Det finns folk som aldrig har mottagit bidrag, annat än kanske barnbidrag och studiestöd, och är stolta över det. De har antingen aldrig varit sjukskrivna eller arbetslösa en längre tid, eller haft besparingar/partner/släkt/vänner att falla tillbaks på när det har krisat. Eller krisat, för all del, men bevisligen inte tillräckligt för att klappa ihop.
Då menar jag inte stolthet som ”tänk att jag klarade mig igenom det där, skönt att det är över”. Nej, jag menar ren förnärmelse över bidragens existens. Eller rättare sagt, bidragstagarnas existens.
”Jag har då alltid gjort rätt för mig, jag! Lagt undan pengar varje månad!”
”Folk är så bortskämda, jag tog första bästa skitjobb när jag blev uppsagd!”
”Inte fanns det på kartan att ta emot bidrag och parasitera på alla andra!”
”Det var bara att bita ihop, ungarna ska ju ha mat!”
”Hur kan man klappa ihop och svika sin familj så? Tror du inte jag har det stressigt?”
”Om dina förfäder klarade sig igenom ett världskrig klarar du nog dig också!”
”Varför ska mina surt förvärvade slantar gå till hemmasittare?”
”Dra in pengarna helt, så får vi se hur länge det tar innan de hittar jobb!”
Till dem vill jag säga:
Grattis! Du har klarat dig utan bidrag (såhär långt)! Starkt jobbat!
Det har garanterat inte varit så lätt alla gånger iallafall. Men du har klarat dig.
Du är uppskattad.
Filosofisk fråga:
Är det rimligt att en människa frivilligt väljer objektivt sämre livskvalitet?
Eller i värsta fall bryter ihop totalt?
Om det finns bättre alternativ, alltså?
Att den frivilligt försätter sig själv i en situation som den mår skit av?
Som det tar månader eller åratal att ta sig upp ur?
Som även går ut över personerna som står närmast, alla som den bryr sig om?
Nä. Det är det inte. Det är inte rimligt någonstans. Dessa klagosånger över ”lata bidragstagare” är ett kontraproduktivt gissel. Dyker in i temat framöver.
Madrona Silvander 