Ett pampesiskt Nordirland

Kör fortfarande hotspot från mobilen. Inga bilder idag heller, men desto mer text. Fick skjuta upp EMDR-sessionen pga. bristande uppkoppling, aningen lättad över det, men mest harmar det nog.

Tog längre än vanligt att somna igår, trots att jag var trött. Antar man måste vänja sig med att sova på en madrass igen (istället för en futon på golvet som hos T, vilket är förvånansvärt skönt för ryggen). Sen var det ju också första natten jag sov ensam på flera månader. Är ingen ängslig sovare som så, slocknar vanligtvis inom loppet av några minuter, men det är klart att man måste vänja sig vid alla ljud igen (och att nödutgångslampan tecknar rummet i giftgrönt när allt är mörkt).

Gäller också att vänja sig vid att bo precis bredvid en lågstadieskola med fönstret mot skolgården igen, det hörs minsann när det är rast eller utegympa. Den här stolen kan också dra åt fanders, måste svänga via British Heart Foundation eller så för att se om de har någon stadigare modell.

Annars är det minsann en Happy Monday i Manchester, för idag öppnar gym, frissor, skönhetssalonger, non-essential retail och uteserveringar i England för första gången sedan lockdown tre inleddes i början av januari. Skottland väntar i typ två veckor till, Wales tills början av maj. Nordirland, som igen har blivit oroligt efter över tjugo år av relativ stabilitet, väntar längst.


Detta med Nordirland kan kanske kännas lite abstrakt beroende på ens ålder och nivå av (utrikes)politiskt intresse. Hade själv inte så stor koll tidigare annat än att det finns republikaner/nationalister och lojalister/unionister, katoliker och protestanter, att det var oroligt under the Troubles och att U2-låten Sunday Bloody Sunday refererar till detta, att IRA förstås är en välkänd akronym, och att det är känsligt om en av städerna kallas Derry eller Londonderry. Typ så.

Under ett och ett halvt år i UK har man ändå hunnit insupa en del till, så jag tänkte försöka mig på ett tankeexperiment. Det säger sig självt att en lång och komplicerad historia inte kan förmedlas uttömmande på detta sätt, men jag tror att det kan underlätta förståelsen att tänka sig saken i bekantare termer.


Föreställ dig att Finland och Sverige är två separata öar. Landskapet Österbotten, härefter kallat Västfinland, är officiellt en del av Sverige fast det ligger på samma ö som den suveräna Republiken Finland, och har starka historiska band till Norrbotten. Finland var i själva verket en enhet i det svenska riket fram tills hundra år sedan, då ön bröts upp i Republiken Finland och Västfinland, som fortsatte tillhöra Sverige. Befolkningsmängden i Västfinland utgör endast 3 % av det svenska riket, men ändå cirka 30 % av befolkningen på den finländska ön som helhet.

Föreställ dig att en stor del av västfinländarna, AKA österbottningarna, anser sig vara svenskar. De är lojala mot det svenska kungahuset och vill inte att resten av Sverige ska ”släppa taget” om dem. Föreställ dig också att en stor del av den västfinländska befolkningen anser sig vara finländare och dras mot Helsingfors istället för Stockholm, och om något hellre skulle uppgå i en enhet med Republiken Finland (som i detta tankeexperiment har samma majoritetsspråk). Det finns dessutom en växande andel människor som vägrar välja sida mellan dessa extremer och hellre framhåller en unik västfinländsk identitet.

Föreställ dig också att religionen snarare än språket är av enorm betydelse som identitetsmarkör, och traditionellt likställt med åt vilket håll ens lojalitet går. Västfinland har historiskt sett haft en protestantisk majoritet, liksom resten av Sverige, men också en stor del… tja, Vasa har en ortodox kyrka vid Kasernområdet, så låt oss säga ortodoxa invånare (liksom resten av den finländska ön), och dessa är i dagsläget i knapp majoritet i Vasa. Föreställ dig också att identiteten har varit laddad till en sådan grad att det i Västfinland pågick en trettioårig blodsfejd mellan protestanter och ortodoxa. Tusentals människor miste livet från slutet av 60-talet fram tills millennieskiftet.

Föreställ dig att Vasa är den näst största staden på den finländska ön efter Helsingfors. Under 70- och 80-talet var Vasa en av världens farligaste städer sett till dråpstatistiken per capita, och Hotel Radisson-SAS har bombats tiotals gånger. De ortodoxa bor främst i Vöråstan, Klemetsö och Vapenbrödrabyn, medan protestanterna främst bor i Centrum, Brändö och Vasklot. Flaggor, symboler och väggmålningar indikerar vilken sorts område det är, och slagord har klottrats på varsin sida av barriärerna där områdena möts. De kallas ”fredsmurar” och började byggas av svenska armén när våldsamheterna bröt ut i slutet av 60-talet. Det har tillkommit fler och fler fredsmurar med åren.

Murarna är sisådär 4-8 meter höga och finns inte bara i Vasa, utan också till exempel i Seinäjoki, Jakobstad och Nykarleby i mindre utsträckning. Vissa har portar i sig, ibland polisbemannade, och de stängs till natten. Det har under åren sedan Långfredagsöverenskommelsen talats om att sakteliga börja montera ner dem, men två tredjedelar av vasaborna anser att de fortfarande tjänar ett viktigt syfte. Tre fjärdedelar av de tillfrågade som bor i gränsområdena vägrar fara till butiken som egentligen ligger närmast på grund av dess geografiska läge. 93 % av de österbottniska barnen går i segregerade skolor, men ändå spelar de västfinländska ishockeyspelarna i ett enat landslag med Finland, då det beslöts att fortsätta på samma sätt som tidigare vid delningen av landet för ett sekel sedan.

Föreställ dig nu att Sverige som helhet röstar igenom ett utträde ur EU, trots att Västfinland och särskilt Norrbotten röstade för att stanna. Föreställ dig att Löfvén i direktsänd TV lovar dyrt och heligt att det inte kommer bli några nya gränskontroller mellan Västfinland och resten av det svenska riket, trots att lösningen som diskuterades fram var att Västfinland skulle fortsätta existera inom EU:s delade marknad tillsammans med resten av den finländska ön.

Föreställ dig att det ändå kom till en ny gränskontroll, officiellt i Bottniska viken för att undvika en hård gräns mellan Västfinland och Republiken Finland, och att det likförbannat blev betydligt jobbigare att handla med resten av svenska riket. Föreställ dig att det blev brist på och ransonering av ett antal produkter i affärerna i början av året, att Plantagen i Vasa knappt kunde få in några plantor från Sverige, att det började krävas en massa extra pappersarbete som kostar tid och pengar för att bedriva handel som man alltid gjort, speciellt för mindre västfinländska företag. En känsla av att vara en sviken spelpjäs mellan större krafter, att ingen verkligen bryr sig, och att man bevisligen tappar både demografisk och politisk mark. Att ”andra sidan” – sett från en hårt segregerad synvinkel, som har varat i generationer – håller på att vinna. Att bli ekonomiskt uppslukad i vad man ser som en främmande stat mot sin vilja, och vara maktlös inför det.

En reaktion till “Ett pampesiskt Nordirland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s