Första gången jag satte fot i Manchester var i november 2018. Landade vid flygplatsen, hoppade på tåget till York (cirka 1,5 h en väg) och hälsade på S som fortfarande studerade där. Fick mig en grundlig rundtur, minns stan som en blandning av Utrecht och Delft, men engelsk. Lite för pittoreskt för mig, men det var skoj att träffa S efter sju års internetvänskap. Därefter tåget tillbaks till Manc. A mötte upp mig vid Piccadilly, tågstationen som är mest central.
Reagerade genast på stämningen i stan när vi gick nerför gatan mot Piccadilly Gardens för att hoppa på bussen till hans studentkorridor. Klockan var runt 21 på en vardag. Tror inte på auror och skit, men jag är extremt känslig för omgivningen. Det var mörkt och kyligt, men trots det fanns det en myllrande energi och ett rejält självförtroende i luften.
Det är ju en storstad, störst i norr och andra eller tredje störst i UK (beroende på hur man räknar). Ibland när man kommer till en främmande storstad kan det vara överväldigande och förvirrande, kaotiskt. Istället märkte jag hur jag rätade på ryggen och saktade gångstilen till stadiga kliv. Det kändes som världens mest naturliga grej att gå där, trots att jag inte visste vart vi var på väg.
Dagen därpå tog vi en promenix genom Alexandra Park, ett stort grönområde som ligger precis utanför studentboendet i fråga. Hade inga handskar och endast fejkläderjacka + halsduk, så vi gick in till Coffee Cranks, ett kooperativ-kafé som ägs helt av arbetarna, och drack varsin kafi för att få upp värmen.
På vägen tillbaks genom parken fick jag plötsligt syn på en jätkä som stod vid en keyboard. Men inte som gatumusikant, det hade man kunnat förstå. Nä, han stod ute i gräset och hade ingen förstärkare, inga högtalare. Det hördes inte ett skit när han spelade och vi gick på gångbanan tio-femton meter från där han stod. Han kan i själva verket ha haft hörlurar på.
Duden hade alltså släpat ut en jävla 88-tangenterskeyboard plus stativ och helt enkelt ställt sig mitt på gräset för att spela i kylan en förmiddag. För sitt eget höga nöjes skull, som om det vore en gitarr. Blev förstås överförtjust av den insikten.
Blev också hype över hur välrepresenterade diverse subkulturer var i gatubilden, mycket onaturliga hårfärger. Väntar på bussen, jahapp, där har vi ett par crustpunkare + obligatorisk hund, dendär duden kör nån sorts 50’s greaser-/raggarstil, ett gäng typiska indiekids i jeansjackor och skinnpajer, nån sorts emo-revivalists, en cybergoth. Efter nästan ett år i välkammade och -artade Haag var det en frisk fläkt.
Visst fanns det kostymbeklädda yuppies med identiska fades (män) och ombres (kvinnor), men inte alls till samma grad som i centrala Birmingham, där det är yuppies, yuppies, yuppies så långt ögat kan nå. Det finns en större variation i gatumodet i Manc, det ska vara gediget men personligt och definitivt inte överstylat eller pråligt. Och så får man gärna ta ut svängarna med skorna.
Har besökt ett antal städer i UK, och att komma till Manchester är alltid som att äntligen stänga av köksfläkten och märka hur lugnt det blir. Ända sedan första gången. Kan inte förklara det, men accepterar att det är så. Vissa har tokdille på Helsingfors, andra London, Paris, New York, LA, Stockholm, Amsterdam, Berlin… för mig är det enkelt. Manchester, I’m mad fer it.
Madrona Silvander 