Hawkwind

En fredag i november 2019 hade jag precis återvänt till Manchester från Birmingham och märkte att Hawkwind var i stan på sin 50-årsturné och skulle spela vid Albert Hall senare på kvällen. Det fanns otroligt nog ännu biljetter, men de var förvisso kring £40 styck och jag visste inte när det skulle rassla in pengar nästa gång. Visste också att det skulle bli en oerhört stark upplevelse om jag pallrade mig dit, det var min framlidne första pojkväns favoritband och Hawkwind-playlisten var default när det vankades tripp.

Tänkte nä, det är för fan nu eller aldrig, köpte biljett, sket i att sminka mig, for dit. Var verkligen inte förberedd på att den indiske mannen bakom disken vid mitt sedvanliga fyllefranskisar-ställe skulle sätta sig mitt emot och be om mitt nummer när jag slafsade i mig mina fränäre efteråt. Vad satan. Fick hitta ett nytt ställe efter det.

Nåväl. Konserten började, snart 80-årige Dave Brock kom fram och gjorde peace-tecken. Då brast det. Tror jag grät genom precis hela keikkan sen. Det var så många känslor, bara tanken på att se någon som gjort detta med samma band i femtio år, rakt nedstigande led. Någon som faktiskt var med när det begav sig på peace and love-tiden som likförbannat fortfarande stod för samma sak, trots de bundsförvanter som stupat eller kammat till sig under färden.

Att jag äntligen fick se några av gubbarna som skrivit och uppträtt med de låtar som spelats i bakgrunden under alla dessa trippar faktiskt framföra dem, livs levande. Motorway City, Spirit of the Age, Assault and Battery/Golden Void, Master of the Universe. Att Nemesis, detta Hawkwind-fan nummer ett, trots sin ringa ålder gått bort långt innan.

Kan inte lyssna på Hawkwind på skiva längre och har inte kunnat det på ett bra tag, för smärtsamt, men har inte kunnat ta bort filerna från hårddisken heller. De finns alltjämt kvar, i memorabiliamappen. Kadu Flyer, Down Through the Night, Children of the Sun, Valium Ten, Silver Machine, Seven by Seven, Dangerous Vision, Sword of the East, Virgin of the World, Psi Power, D-rider, Images, Damage of Life, High Rise

Stenad och uppfylld av skönhet, hjälplöshet och sorg på golvet klockan fyra en sommarmorgon, världens vågmästare på syra i en studentlägenhet i Brödfabriken, noddandes med alarm på Nokia-telefonen för att inte slockna ifrån det härliga. Får lägga mig platt inför sorgen, igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s