Talade med brorsan i två och en halv timme idag, det räckte ingenstans. Behövs mer än så för att summera tre årtionden, särskilt med någon som tänker som han gör. Väldigt associativt utan mycket till konventionell struktur. Kändes bra efteråt. Stjälpte därefter i mig en soygurt och hoppade in i veckans Teams-möte med terapeuten.
Nästa session blir om en månad, och det blir minsann inte vilken session som helst. Hon vill testa huruvida EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) skulle kunna bita på de pre-verbala känslorna av hopplöshet, frustration och desperation som man har dragits med sedan treårsåldern. Har förstås lekt psykonaut i mitt liv och även doppat tårna i veterinära anestesimedel, så viss erfarenhet av intensiva upplevelser har man tillskansat sig under åren. Ändå smånervös, men inte rädd. Redo.
Madrona Silvander 