Sexnegativitet skadar

Nu blir det långt och intimt här. Självutlämnande så det sjunger om det, men om någon får stöd och bekräftelse av detta är det fan värt det.

När jag gick i högstadiet hade Christina Aguilera precis släppt albumet Stripped och videon till Dirrty (2002) rullade ofta på MTV. Det var läderchaps och minimala bikinis, ”hårt smink” (har alltid ogillat det uttrycket), provokativ koreografi samt drivor med halvnakna statister och dansare. Sällan hade väl så mycket naken hud trängts in på aspektration 4:3 utanför pornografins värld. Nu har vi förstås Cardi B och Doja Cat och Insta-modeller och Onlyfans, ”Let’s get dirty” är en närmast gullig textrad i jämförelse, men det var en annan tid då.

Videon var extremt kontroversiell, vilket förstås bara gjorde den mer populär. Egentligen handlade det ju om en typisk ”jag är inte en liten flicka längre”-transformation, i princip oundviklig hos kvinnliga popartister som blir kända genom nöjesmaskinen i USA som barn/tonåringar (Britney, Miley, Rihanna, Ariana…). Är man riktigt krass kan man säga att det i nöjesbranschen ses fram emot punkten då artisten är vuxen nog för att man ska kunna sexualisera henne med gott samvete, samtidigt som artisten själv ser fram emot frigörelsen från Nickelodeon eller Disney Channel eller vad det nu kan vara. Win-win.

Nu till pudelns kärna. År 2002 uppträder Christina med låten på en liten scen i New York i något MTV-sammanhang. Jag är tolv år och går i sjuan (läste in sexans läroplan över sommaren, mer om det i ett annat inlägg). Ligger på soffan i vardagsrummet efter skolan och slötittar som vanligt medan jag SMS:ar. Morsan kommer in, tittar några sekunder under tystnad. Till sist säger hon ”ja, det är bara att sätta numret till abortkliniken där!” och pekar sammanbitet i svanken på chapsen och går.

”Det ser ut som att hon har köpt klänningen från en sexshop!” sa hon om en kvinna som framförde Greklands bidrag till Eurovisionen ett år. Det var en hellång svart klänning med snörning ner till naveln. Jag tyckte den var snygg, men det var alltså inte okej. Det såg nämligen billigt ut, och det var det absolut värsta man kunde utstråla som kvinna. Varje gång hon gick förbi när MTV stod på kom det dömande kommentarer. ”Det är ju som filmat från en porrklubb!”. ”Fryser hon inte när hon har så lite kläder?”.

Detta ibland kombinerat med ett besvärat ansiktsuttryck och en hand på magen, som diskret dras in. ”Oj, vilka armar, hon gymmar nog mycket!” minns jag att hon sa om Madonna i Beautiful Stranger-videon (1999). Läste i någon blaska att Britney Spears gjorde sjuhundra situps per dag och sa det åt henne när någon Britney-video rullade, hon svarade ”ja, då förstår jag nog att hennes mage ser ut sådär. Så fort XYZ är gjort/över ska jag börja gymma igen”. Så lät det, ofta. Det var ett evighetsprojekt.

Förstod förstås senare att hennes kommentarer var rotade i osäkerhet och egna komplex. Hon kunde inte låta bli att jämföra sin vanliga medelålderskropp med hårdtrimmade 22-åringar på TV. Vid tillfället insöp jag det dock som ett faktum att kvinnlig sexighet, det skulle absolut undvikas.

Givetvis kommenterade hon mitt utseende och min klädsel också. ”Du är väldigt bar här”, pekandes på mitt dekolletage, var en riktig klassiker. Den godingen fick man så fort några centimeter hud syntes. ”Du behöver inte klä dig så utmanande” minns jag hon sa när jag skulle iväg på LAN-party iklädd MicMac-linne och påsabyxor.

”Du måste tänka på ditt rykte”.

Oj, oj, oj vad jag kom att hata den meningen. Att sova över på LAN-partyn, som alla andra, var absolut uteslutet. Vi hade ändå hållit på sedan vi gick i fyran-femman, jag var en av fem pers som betalade tvåhundra mark för att köpa första hubben med åtta portar. Aldrig att någon hade närmat sig mig på ett oönskat sätt, det fanns inte på kartan. Att jag var tvungen att sova hemma skapade snarare en separation över tid, det klargjorde att jag ändå inte var en i gänget på samma villkor.

”Pojkar i den åldern vill bara en sak.”

Nej. Jag såg ju själv att det inte stämde. De delade porr med varandra och det struntade jag i eller skrattade åt. De skämtade aldrig om att jag var flicka, de anspelade aldrig på något, de antydde aldrig något om mig. Det enda som skapade separation var antydan från morsan att så borde vara fallet. För att inte tala om den vanmakt som följer med en dylik attityd, det var alltså omöjligt att jag skulle ha varit i en position att vilja någonting. Det var klart som korvspad att som flicka var man ett byte som precis varje pojke var ute efter att fälla, och det skulle man undvika till varje pris.

Vad ledde då den inlärda sexnegativiteten till down the road?

Tio år av fejkade orgasmer.

Japp. Från debuten vid femton års ålder tills en morgon vid tjugofem års ålder fejkade jag varje. jävla. gång. Alltså varje gång. Hundratals gånger. Genom fyra långa förhållanden och några kortare romanser. Det är fan otroligt.

Inser givetvis att före detta pojkvänner kanske läser detta, så jag ber om ursäkt för oärligheten och chocken. Eller så kanske ni misstänkte ibland. Förhoppningsvis har jag broderat ut bakgrunden tillräckligt ovan för att klargöra att det inte var personligt på något sätt. Det var ett mönster jag föll in i och inte kunde bryta. Tycker synd om senaste exet som hamnade att vara med vid brytningspunkten, då jag en morgon efter samlag gråtande hasplade ur mig sanningen och sårade honom rejält. Det svider ännu.

Avlade vid tillfället ett tyst löfte att aldrig mer fejka, och det har jag hållit, men att det skulle ta tio år är fan i mig tragiskt. Jag hoppas att de flesta flickor inte uppfostras in i detta sammelsurium av komplex och skam och mentala blockeringar. Jag hoppas att de inser att de kan och får vara sexuella varelser i egen rätt.

Sexnegativitet skadar. Och det kan ta jävligt länge att läka.