Internettillgången blev ännu viktigare i puberteten och som tonåring. Lyckligtvis mer regelbunden också, i. o. m. ISDN och senare ADSL. På nätet gick det att leva ut aspekter som var omöjliga i ”verkliga livet” på flera år än. Inom citattecken, eftersom internet på många sätt var mitt verkliga liv vid tillfället.
Kamratkretsen fanns nämligen online, uteslutande i olika svenska småstäder jag knappt visste var de låg geografiskt. Hudiksvall, Sundsvall, Ludvika, Östersund, Nykvarn, Åkersberga, Uddevalla, Lund…
Vissa träffade man på Funplanet-chatten eller olika IRC-kanaler, andra på Lunarstorm eller Spinn, den kortlivade communityn runt SVT-programmet med samma namn (har inte hört någon nostalgiskt namedroppa den nånsin), och förstås helgon.net. Kontakten upprätthölls därefter via hotmail-adresser, ICQ och senare MSN.
Man kommunicerade nästan bara i text, vi var alldeles för blyga för att ringa, och det var förstås dyrt mellan länderna. SMS:a kunde man göra ibland. Webcamkvaliteten var horribel, typ fem frames i sekunden, så det kändes ovärt. För ”högupplösta” bilder var man tvungen att scanna eller låna digitalkamera.
De var alla två till fyra år äldre än mig, vilket förstås är mycket i den åldern, så jag låtsades vara född -88 istället för -90, och låtsades bo i typ Högbacken utanför Vasa istället för den österbottniska by jag faktiskt befann mig i. Delvis som försiktighetsåtgärd, delvis av rent önsketänkande.
Vissa av dem började till sist ta buss eller tåg för att träffas IRL nu och då. Oj, oj, oj vad avundsjuk man var när man såg bilderna på dessa glada svenska gothare och synthare och cyberpunks och metalheads sittandes i en ring i en park någonstans dit alla hade ungefär lika långt att åka inom landet, eller på samma konsert i Stockholm. En gång hade någon ritat en rolig bild av mig och reserverat plats för den, för fast i Finland var man obönhörligen.
Mina nätkompisar var ju äldre än mig, hade sommarjobb eller månadspeng. Vissa hade fått hushålla med sina barnbidrag själva ett tag eller redan hunnit börja lyfta studiebidrag, det var man också jävligt avundsjuk på. Kontentan är att de alltså hade fickpengar till tågbiljetter, konserter och festivaler.
De tyckte att inget någonsin hände i sina småstäder, konstant uttråkade, vissa tydligt deprimerade utöver den sedvanliga tonårsangsten. Det var ändå uppenbart att det helt klart var högre i tak på andra sidan bottniska viken.
De var min livlina i några år. Jag tror att en del av dem hade tagit livet av sig om de hade tvingats leva i min miljö. Helt på riktigt. Men det får bli ett annat inlägg.
Madrona Silvander 