jag haft med T under dessa tre månader, men så är det ändå mindre än två timmar med bil emellan. Björkarna har mössöron.

Confunderad (!)

Alltså.

Vissa Converse-bärare uppvisar en outtömlig stolthet över att gå omkring med totalt utslitna skor. Då inte bara sådär coolt slitna i tyget och med skitiga sulor, utan till den milda grad att skorna knappt håller ihop, två tår sticker ut, hälen har släppt, och de har slutat skydda fötterna från smuts och grus samt hålla torrt (!) för länge sedan.

Vad är det som gör att man är så fäst vid sina skodon att man offrar dessa grundläggande komfortaspekter? Förvisso är man själv en aficionado av skor som inte kan sägas ranka högt på komfortskalan, men åtminstone traskar man inte runt i dem till vardags.

Vad är grejen?!

(Tro nu sen inte att jag är någon jävla skofascist eller slit-shamer, folk får väl för fan traska runt i vad de vill, är dock nyfiken på riktigt. Själv hade man för övrigt ett skitigt jävla Provinssi-inträdesarmband på vänster handled mellan 2003 och 2012, men det håller vi tyst om…)

Bistert om språk

Det här med finlandssvenskhet är ändå ett rätt skumt öde. Vet inte hur många spaltmetrar det skrivits om ”vad bra svenska du pratar” och ”så din familj är från Sverige?” och dylikt, behöver nog inte gå in på det, ej heller att vara finnen i Sverige och svedupelle i Finland.

Kan inte minnas att en endaste person utanför Sverige/Finland skulle ha känt till att folkgruppen finlandssvenskar existerar innan man tålmodigt dragit tvåminuterssammanfattningen, den väl innötta, som summerar hur det ligger till. Då har man ändå härjat i Europa ett bra tag nu.

Visas det mer än artigt intresse efter sammandraget berättar jag hur det är att växa upp i världens svenskaste kommun i Österbotten och prata ett språk som sex procent av befolkningen har som modersmål. Att som infödd och inrotad i generationer behöva lära sig majoritetsspråket i skolan, utan naturliga kontaktytor. Att familjen varken har pengar eller segelbåt, trots stereotypen. Att titta på Sveriges TV. Att räkna med svenska kronor i lågstadiematteboken. Att få det inbankat från alla håll att man är hotad, att man måste kämpa för sina rättigheter, att servicen på svenska skärs ner. Att brorsans kompis blev hotad, bokstavligen, med kniv i korvkön efter krogen i Hesa för att han talade svenska.

Talar själv flytande finska efter ett antal år i Åbo men behärskar finska närmast mekaniskt, inte helt förtappat i skolboksfinskan, dock personlighetslöst. Tanken på att jobba på finska i Finland får det att krypa i skinnet. Satt i styrelsen för Suomen Farmasian Opiskelijajärjestöt ry som enda representant för Åbo en sväng i början av 10-talet och minns plågsamma, evighetslånga skypemöten på finska, för att inte tala om när man själv hade muntur och representerade ett åttiotal svenskspråkiga studerande gentemot tusen studerande i Hesa och något liknande i Kuopio. Så skönt att vara omgiven av engelska numera.