Lata bidragstagare, del 4

 Citizens Advice Manchester

Just nu sitter jag på Universal Credit, en tory-skapelse som slog ihop flera förmåner till en, däribland sjukpenning, socialbidrag och arbetslöshetsstöd. Som ensamstående rasslar det in £737 i månaden, av vilket £500 går till hyra, räkningar, gymkort och månatliga donationer. £237 kvar i månaden, alltså £56 i veckan. Det är tillräckligt för att hålla huvudet över vattenytan, och jag är så grymt jävla tacksam att det är en grej. Jag har tillgång till rent vatten, dusch, kök, säng, och en dörr att låsa. Hemlöshet har ökat explosionsartat under det senaste årtiondet, man ser hemlösa i portar överallt i centrala Manchester, och jag är lyckligt lottad som inte är en av dem.

Som icke-brittisk medborgare måste man numera gå igenom en särskild prövning för att få tillgång till stöd, även som EU-medborgare. Man ska till exempel ha varit fast bosatt i landet i minst tre månader och kunna bevisa det, samt redan ha ett jobb. För att kunna lyfta stöd av sossun som utlänning ska man alltså redan tjäna pengar, men inte tillräckligt för att komma upp i existensminimum.

Man ska också kontinuerligt bevisa att man söker antingen ett jobb till, försöker få fler timmar i veckan eller ett mer välbetalt jobb, annars blir det sanktioner och till sist indraget stöd. Det är alltså piskan som gäller, trodde alla var överens om att moroten brukar funka bättre vid det här laget. Alla klarar inte av en dylik kuri, och då går det lätt utför. Själv har jag rätt till stöd för att jag klassas som en temporarily incapacitated EEA/EU worker, och det är ju vad jag är. Krasst sagt med en bevisad fot i dörren eftersom jag har varit anställd i UK och så pass arbetsför att de räknar med att jag över tid kommer att skapa tillräckligt med värde för att det ska löna sig. Klimatet har hårdnat.

Andelen jobb som betalar minimilönen £8.72 i timmen är för övrigt betydligt större här än i Finland, även för en del yrken som kräver kvalifikationer. Inkomsttaket är högre sett till landet som helhet, varav en stor del härstammar från Londons rika, men bottnen är också lägre. Levnadskostnaderna stiger och minimilönen stiger inte i samma grad, en enkel ekvation som leder till fenomenet the working poor. UK står statistiskt sett någonstans mellan USA och Finland i income equality. Ett klassamhälle av tradition och i modern tid.

Som 24-åring och nybakad farmaceut i Finland tyckte jag alltså att 2000 euro i månaden efter skatt var torftigt för ett heltidsjobb som kräver tre års universitetsstudier. Gjorde sedermera en kalkyl när jag började jobba i UK och konstaterade att jag i Finland efter skatt hade kunnat plocka ut flera hundra euro mer i månaden för samma timmar. Förlåt, facket :’ (

Seriöst, dock. Man kan fråga sig varför jag tvunget ska bo utanför Finland när Finland är en av världens bästa länder att bo i och jag har medborgarskapet kirrat genom att vara född där. Okej att man som ung vill ut i världen och studera, men varför återvände jag inte efter att magistern i NL var klar? Om språket nu muka är ett så oöverstigligt hinder, varför inte Sverige eller Åland?


Trodde faktiskt i flera år att jag skulle bo och arbeta i NL efter min examen. Ville inte till Sverige, kulturskillnaden är lite väl magstark trots att språket är ”samma” (man blir ju ändå finnen). Tänkte att om jag nu ska leva på ett främmande språk så är NL åtminstone mer internationellt, slipper undan med att tala engelska till största del och mina kunskaper i holländska är snarare en bonus än ett krav. Bara en expat i mängden på något kontor eller universitet med engelska som gemensamt arbetsspråk, liksom. Så blev det ju inte. Hade svårt att knyta infödda holländska kontakter och kom inte in i något sammanhang, det började likförbannat kännas mer och mer som en övning i square peg in a round hole.

Efter examen var jag en atypisk kund vid försörjningsstödskontoret i Haag. För att lyfta stöd måste man kunna flytande holländska, och därmed hamnar det inte många nyutexaminerade utländska studerande där. Damen jag blev tilldelad som jobbcoach såg lyckligtvis hur arma slutkörd jag var och sa att om jag ser ett jobb som jag tror att jag klarar av i dagsläget kan jag för all del söka, men att hon inte skulle hålla mig till standarden om fem jobbansökningar i veckan, och inte heller tvinga mig att söka lågkvalificerade jobb.

Vid det här laget hade jag bott och konsumerat i landet i fyra år, finansierat endast genom studiestöd och lån från Finland, samt betalat 8000 euro i terminsavgifter till universitetet. Antagligen hade hon inte det i bakhuvudet, dock. Hon var nog empatisk annars bara (underbar finlandism!). En människa som såg att det sista jag behövde var mer stress och press. Grymt tacksam för det ännu. En annan handläggare hade kunnat mana mig att ta mitt pick och pack och dra hem till Finland, där jag utan tvekan hade stagnerat. Det blir att skänka en slant till något trevligt ändamål i staden om jag kommer över en större summa pengar.

Träffade T online redan ett halvår efter NL-flytten och närmade mig honom med åren. Det började kännas lite väl krångligt att behöva flyga för att träffas, och det bara några gånger i året. Tanken på att dra ännu längre västerut började pocka på vartefter det klarnade att NL-kapitlet led mot sitt slut. Ville dock inte flytta till T:s lilla skotska födelsestad, som han ändå antagligen skulle lämna för jobbets skull efter sin examen, hade hälsat på två gånger och föll för karln men inte för stan. Jag var i London i en vecka våren 2012, och det var tillräckligt för att veta att det skulle göra mig galen att bo där (besöka är dock alltid skoj). Visste också att det brann i knutarna, Brexit hade röstats igenom två år tidigare, och det skulle definitivt inte bli lättare att flytta som EU-medborgare efter utträdet.

Polletten trillade ner först när jag träffade A i Rotterdam sensommaren 2018. Det visade sig att han egentligen var bosatt i Manchester. Manchester, tänkte jag, vad har vi på det? Tygindustri, förr iallafall, där norrut i England nånstans? Man United? Den så kallade Madchester-scenen och acid house hade jag läst om i boken The Hacienda – How Not to Run a Club, en födelsedagspresent av holländaren jag dejtade i början av decenniet. Allt det där försiggick ju typ när jag föddes, men det måste ändå vara en rätt speciell stad, eller?

Beundrar mosaik på en fasad i Manny, första vändan. A var mer intresserad av att fota mig än det jag kollar på, så använd fantasin. November 2018.

Därför lågprisflyg Schiphol-Manchester två månader senare. När jag kom ut från stationen och gick mot Piccadilly Gardens visste jag att japp, detta är staden för mig. Får gå in på detaljer vid ett senare tillfälle. Återvände en gång till några månader senare för att försäkra mig om att det inte var hypomani som låg bakom, och kände samma sak, så då var saken biff. Ett halvår senare var flytten ett faktum. T fick jobb och flyttade ner till Birmingham i samma veva, två timmar bort med bil, betydligt mer överkomligt än att bo i skilda länder. Där och då började strävan att skapa en tillvaro här, ett steg i taget. Sen kom pandemin. Lol.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s