Idag är det den sjätte mars och därmed sju år sedan jag fick Nemesis dödsbud. Satt hemma i Vienola i Åbo och läste till tent med dåvarande partnern (senaste exet), farmakokemi eller organisk kemi eller vad det nu var. Mobilen ringde, såg att det var en före detta pojkvän jag inte talat med på månader och tänkte att nu är det nog något på gång, men kunde aldrig ana vad det faktiskt var fråga om.
For förstås upp till Vasa på begravning i slutet av månaden, träffade en hel del gamla bekanta som jag inte sett sedan tiden vi var ett par. Dök upp utan blommor för jag visste att han liksom jag tyckte det var extremt onödigt att avliva blommor bara för sakens skull. Lite taffligt av mig att påpeka detta vid kistan inför alla andra som förstås kom med snittblommor. Kände antagligen ett behov av att förklara tomhäntheten, men ja, man är väl ändå en sperglord (sperglady?).
Jag var den som grät absolut mest på begravningen. Mer än hans mamma, mer än hans fästmö. Det var mer än Nemesis som dog. Han som gick från mystisk kille på LAN-partyt Encounter till att bli min första pojkvän och sambo, han som alltid var så öppensinnad på riktigt och vågade utmana konventioner i allt, han som skrivit tiotusentals Flashback-inlägg, som alltid trott på sig själv och gått sin egen väg, och som därmed var kapabel att tro på andra och stöda dem fullt ut.
Men också han som alltid varit så försiktig, han som sett till att folk festar ansvarsfullt, han som visade mig Erowid, han som alltid förespråkat allt med måtta (även måtta). Borta.
Om livet var ett dataspel hade man tryckt F6 för quick load. Så onödigt.
Rämnar fortfarande av sorg några gånger i året. Kommer nog aldrig komma över det.
Madrona Silvander 
3 reaktioner till “Att begrava ett unikum”