Då har det gått en vecka sedan man klippte Lyrican rakt av från maxdos (don’t try this at home). Droppen var när jag efter åtta veckor av träning, kaloriunderskott och hela faderullan konstaterade att vågen visade fel riktning. Motherfucker. Har gått på bupropion i ett tag nu, ett visst skyddsnät, så det var ändå dags att göra slag i saken.
Förutom sävligheten och svullnaden blev jag framför allt så arma trött på att vara disträ och vinglig varje dag. Jag har alltså inte varit i körskick en endaste dag sedan mitten av juli, då det krävdes doshöjning för att orka jobbet.
Kom fram till att en utdragen plåga inte är att föredra, så sket i att hämta ut nytt recept när kapslarna tog slut istället för att trappa ner. Första två dagarna var både jobbiga och intressanta, givetvis ångest, men även mer skärpa, mer liv.
Nu har det stelnat till melankoli och humörsvängningar. Smärtnivån helt klart förhöjd men hoppas att den ska stabiliseras på samma nivå som innan jag började jobba, när jag ännu slapp undan med att ta endast vid behov. Planen är att återgå till det efter ett längre uppehåll. En dal i topografin, med sikte på högre höjder, dvs. FÖRTRÖSTAN SATAN!!!!!11
Madrona Silvander 