Internätet, del 1

Älskade länge internet. En magisk livlina ut ur landsbygdshelvetet från 1995 till 2005, då det till sist bar av till Vasa. Internet var en privat frizon där det var självklart att gå under pseudonym (var försiktig med namn och bild, man vet aldrig vem man chattar med! var mottot för dagen). Under skolåldern och tidiga lågstadieåldern var det modem och betalning per minut som gällde, internettillgången kom droppvis men regelbundet.

Intresseområden då: tamagotchis, hästbilder, Hästjournalens chatt (så primitiv att man fick trycka på en knapp för att uppdatera, och vars besökare inte pladdrade om annat än Titanic och Leo DiCaprio när filmen kom ut), Passagen (speciellt klotterplanket samt java-applikationen Skissa och Gissa, AKA Pictionary), Funplanet, shareware– och demoversioner av spel, samt porträtt att använda i spelet Baldur’s Gate. Och givetvis screensavers. Jag var som sexåring hjälplärare på en kurs där deltagarna skulle lära sig använda internet genom att ladda ner just skärmsläckare. Förstod aldrig varför de vuxna tyckte det var så roligt när jag berättade om det för dem.

Morsan jobbade ännu på den tiden, vid tillfället som utvecklare av digitala läromedel på en folkhögskola i nejden, tillsammans med en rotating cast av civare (som jag senare förstod drog världens jävla lyckoträff när de fick sitta och koda hemsidor och lyssna på The Prodigy-mp3:or i hörlurar, istället för att jobba på vårdhem eller något jävla högstadium). Multimedia skulle in i skolorna, och det snabbt, ingen ville ju vara gammal och dammig när det nya millenniet stod för dörren.

Lycka var att under sommarloven ibland få följa med till hennes arbetsplats, skolan förstås tömd på elever, sno en glass ur kökets frys, äta yoghurtrussin, surfa på nätet med fast, snabb uppkoppling i datasalen, eller spela spel över nätverk. Det blev att stanna långt in på kvällen när vi väl var där, brorsan hade förstås sett till att ladda ner så mycket som bara möjligt, och givetvis även sett till att kopiera civarnas mp3-samlingar (vilket i sin tur färgade min musiksmak rejält). Detta skulle då brännas på en tom CD med 2x-hastighet (brännarna hade oftast 52x hastighet mot slutet av eran, för referens). Länge tog det, och ibland var bränningsgudarna nyckfulla. Ena väggen var tapetserad med misslyckade skivor. Lyckligtvis kunde man fördriva tiden med Kai’s Power Goo.

Hemma spelade jag Diablo med amerikanska tonårskillar på battle.net som förstaklassare. Blev inte så mycket spelande egentligen, oftast roligare att hänga i town och chatta. Vet inte hur många timmar jag har lyssnat på musikspåret som loopar där. Till sist hade man tillskansat sig engelskkunskaper till en sån grad att de inte hade någon aning om att jag inte var en av dem. Konversationerna hann aldrig komma in på något som skulle ha avslöjat mig, lyssnade ju på samma musik som dem, hade koll på vilka filmer som kom ut, spelade med bara.

En kille sa att han var från Idaho. Vilket jävla skumt/häftigt namn, tänkte jag. Visste att det var i USA någonstans, men tror inte jag hade någon aning om hur landet såg ut på kartan, ens som helhet. Bytte emailadress med ett fåtal av dem, oftast om de var intresserade av att jag skulle skaffa spell-böcker åt dem (som jag för övrigt fixade med en trainer, alltså ett fuskprogram). Hade dock födelseåret i hotmail-adressen, så var alltid noga med att förklara bort det på förhand (I’m not seven years old by the way). Det var ju inte suspekt alls. Medgav ibland att jag var a girl men oftast inte, var så tråkigt att se hur deras beteende ändrades genast. Ibland trodde de inte på mig heller.

Sedermera startade jag en Baldur’s Gate-guild som hette Females of Glory, men den kom sig aldrig för att spela en endaste gång. GameSpy-anslutningen var för labil, eller så hade jag för mycket i ping. Minns att den första medlemmen var en britt som hette Jonah, jag tror att han var nitton (females åsyftade alltså karaktärernas kön). Jag var nio år. Tror jag medgav det till sist. Eftersom vi hade längre kontakt, inte bara en session eller två som i Diablo, måste han nog ha förstått det ganska snabbt. Vi fortsatte ändå brevväxla, om Finland, om vädret, om internet (båda fantiserade om bredband), om coola porträtt till spelet. Minns honom som välvillig, en snäll kille som var rolig att skriva med. Blir nästan lite rörd när jag tänker på de interaktioner man hade gått miste om som storögd nykomling till internet ifall föräldrarna hade varit skraja och reagerat med panik.

Nej du, blev längre än planerat, det här. Jag och T ska spela Baldur’s Gate II: Enhanced Edition, han har väntat tillräckligt på att detta inlägg ska bli färdigställt. Får återkomma.