Det är ett klassiskt hårdilemma att vilja ha det man själv inte har, färgmässigt, formmässigt eller båda. Det spelar ingen roll hur mycket andra älskar ens lockar om man finner spikrakt hår skitsnyggt och trivs bättre i det, eller hur mycket fammo/mommo tjatar om att det var så fiiiiint med din blonda hårfärg innan du först började färga det korpsvart i högstadiet och har gillat dig själv bättre som brunett sedan dess. Självacceptans är alltid fint, gillar man läget sparar det dessutom både tid och pengar, men det är också roligt att ha alla sorters medel till hands för att presentera sig som man vill för omvärlden.
Permanent har väl länge främst associerats med 80-talet eller tantor vid byafrissan, krasst sagt, såvida det inte handlar om rakpermanent. Morsan har permanentat håret så länge jag kan minnas, och fortsatt med det i alla år. Förkaringen hon gav när jag frågade henne som liten var att rakt hår för henne är ”felaktig varudeklaration”. Rakt hår överensstämmer inte med hennes självbild, hon tycker att stort, fluffigt hår klingar bättre med hennes spralliga personlighet.
Något dylikt är det nog för mig också. Själv har jag spikrakt hår av naturen, men trivs så mycket bättre med ett fågelbo på skallen. Gärna rak lugg, för att illustrera fallenheten för att vara aspergianskt tarkka och metodisk, men också en massa smått smått krus för det bohemiska som finns i mig lika starkt. Knastertorrt, men vem bryr sig.
Nu har jag alltså äntligen bokat in en permanent på onsdag, den första på 1,5 år, och det ska bli så skönt. Även de första dagarnas ofrånkomliga pudel-mode.
Madrona Silvander 