Att ansa fejsen

Hundrafemton (!) unika besökare har letat sig hit i mars månad. Det här med att inte existera i ett vakuum är nog trevligt, ändå. Tack för att du läser.

Över hundra själar. Det är rätt många, fan. Vänlistan på Facebook innefattar sjutton pers (varav två avlidna), liksom. Eller ja, innefattade när kontot inaktiverades. Gallrade alltid i vänlistan vid större livsförändringar utan desto vidare ängslighet, och med åren blev bara kärnan kvar.

En känd finlandssvensk bloggerska funderade nyligen över varför en ytlig bekant tagit bort henne från Facebook, vad hon har gjort för fel. Detta var alltså en person som hon enligt egen utsago bytt tre meningar med i sitt liv. Skulle personligen slå vad om att svaret står att finna i just den ytliga bekantskapen, alltså motsatsen till att hon skulle ha gjort något förargelseväckande. Vissa människor tycker att brist på relation och sammanhang är en fullgod anledning att ta bort någon från vänlistan. Jag med, bevisligen.

I mitt fall handlar det tyvärr också om någon sorts grundmurad misstänksamhet mot människor i allmänhet. Paranoia, ibland. Det känns som att man bara har något att förlora på att någon man inte riktigt känner kan hålla ett öga på en, speciellt om man själv inte ser någon orsak till att göra detsamma. Finner också oärligheten i att dölja en persons inlägg men ha denne kvar på listan jobbigare än att helt enkelt radera, om ointresset är så stort att jag blir irriterad.

Lättast är det förstås att inte lägga till från första början. Smartphonens inträde gjorde det lätt för folk att hala fram telefonen och fråga om ens Facebook där en sväng, oavsett sammanhang, och de flesta tyckte nog att det var för awkward att säga nej, även i de fall där reaktionen var ljummen inombords. Därav har folk fortfarande den där tjejen från konferensen år 2010 och den där duden från baren år 2013 på vänlistan. För mig obegripligt.

Att ha ett sammelsurium olika människor på feissaren hade också varit omöjliga vatten för mig att navigera som sperglady (verkar ha fattat tycke för det uttrycket, alltså). Vilken version av sig själv ska man vara? Vilket tilltal? Skulle bara sluta med något tandlöst och urvattnat, och då är det fan lika bra att låta bli. Har också alltid tyckt att det är något kalkylerande i tipset man får som ny uni-studerande, det här med att se till att hålla sig på god fot med gamla studiekamrater, kollegor och dylikt, eftersom man inte vet i vilken position de kommer sitta i framtiden. En vacker dag kan man ha nytta av dem. Nätverka, kallas det, och är totalt accepterat. För mig också obegripligt.

Om du har känt att det vore befriande att rensa bland kontakterna ett tag nu men inte täckts, gör det bara. Delete-knappen är ingen disintegration ray, inte ens i de fall du kanske önskar det vore så. Integrity ray, om något.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s