Glada måndagar: The Hacienda

Nåjåå! Då har man varit tillbaks i Manchester i en vecka och kommit över det värsta re-entry-syndromet. Dags att göra skäl för bloggens undertitel, äntligen. Hädanefter kommer alla måndagsinlägg ha ett utpräglat Manchester-tema – resten av dagarna kan det komma lite vad som helst som vanligt.


Det finns folk som är riktigt jävla tokfrälsta i The Smiths och Morrissey. Eller Joy Division. Eller New Order. Eller The Fall. Eller Happy Mondays. Eller The Stone Roses. Eller Oasis. Eller The Verve. Eller varför inte A Guy Called Gerald, 808 State, Autechre, Chemical Brothers, The Future Sound of London, Lamb och Mr. Scruff, om det mest ligger elektronisk musik på skivtallriken (dammigt uttryck). Eller Take That, The Hollies och Simply Red, om man mer går igång på sånt.

Gemensamt för dem alla är att de började och/eller verkade i Manchester, och att de fortfarande har rikligt med superfans, ibland flera decennier efter att de splittrades. Uppskattar verkligen ett flertal av dessa artister, men hade aldrig en så pass stark relation till någon av dem att det skulle ha satt Manchester på den personliga kartan. Sport intresserar inte, men United eller City funkar säkert som dragplåster för den futisgalne.

Det var nog snarare denna bok som sådde fröet. En present till 21-årsdagen av en holländsk utbytesstuderande som jag dejtade i några år, även efter att han återvände till NL. Han bemödade sig att skriva en lång dedikering för hand, älskar det. Liksom texten förtäljer stod han vid Akademiska Bokhandeln i Hesa i jakt på något intellectually challenging att ge åt mig i present, utan att hitta något klockrent, men så föll ögonen på denna bok. Less challenging in that aspect, but close to the perfect gift from me to you, it shouldn’t disappoint. Vi utbyter fortfarande ett email varje vår, så det blev faktiskt en lång vänskap, även efter att vi slutade dejta.

Nåja, lite backstory nu då: Ian Curtis, sångare i Joy Division, begick självmord i maj 1980. Han blev 23 år. Bandets andra och sista studioalbum Closer (1980) släpptes två månader senare, tillsammans med den fristående singeln Love Will Tear Us Apart, deras mest kända låt. Både singeln och albumet blev en skräll, men det kändes förståeligt nog fel att fortsätta under samma namn utan Ian. Bandet ombildades sedermera under namnet New Order. Med så långt?

Managern Rob Gretton och Tony Wilson på skivbolaget Factory Records ville göra något konkret med Joy Division-pengarna, och hade en gemensam vision om en nattklubb som ingen annan. Själva bandet New Order gick med på att bli delägare. Klubben öppnade i en ombyggd båtvisningslokal den 21:a maj 1982 (på dagen åtta år innan jag föddes, skoj!), och det sista livebandet som spelade där var Spiritualized i juni 1997 (ett av mina absoluta favoritband, skoj!). Från öppningskvällen till sista natten löper det en röd tråd: total inkompetens.

Ovan: Haciendans exteriör samt interiören innan öppningen. Det har gjorts sex stycken basgitarrer av dansgolvet, och då inte i avbildat skick…

Hela den femtonåriga historien avhandlas i boken, uppdelat per år. Det går trögt i början, ingen kan riktigt placera vad det är för sorts ställe. Lokalen är öppen på dagen, på kvällen och på natten, så gott som varje dag. Det är en klubb för livemusik, men också diskotek, en cocktailbar i källaren, oanvända våningar som används som bändkämppä, en frisersalong, restaurang… taket är av glas och släpper in ljus långt in på kvällen på sommaren. En bit av New York, direktimporterad till ett post-industriellt Manchester på dekis.

Banden som bokas är också före sin tid. Ingen tänkte på att laga en narikka. Akustiken suger. Tre miljoner pund i dagens pengar plöjs ner utan att det ifrågasätts desto vidare. Orsak: The Hacienda must be built. To restore a sense of place. Ett ställe skapat av godtrogna visionärer med noll sifferkänsla, bara för sakens skull. Klubben blöder pengar konstant, men New Orders framgångar kompenserar tills vidare. Även trots att höljet till singeln Blue Monday (ibland slarvigt kallad How Does It Feel), med diskettinspirerad design signerad Peter Saville, är så komplicerat att bandet i själva verket förlorar pengar ju fler som säljs. Orsak: det var en cool design, inte trodde vi att singeln skulle sälja så mycket att det blev ett problem.

Vi behöver inte en remix till av denna låt. Det räcker nu. Det räckte med originalet. Tack tack.

Polletten trillar ner först när 80-talet lider mot sitt slut och stavas acid house, direktimporterat från Ibiza. Cue the Second Summer of Love, 1988. Madchester-scenen exploderar samtidigt, och stan blir hippast i landet. Svettiga ungdomar med tindrande ögon, helt inne i musiken, packade som sardiner. Inget VIP-rum, mitt i allt kan du stå och dansa bredvid en av scenens största stjärnor. Klubben blöder ändå pengar, värre än någonsin. Bokföringen är en fars. Alkohol är inte särskilt inne som rusmedel, och ledningen täcks inte ta betalt för vatten. Under 90-talet tar gängkrigen i stan vid, polisen och myndigheterna har fått nog, och skutan går slutligen till botten. Byggnaden demoleras år 2002, och platsen huserar numera ett våningshus med namn efter klubben.

Enligt en överslagskalkyl förlorade The Hacienda ungefär £10 per besökare som satte fot i byggnaden, men vilken jävla kulturgärning. Otaliga musikstilar har representerats vid Haciendan, enligt devisen är det bra så är det bra. Cabaret Voltaire, Culture Club, Echo and the Bunnymen, Simple Minds, Bauhaus, Yazoo, Psychic TV, William S. Burroughs, Jah Wobble, The Psychedelic Furs, Sisters of Mercy, Tears for Fears, Grandmaster Flash, Eurythmics, Lydia Lunch, Einstürzende Neubauten, Violent Femmes, OMD, Elvis Costello, Cocteau Twins, Killing Joke, Nick Cave, The Cramps, The Cult, Hanoi Rocks (!), Run DMC, The Pogues, Sonic Youth, The Jesus and Mary Chain, George Clinton, Primal Scream, Erasure, Swans, Madonna, Spacemen 3, Blur, The Charlatans, Manic Street Preachers

The Hacienda Apartments. Bild: Mikey från Wythenshawe.

Boken känns mycket genuin, eftersom författaren Peter Hook alltså var basist i Joy Division och New Order. Straight from the horse’s mouth, och allt det där. Det goda, det onda, och det riktigt fula. Det hade varit en annan grej om en musikjournalist hade försökt sig på det.

Slukade alltså denna hujsiga och allmänt läsvärda bok som 21-åring, innan jag hade någon personlig erfarenhet av varken Manchester eller klubbande. Tre år senare förstod jag dock precis vad det sistnämnda handlade om.

2 reaktioner till “Glada måndagar: The Hacienda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s