Otröstlig?

Igår på kvällen kände man sig samlad och stark nog att ta sig an ett och annat (och en smula uttråkad, bör medges). Det är som bekant bäst att smida när järnet är varmt, så skickade ett WhatsApp-meddelande åt brorsan där jag berättade att jag helt enkelt inte orkar svara/reagera på allt han skickar/länkar åt mig eftersom jag fortfarande hyser djupt agg för det han utsatte mig för under uppväxten.

Detta har han vetat om sen förr, inte en total överraskning, men tror fan det är första gången jag har uttryckt det så direkt. Lade förstås till att jag har dåligt samvete över att jag känner så också. Han har uttryckt att han ångrar och mår dåligt över hur han som sex år äldre storebror konsekvent tryckte ner mig i skorna, men det betyder inte att mitt inre barn har förlåtit honom.

Länge fnös jag åt uttryck som inre barn, tänkte vad fan är det för trams. Men under färden (bra låt annars) har det framkommit med all önskvärd tydlighet att hon finns, och hon är inte glad över att ha blivit förnekad i årtionden. Vart skulle hon ha tagit vägen? Klart hennes upplevelser finns i det undermedvetna, och hon har pockat på uppmärksamhet, tålmodigt, genom alla år, rentav i lågstadieåldern minns jag att det sårade småbarnet fortfarande satt där, då mer närvarande, med åren mindre akut, mer som en kronisk inflammation som ser till att vissa saker gör mer ont än de borde.

Också orättvist att lägga allt på brorsan, en individ minst lika sårad som jag (antagligen mer), som till skillnad från mig inte har kunnat glida på räkmackan läshuvud och därmed haft det ännu svårare att hitta en plats i livet. Morsans förlossningsdepression när jag föddes och sedermera burnout när jag var tre år predisponerar också för envisa depressiva drag, det finns det gott om forskning på. Allt det här vet jag ju rent rationellt, men det skiter det inre barnet i. Jag hoppas kunna trösta denna lillflicka slutgiltigt medelst terapi. Jävlar vilken befrielse det hade varit.

Nästa session är om en timme. Finns nog gott om stoff att avhandla denna gång.