Min natt som strippa

För ett år sedan bodde jag i södra Manchester med A. Han lyckades hyra ett rum på nedre våningen i ett hus med fyra sovrum, alla identiskt inredda med den billigaste kombinationen skrivbord + stol som återfinns på IKEA och en säng samt klädskåp. Vi delade alltså ett rum på cirka 15 kvadrat. Satte mig förstås på Megabussen till Birmingham för att bo hos T i sisådär två veckor i stöten ibland, men det började ändå skava lite till sist. Förståeligt.

Förvisso fanns det ett minimalt ”vardagsrum”, det vill säga två små soffor och ett litet bord, som man fick gå igenom för att komma till rummet. Vi bytte vem som huserade var regelbundet. Det fanns också ett minimalt sovrum på övre våningen som aldrig blev uthyrt – ingen var väl så desperat – och dit började jag gå för att sova. Dörren var alltid olåst, så sedermera blev det min inofficiella kammare. Home is where the computer is.

Det började dock bli jobbigt att flytta upp och ner alla grejer när det bokades visningar, samt att säkerställa att rummet var tomt och städat när man lämnade huset, ifall det skulle bli blixtvisning. Vilket förstås hände ibland, trots att kontraktet sa minst 24 timmars varsel. Hade en buffert på cirka 1200 euro när jag flyttade och ingen aning när eller varifrån min nästa inkomst skulle komma, så faktumet att A inte tog någon hyra av mig var ett för bra arrangemang för att ge upp lättvindigt. Därmed tog det ett halvår innan jag bestämde mig för att nä, nu är det hög tid att fixa något eget. En stabilare bas. För det krävs pengar.

Hur hittar man ett jobb, snabbt, som betalar mer än minimilön, utan att ha en endaste referens i landet eller mycket av ett kontaktnät än? Jo, man gör lite research på nätet, duschar och rakar sig noga, sminkar sig mer än man annars brukar, packar ner ett par av sina lämpliga skodon och utstyrslar i en gymväska, far ut med en lista på de strippklubbar som finns i stan och bestämmer sig för att inte åka hem innan man blivit anställd av åtminstone en av dem. Företagsamhet, om än kanske av lite annan art än den österbottniska.

Det gick vägen redan vid den första klubben på listan. Behövde inte ha någon sorts audition, fick grönt ljus redan i ytterkläderna. Läste regler, skrev på papper. Hade förberett tre stage names och alla var tagna, till min förvåning. Hade ändå undvikit de värsta klichéerna. Fick hitta på något nytt i stunden som jag inte var helt nöjd med, men låt gå. Gick därefter en guidad rundtur tillsammans med en annan tjej som skulle börja samma kväll. Blev rätt besviken att klubben inte hade någon ordentlig scen, den var tydligt inriktad på lapdances och VIP-rum.

Dags att byta om. Svischade in i omklädningsrummet, kände mig trygg och upprymd, bra humör. Hälsade glatt på de mestadels spraytannade tjejerna som var i full färd med att byta sina oversize-hoodies och chunky sneakers mot högt skurna bodys och stripper heels. Ljummet mottagande. Tjejen jag gick rundturen med dök upp, hälsade på samma sätt som jag gjorde tidigare och blev mottagen med entusiasm.

Så har det varit från lågstadiet till senaste apoteksjobbet. Blir antingen inte insläppt i gruppen eller förekommer i periferin. Något med ansiktsmimiken, rösten eller kroppsspråket, antagligen alla tre, som är annorlunda och avskräcker. En Sperglady som med sin blotta närvaro får folk att skruva lite på sig internt. Folk ler ansträngt, ändrar tonfall, svarar inte på vad man säger första gången. Om man vore autistisk nog för att inte märka vore det på ett sätt en befrielse, svårt att inte hänfalla till självömkan över detta då och då. Dock ej denna gång. Nåja, tillbaks till klubben.

Tänkte att jag gör rött till min grej, röda klackar, röda outfits, rött hår (förstås), så att folk kan fråga efter hon, den där röda. Trippade alltså omkring i en röd, glittrig stringbikini och de rödlackerade 15-centisklackarna med platå jag postade igår samt en svart och röd fjäderboa som förstås löste fjädrar överallt. Förlåt, städaren. Lite sådär vintage pinup-stil blev det väl med sminket och Bettie Page-pannluggen, det var en fantasi som var lätt för mig att förkroppsliga. Kände mig som a million bucks.

Det fanns bara ett problem: klubben var död.

Jag anlände vid öppning, dvs. klockan nio på kvällen. De gäster som kom under kvällen fram tills stängning klockan fyra på morgonen kunde räknas på en hand. Detta i relation till att uppskattningsvis 15-20 dansare jobbade den kvällen. Resultat: långa rader med strippor som sitter och scrollar Instagram (med perfekta akrylnaglar). Förvisso ägde detta rum veckan innan jag for till Birmingham för att övervintra viruset, och två dagar efter ankomsten utlyste Boris lockdown ett, så rädslan för viruset hade börjat sprida sig. Folk täcktes inte gå ut till en lapdance-klubb. Somnade fan nästan. Länge sen man haft så jävla tråkigt. Kallpratade med några tjejer bara för att få tiden att gå.

Intjänade pengar på sju timmar: £0.

Antiklimax deluxe. Tänkte att lördagskvällen kanske skulle bli bättre, men det var minst lika glest då. Kring midnatt gav jag upp och sa åt killen från management att jag lägger detta på is nu. Han sa att jag är välkommen tillbaks när som helst om jag vill ta upp det igen.

Sen kom lockdown, då. Bodde med T i Birmingham tills jag började jobba vid apoteket i juni 2020, fixade kompishyra i ett extrarum hos en bekant i två månader, sedan äntligen flytt till eget rum i Salford i slutet av juli. Tog alltså runt nio månader i landet innan man fixade hyreskontrakt i eget namn. I get by with a little help from my friends. Lockdown tre temporärt här i Stourbridge, förstås.

Har dock inte begravt tankarna på detta yrke helt, det kan hända att det blir en återvändo efter pandemin, men vet inte om det är rätt klubb för mig överlag. En klubb med lite äldre klientel och fokus på scenuppträdande vore den optimala miljön för mig. Skulle också göra bra ifrån mig i champagnerum, sippa på en drink, prata, varva med dans. Att göra någon sällskap, one on one, bygga en fantasi. Man är ju ändå bra på att fly verkligheten. Någon nytta ska man väl ha av det.

Strippklubben som koncept börjar nog bli lite daterad, dock. Den har för det första blivit helt avmystifierad, numera är det legio att dansare och klubbar vänder ut och in på branschen och marknadsför sig själva öppet på Instagram. För att inte tala om all annan underhållning som finns nuförtiden. Dejtingappar, för fan. Den yngre generationen förstår inte poängen med att ge en tjej pengar för lite nakendans IRL när nätet svämmar över av gratisporr. Vill man ha personlig kontakt finns Onlyfans.

Vad är då kvar? Äldre gentlemän och yngre ballers som vill visa status genom att spendera pengar och omge sig med strippor, enligt amerikansk rappare-modell. Är inte bekväm med att transmogrifiera till den insta baddie de senare är ute efter, och även om jag vore det är jag för gammal för att slippa undan med det. Kvar blir då femti-sexti-sjuttiotalisterna. Där finns det något att jobba med. Vi får se.