Vox(ra) populi

Skulle haft EMDR-terapi i måndags, men denna gång var det terapeuten som sköt upp till nästa vecka. Hon har mig att fylla i en handfull korta webbformulär inför varje möte, ett smidigt sätt att följa upp hur känslor och beteenden ändras över tid. Det kom en liten uppgång typ tre sessioner in, men skillnaden mellan det senaste formuläret och det förra är milsvid. Det enda som är annorlunda är medicineringen – började med bupropion för två månader sen, avslutade pregabalin för över tre veckor sen.

Jag fick bupropion (Voxra) utskrivet första gången i oktober 2013. Grät vid tillfället otröstligt nästan varje dag, totalt upptagen av tankar på död och förgänglighet. Sorg och desperation. Gick hos en samtalsterapeut vid Studenthälsan i Åbo, numera pensionerad, som försiktigt föreslog att det kanske var dags att testa medicinering. Kände mig inte särskilt hoppfull, hade varit igenom SSRI-rumban i tonåren redan och tänkte att nåja, får säkert citalopram eller sertralin, kanske det faktiskt har effekt denna gång.

Remiss till finskspråkig psykiatriker några dörrar bort i samma korridor. Jag talar svenska, hon frågar om det är okej att hon svarar på finska (utan minsta tendens till matthet eller snorkighet, verkar snarast lite skamsen). Kommunikationen löper fint med denna lösning. Förklarar min situation, får fylla i några diagnostiska tester, hon tar en titt och konstaterar att min depression är atypisk. Hon föreslår Voxra. Har nog sett medicinen på apotekspraktiken, en vit burk med enkel etikett, inte särskilt vanlig, förekommer ibland under annat namn för rökavvänjning. Får receptet i handen, hämtar ut medicinen vid ett närliggande apotek, rätt dyr för en studerande är den.

Innan medicineringen sa jag åt samtalsterapeuten att jag inte kan fatta hur människor kan gå runt och leva sina liv utan att varje vaken sekund vara upptagna av faktumet att allt de älskar kommer att dö. Två veckor senare var det annat ljud i skällan. Nog kan man tydligen leva utan att detta faktum är top of mind ändå. Doshöjning, två veckor senare: ta det med en klackspark, nobody gets out alive. Man får se till att göra något skoj medan man själv och dom man gillar är här.

Det fixade verkligen inte allt i mitt liv, visste fortfarande inte att jag var på villovägar karriärmässigt, och hade fortfarande destruktiva beteendemönster som jag inte lagt fingret på än. Voxra gjorde det dock fullt möjligt att aktivt njuta av livet, och det blev en uppåtgående spiral som tog mig genom studierna och sedermera till Holland.

Typ två år senare tänkte jag att det är onödigt att betala dyra pengar ifall jag klarar mig utan tabletterna vid det här laget. Bodde i Utrecht och fick sjukvård ersatt av FPA till samma grad som i Finland (EU <3), men det blev alltid till att förskottera och skicka in blanketter. Studerandelikviditeten tål inte så mycket, du vet. Trappade således ner i samråd med husläkaren i NL och tog det sakta. Riktigt sakta. Överdrivet sakta, på hennes begäran. Hon ringde mig nu och då för att kolla hur det gick, svarade alltid samma sak, ett ärligt ”jag känner ingen skillnad”. I januari 2016 var nedtrappningen helt klar, och i början av februari 2016 färdigställde jag en tillvalskurs i Medicinal Chemistry.

Sen… hände det inte så mycket. Vikten kröp sakta uppåt. Motivationen började tryta. Färdigställde inte slutrapporten från mitt första internship. Månaderna gick, studiestödsmånaderna tickade, sambon for till sitt eget internship varje dag, fortsatte själv sova när han for på morgonen och satt alltid framför datorn med en uppsjö parfymprover när han kom tillbaks på kvällen. Han reagerade till sist med att bli passivaggressiv, vi sög båda på att kommunicera. Kände mig inte nedstämd egentligen, det fanns faktiskt inget som visade på att denna stagnation skulle bero på att jag hade slutat ta Voxra. Kokta grodan och allt det där.

Nu, rond 2, kan jag liksom finna mig själv småleendes av välmående och allmän förväntan. Nyfikenhet på framtiden. En självklarhet i att den är ljus, att livet är värt att leva trots elände, att jag kommer att klara av att skapa en trevlig tillvaro över tid. Hade faktiskt helt glömt bort hur det känns. Det var inte förrän jag dessutom klippte Lyrican för snart en månad sen som det riktigt lyfte. Kan fortfarande gråta ibland, tack och lov, men isåfall av en konkret orsak. Senast av empati för Elizabeth II när makens begravning sändes i liveradio. Jag och T skulle precis stiga ur bilen i Tescos parkeringsgrotta, men fick lov att samla mig en stund istället. Vädrade känslorna, tio minuter senare hade jag dendär förlösta post-gråt-känslan i kroppen. Ingen ihållande avgrundssorg. Ingen despair. Tröstande neutralitet. Vissa tycker Voxra är rävgift som de inte skulle önska åt sin värsta fiende, men den är som gjord för mig. Your mileage may vary.