Det här med finlandssvenskhet är ändå ett rätt skumt öde. Vet inte hur många spaltmetrar det skrivits om ”vad bra svenska du pratar” och ”så din familj är från Sverige?” och dylikt, behöver nog inte gå in på det, ej heller att vara finnen i Sverige och svedupelle i Finland.
Kan inte minnas att en endaste person utanför Sverige/Finland skulle ha känt till att folkgruppen finlandssvenskar existerar innan man tålmodigt dragit tvåminuterssammanfattningen, den väl innötta, som summerar hur det ligger till. Då har man ändå härjat i Europa ett bra tag nu.
Visas det mer än artigt intresse efter sammandraget berättar jag hur det är att växa upp i världens svenskaste kommun i Österbotten och prata ett språk som sex procent av befolkningen har som modersmål. Att som infödd och inrotad i generationer behöva lära sig majoritetsspråket i skolan, utan naturliga kontaktytor. Att familjen varken har pengar eller segelbåt, trots stereotypen. Att titta på Sveriges TV. Att räkna med svenska kronor i lågstadiematteboken. Att få det inbankat från alla håll att man är hotad, att man måste kämpa för sina rättigheter, att servicen på svenska skärs ner. Att brorsans kompis blev hotad, bokstavligen, med kniv i korvkön efter krogen i Hesa för att han talade svenska.
Talar själv flytande finska efter ett antal år i Åbo men behärskar finska närmast mekaniskt, inte helt förtappat i skolboksfinskan, dock personlighetslöst. Tanken på att jobba på finska i Finland får det att krypa i skinnet. Satt i styrelsen för Suomen Farmasian Opiskelijajärjestöt ry som enda representant för Åbo en sväng i början av 10-talet och minns plågsamma, evighetslånga skypemöten på finska, för att inte tala om när man själv hade muntur och representerade ett åttiotal svenskspråkiga studerande gentemot tusen studerande i Hesa och något liknande i Kuopio. Så skönt att vara omgiven av engelska numera.
Madrona Silvander 