Ett skepp (nåja, paket) kom lastat med salmiak, så ännu försmäktar man inte. Morsan var snäll nog att skicka hit två påsar Kaatissäkki (favoriten!), två påsar Merkkari (varför slutade de med mixen som hade fruktsmak i?!), två påsar Tyrkisk Peber original (som folk motvilligt smakar på en gång och aldrig igen), en påse Tyrkisk Peber Hot and Sour (de bruna är bäst), samt ett antal askar Fazers salmiak (den med romber på).
Veganpolisen hytter med näven och pekar på färgämne E120, karmin, som utvinns från en viss insekt och är mycket vanligt i godis. Om produkten i övrigt är vegansk brukar jag ha överseende med det. Gelatin är dock ett definitivt no-no. Hittar jag en lakritssort utan gelatin som är polerad med bivax slinker det nog ner ibland också, men absolut ingen honung. Någonstans måste man dra gränsen. Det förringar inte summan av de val jag har gjort i vardagen i några år nu.
Min sista måltid med kött i blev en random släisko burgare från Sandvikens Hesburger i Vasa, juni 2015. Då hade det gått en månad sedan jag åt kött sist, en nacho plate med beef chunks vid Popocatepetl i Utrecht på min 25:e födelsedag. Kyckling och griskött föll bort först, fisk var jag inte ett fan av till att börja med. Nötkött var det sista som släppte (hamburgare, texmex, lasagne, biff), men det for det också. Efter ett par år som vegetarian började kugghjulen snurra och veganismen var ett faktum. Allt detta på grund av att jag började dejta en vege hösten 2012 och var för lat för att laga separata rätter. Man får akta sig.
Madrona Silvander 