Det finns fan i mig inget ointressantare än att jämföra vissa saker, typ temperaturer. ”Här var det -18 igår natt!”. ”Jasså, vi hade -23 här vi!”. ”Ja, fransmännen tar på sig jackor när temperaturen sjunker under 15 grader, här i Finland rullar vi i snön efter bastun!”. Det kommer i många former och är alltid lika tröttsamt kukmäteri. Det är inte meningen att det nedanstående ska utgöra något dylikt. Så var det sagt.
När jag skriver detta har Finland totalt 775 dödsfall relaterade till Covid-19. Storbritannien har över 123 000.
”Ja, men befolkningen är ju mycket större där borta, hur många kan det månne vara?” 66 miljoner, ish. Översätter man Finlands coronadöda till den storleksordningen blir det cirka nio tusen. Men nu är det alltså frågan om hundratjugotre tusen, över tretton gånger så många även om man beaktar skillnaden i befolkningsmängd. Uttryckt på annat sätt: Finland har 136 döda per miljon invånare, Storbritannien har 1836 döda per miljon invånare. Det är liksom ganska jävla paha här.
När jag talar med finländska vänner verkar det liksom inte riktigt sjunka in till vilken grad det krisar i dessa trakter. Klart att restriktioner suger, men det finns grader i helvetet. Största delen av året som gått har det varit uttalat förbjudet att träffa personer som inte hör till samma hushåll inomhus, ibland har man fått träffa en person utomhus, med ett andningshål för mindre grupper över sommaren. Det handlar inte om rekommendationer. Det är imperativ och hot med salta böter.
Fem av månaderna, inklusive just nu, har alla businesses förutom matbutiker, apotek etc. varit stängda och det har varit förbjudet för alla att lämna hemmet för annat än att köpa förnödenheter och motion utomhus en gång per dag, ibland inte ens det, och endast key workers är i jobb som vanligt för att hålla igång samhället. Elva miljoner människor är permitterade. Restauranger och pubar har varit stängda i månader. Finland hade en form av nedstängning i våras, men det var, och är, lite annat här. Det är svårt att hantera.
Madrona Silvander 