”Vadå, jag har också varit med om traumatisk händelse x, precis som personen som bröt ihop, men klarade ändå att fortsätta jobba! Pengarna ska ju in!”
Såhär ser jag det: du klarade det, för att du är du. Ge dig själv en klapp på axeln, vad fan, det var säkert en jävligt svår tid ändå, och du möttes nog inte med förståelse alla gånger heller.
Vad är ”du”, egentligen? Vad är en individ? En samling biologiskt material med en viss genuppsättning. Uttrycket av dessa gener är långt ifrån konstant, delar av ditt DNA kan slås av och på enligt din omgivning och dina erfarenheter (metylering, läran om detta kallas epigenetik). Väldigt svepande, men mer detalj än så behövs inte nu.
Om du vore identisk med personen du dömer, till en sådan grad att du hade fötts vid samma tidpunkt, med samma genetiska uppsättning, i samma familj, i samma omgivning (skitviktigt), med samma människor runt dig, och haft exakt identiska livsupplevelser, till en sådan grad att du läst och hört varenda ord, tänkt varenda tanke, känt varenda känsla, upplevt varje glädjestund och trauma som personen du dömer, i så många år, månader, dagar, timmar, minuter, sekunder upp till punkten när det brister – alltså om du hade bokstavligen varit denna person, fysiskt och psykiskt, med identisk livsupplevelse – hade du inte fixat biffen heller.
Rent konkret, för att inte börja käftas om determinism, kvantmekanik, fri vilja o. dyl: det här med att vi alla är lika men olika borde inte vara en överraskning. Är man en sämre människa om man är mindre ”stresstålig” (vilket innefattar låååångt fler faktorer än individuella personlighetsdrag)? Är det inte snarare så att personen som bryter ihop, om något, har harvat på under ohållbar personlig stressnivå för länge?
Så nu ”kostar det mer för samhället” (om det nu är så jävla viktigt att allt ska landa i det). För att den inte drog i bromsen. Kanske för att den upplevde att ingen fanns på avbytarbänken. Kanske för att den tänkte ”om inte jag gör det här kommer det inte bli gjort”. Kanske för att den inte ville ”vara till besvär” eller ”ta upp tid och resurser” och därför inte täcktes söka hjälp och stöd av omgivningen.
Det blir verkligen inte bättre av att du sprider sån här dynga, att det är skamligt att behöva hjälp av andra och att det ska undvikas till varje pris, att man är värdelös om man inte klarar sig själv i alla lägen. Du motarbetar för fan dina egna värderingar genom att uttrycka sånt där, för på grund av dina åsikter, på grund av skammen du lassar på andra, blir det ofta total arbetsoförmåga till slut.
Det här med föregående generationer och deras lidande är också en konstig sak att dra fram, men jag ser det ändå förvånansvärt ofta på forum och i kommentarsfält. Är det inte det som är den övergripande pointen med livet, utöver personliga mål? Att det är bra att saker är (mestadels) bra och önskvärt att kommande generationer ska ha det minst lika bra som oss, gärna bättre, om vi nu ska föröka oss? Står gammelmorfars spöke och säger ”ni ska sliit å liid, som vi jool! Rättviist ska e va! Ja va i tvoå kriij ja, så haald tjieftan, va tacksaamb å fortsätt liid ni bare!”?
Näe. Det är nog något annat som skaver. Får ta och fundera på det en stund.
Madrona Silvander 