Att ansa fejsen

Hundrafemton (!) unika besökare har letat sig hit i mars månad. Det här med att inte existera i ett vakuum är nog trevligt, ändå. Tack för att du läser.

Över hundra själar. Det är rätt många, fan. Vänlistan på Facebook innefattar sjutton pers (varav två avlidna), liksom. Eller ja, innefattade när kontot inaktiverades. Gallrade alltid i vänlistan vid större livsförändringar utan desto vidare ängslighet, och med åren blev bara kärnan kvar.

En känd finlandssvensk bloggerska funderade nyligen över varför en ytlig bekant tagit bort henne från Facebook, vad hon har gjort för fel. Detta var alltså en person som hon enligt egen utsago bytt tre meningar med i sitt liv. Skulle personligen slå vad om att svaret står att finna i just den ytliga bekantskapen, alltså motsatsen till att hon skulle ha gjort något förargelseväckande. Vissa människor tycker att brist på relation och sammanhang är en fullgod anledning att ta bort någon från vänlistan. Jag med, bevisligen.

I mitt fall handlar det tyvärr också om någon sorts grundmurad misstänksamhet mot människor i allmänhet. Paranoia, ibland. Det känns som att man bara har något att förlora på att någon man inte riktigt känner kan hålla ett öga på en, speciellt om man själv inte ser någon orsak till att göra detsamma. Finner också oärligheten i att dölja en persons inlägg men ha denne kvar på listan jobbigare än att helt enkelt radera, om ointresset är så stort att jag blir irriterad.

Lättast är det förstås att inte lägga till från första början. Smartphonens inträde gjorde det lätt för folk att hala fram telefonen och fråga om ens Facebook där en sväng, oavsett sammanhang, och de flesta tyckte nog att det var för awkward att säga nej, även i de fall där reaktionen var ljummen inombords. Därav har folk fortfarande den där tjejen från konferensen år 2010 och den där duden från baren år 2013 på vänlistan. För mig obegripligt.

Att ha ett sammelsurium olika människor på feissaren hade också varit omöjliga vatten för mig att navigera som sperglady (verkar ha fattat tycke för det uttrycket, alltså). Vilken version av sig själv ska man vara? Vilket tilltal? Skulle bara sluta med något tandlöst och urvattnat, och då är det fan lika bra att låta bli. Har också alltid tyckt att det är något kalkylerande i tipset man får som ny uni-studerande, det här med att se till att hålla sig på god fot med gamla studiekamrater, kollegor och dylikt, eftersom man inte vet i vilken position de kommer sitta i framtiden. En vacker dag kan man ha nytta av dem. Nätverka, kallas det, och är totalt accepterat. För mig också obegripligt.

Om du har känt att det vore befriande att rensa bland kontakterna ett tag nu men inte täckts, gör det bara. Delete-knappen är ingen disintegration ray, inte ens i de fall du kanske önskar det vore så. Integrity ray, om något.

Försiktigt hoppfull

Elva dagar kvar i Stourbridge nu. Lockdown börjar gradvis lätta måndagen den tolfte april, T skjutsar upp mig till Manchester helgen innan. Skumt att tänka sig att man bara hade bloggat i några dagar när man for i mitten av januari, van med att skriva ett inlägg om dagen nu.

Badrums-selfie en av de sista dagarna innan Stourbridge. Passligt less redan då.

Morsan ringde nyss, svarade mest enstavigt, har lite dåligt samvete för det såhär i efterhand. Projekt återuppta kontakten har legat på is sedan januari, får bli mer av den sorten i april. EMDR-terapisessionen är ju inbokad två dagar efter hemkomst, bra med en rivstart så man inte hamnar i gamla hjulspår.

Ska bli lite ledsamt att lösa upp den dagliga samvaro jag haft med T under dessa tre månader, men så är det ändå mindre än två timmar med bil emellan. Björkarna har mössöron.

Confunderad (!)

Alltså.

Vissa Converse-bärare uppvisar en outtömlig stolthet över att gå omkring med totalt utslitna skor. Då inte bara sådär coolt slitna i tyget och med skitiga sulor, utan till den milda grad att skorna knappt håller ihop, två tår sticker ut, hälen har släppt, och de har slutat skydda fötterna från smuts och grus samt hålla torrt (!) för länge sedan.

Vad är det som gör att man är så fäst vid sina skodon att man offrar dessa grundläggande komfortaspekter? Förvisso är man själv en aficionado av skor som inte kan sägas ranka högt på komfortskalan, men åtminstone traskar man inte runt i dem till vardags.

Vad är grejen?!

(Tro nu sen inte att jag är någon jävla skofascist eller slit-shamer, folk får väl för fan traska runt i vad de vill, är dock nyfiken på riktigt. Själv hade man för övrigt ett skitigt jävla Provinssi-inträdesarmband på vänster handled mellan 2003 och 2012, men det håller vi tyst om…)

Bistert om språk

Det här med finlandssvenskhet är ändå ett rätt skumt öde. Vet inte hur många spaltmetrar det skrivits om ”vad bra svenska du pratar” och ”så din familj är från Sverige?” och dylikt, behöver nog inte gå in på det, ej heller att vara finnen i Sverige och svedupelle i Finland.

Kan inte minnas att en endaste person utanför Sverige/Finland skulle ha känt till att folkgruppen finlandssvenskar existerar innan man tålmodigt dragit tvåminuterssammanfattningen, den väl innötta, som summerar hur det ligger till. Då har man ändå härjat i Europa ett bra tag nu.

Visas det mer än artigt intresse efter sammandraget berättar jag hur det är att växa upp i världens svenskaste kommun i Österbotten och prata ett språk som sex procent av befolkningen har som modersmål. Att som infödd och inrotad i generationer behöva lära sig majoritetsspråket i skolan, utan naturliga kontaktytor. Att familjen varken har pengar eller segelbåt, trots stereotypen. Att titta på Sveriges TV. Att räkna med svenska kronor i lågstadiematteboken. Att få det inbankat från alla håll att man är hotad, att man måste kämpa för sina rättigheter, att servicen på svenska skärs ner. Att brorsans kompis blev hotad, bokstavligen, med kniv i korvkön efter krogen i Hesa för att han talade svenska.

Talar själv flytande finska efter ett antal år i Åbo men behärskar finska närmast mekaniskt, inte helt förtappat i skolboksfinskan, dock personlighetslöst. Tanken på att jobba på finska i Finland får det att krypa i skinnet. Satt i styrelsen för Suomen Farmasian Opiskelijajärjestöt ry som enda representant för Åbo en sväng i början av 10-talet och minns plågsamma, evighetslånga skypemöten på finska, för att inte tala om när man själv hade muntur och representerade ett åttiotal svenskspråkiga studerande gentemot tusen studerande i Hesa och något liknande i Kuopio. Så skönt att vara omgiven av engelska numera.

Oanat vidunder

Dagiset nedanför T:s förra lägenhet fick för sig att sätta upp en flagga. Därmed fick T njuta av denna utsikt från vardagsrumssoffan i ett par månader innan flytten till Stourbridge. Här hade det inte tänkts hela vägen. Hör redan ljudet denna förvridna best ger ifrån sig, det är inte vackert. Påminner mig om ett Pain Elemental från Doom II, eller kanske en tvåhövdad ogre från Warcraft-universumet.

Får ju en inte att känna babyfeber, precis.

Veckotidningsfräckis

Som liten flicka ägnade man otaliga timmar åt att ligga i sängkammaren hos farmor och farfar och läsa svenska veckotidningar. Året Runt, Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning, Allas, samt favoriten Allers. Veckans Mord, Veckans Brott, Veckans Krim – allt vad spalterna nu hette – var alltid lika hårresande. Inget som en femåring ska ligga och läsa, kanske, men det var ju det som gjorde dem så intressanta.

Det är dock inte det som är poängen. De hade alltid en sektion som publicerade insänt material, oftast familjefoton med rubriken ”fyra generationer” (eller så endast ett grimaserande barnbarn med glugg i tänderna), anekdoter om romanser på 50-talet, kattbilder, tänkvärda citat, frågeställningar, samt egen diktning, ofta bara med förnamn eller under pseudonym. En analog imageboard för åldersstigna. Ett 4chan för pensionärer, egentligen.

Nåväl. Grävde i text-delen av memorabiliamappen i annat syfte och log åt en vers som Nemesis skrev för att parodisera veckotidningarnas insändarverser: limerickar, nödrimmad buskis, relationsbaserad humor, ”fräckisar”.

Det var en gång en gubbe och en tant,
tanten, hon var väldigt dominant!
Hon gillade att viska:
”Vår disk du måste diska
för annars skall jag smiska
din bak illröd med piska!
Sätt igång och jobba nu, din fjant,
annars kommer du med mig på kant!”

En dag, emellertid, hon slog för hårt,
och maken hennes skadades då svårt.
Han åkte till akuten,
som om han blivit skjuten,
hon blev förhörd av snuten.
Men tanten, hon höll truten!
”Men tala då, förenkla yrket vårt!”
Tantens advokat, han gav support.

”Klienten min har inte något gjort,
och har hon det, överdriver ni stort.”
Han kunde debattera,
och lättsamt konversera –
fast snutarna var flera,
de kunde ingendera.
Och tanten hon blev frisläppt väldigt fort,
de ropade ”gå hem då, till din lilla lort!”.

Och nästa dag, då tanten lagat mat,
hon fick besök av hennes advokat.
”Här kommer min faktura,
men räkningar är sura,
så låt oss nu ut klura
betalning i natura!”
Hon spände fast sin nye sängkamrat,
och över honom hon flög, rabiat!

Nemesis Nej 2010

mspaint.exe

Det är något med enkelheten i Microsoft Paint som tilltalar. Blev förälskad i programmet som femåring. Det sitter i ryggmärgen att öppna startmenyn, skriva in mspaint.exe och trycka enter. Sen är det bara fantasin (och musarmen) som sätter gränser.

Man kan påbörja ett seriöst projekt och plöja ner timtal eller bara rita och se vad det blir till. Rita känslor. Rita födelsedagskort. Ganska ofta blir det människor.

Halvfärdigt självporträtt från 2017.

Hösten 2018, snabbt porträtt av A.

Ritat med stylus på en Nokia N900 (RIP) nån gång när exet och jag satt på ett tåg, 2013.

Sedan kan man starta upp Photoshop och göra någon sorts mixed media-grej också. Födelsedagskort, 2020.

Har i dagsläget börjat lära mig hur man ritar ”på riktigt”, speciellt eftersom Trevor Bock kräver en hel del olika poser och kroppstyper. Har förr tänkt att det inte är värt det, att jag hellre behåller det spontana, men det är som att säga att man inte vill lära sig musikteori för att man tror att det ska förstöra det råa och oslipade. Det gör det inte. Det är bara en verktygslåda så man snabbare kommer dit man vill.

Att rita är den enda aktiviteten jag kan hålla på med från uppstigning till läggdags, dag ut och dag in. Det torde betyda något.

Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Räidig(a) kar(ar)

Richard, livstrött kanadensare samt ”räidig kaar” ™.

Stuvade just in en överfull Pyrex-gryta innehållandes en miljon olika grönsaker, en absurd mängd Herbamare samt innehållet av en burk kokosmjölk i ugnen, tofuskivorna väntar på sin tur, sen två pitabröd var. Lat middag. Av salmiaken återstår endast Fazer-askarna. Vet inte om det är läge att vara stolt eller skämmas, så lämnar det där.

Fick mestadels positiv feedback på Trevor Bock, österbottningarna tar förstås till sig showen på ett mer personligt plan men settingen tycks engagera även utlänningar. ”Nostalgisk feberdröm”, ”triggered some weird-ass dreams”, ”mega-Daria-energi”, ”Hotline Miami Österbotten”, ”awkward avant-garde MTV/Adult Swim stuff”. I princip det jag förväntade mig. Vissa scener för långa, andra för svepande, några detaljer som borde klargöras, men i allmänhet genuin nyfikenhet. Känns bra.

Verkar slutligen ha bestämt mig för finlandssvenska med valfri engelsk textning, åtminstone till att börja med. Det finns ändå ett par centrala karaktärer i showen som pratar engelska, Richard är kanadensare, Trevors pappa är britt. En lösning helt på svenska eller helt på engelska hade inte känts helt rätt. Det är ändå (finlands)svenskar jag vänder mig till i första hand.

Kan antagligen göra rösterna till alla kvinnoroller själv (inklusive Linda som är trans) men har bett om hjälp med röstskådespeleriet å männens vägnar. Det tycks finnas en del räidiga karar som är villiga att ställa upp i den utvidgade bekantskapskretsen. Build it and they will come.