Egen famn = trygg hamn

EMDR-terapin gick alltså av stapeln som planerat igår. Var det någonting att hänga i julgranen nu då?

Sessionen kördes förstås över Teams. Innan vi drog igång sa terapeuten let whatever comes come, den inställningen känns ju igen från annan intensiv mental gymnastik man pysslat med då och då. Började med att fokusera på ett visst minne från två-treårsåldern. Hur jag reagerar på att skriva om det är antagligen en måttstock på hur väl den första sessionen funkade, så detta ska bli intressant.


Det fanns en mobil med diverse typ lövsågade platta figurer i trä som hängde i fönstret på ovanvåningen, vitmålade, fästa i en cirkulär konstruktion med rätt tjock bomullstråd. Tror inte den hade något speciellt affektionsvärde sedan gammalt, men jag visste att mamma tyckte om den (okej, där kom tårarna). Så jag tog helt enkelt en sax och knipsade ner en av dem, en fågel tror jag det var. En två-treåring ska väl inte ha sax inom räckhåll, men ja, min tankegång var att om jag tar denna till mammas arbetsrum blir hon glad. Hon tycker ju om den.

Minns att jag tassade fram till hennes skrivbord i hemmakontoret, dit dörren ofta var stängd. Vet att detta måste ha varit i början av 90-talet eftersom hon fortfarande hade det kvar. Hon jobbade heltid i stan och pendlade med bil varje vardag, skrev en bok på kvällar och nätter, och hade två småbarn hemma som slogs om hennes uppmärksamhet. Dessutom skötte hon också all tvätt och matlagning.

Pappa var oftast i verkstan på gården eller halvslumrade på golvet framför TV:n på senkvällarna, antingen tyckte han att det var en rättvis arbetsfördelning eller så hade han aldrig reflekterat över det. Vet inte om mamma hade försökt kommunicera sitt (extremt förståeliga) behov av avlastning, eller om hon malt på i tron att rollen som superkvinna är hållbar, eller om hon inte vågade uttrycka sina behov alls. Oavsett var det ju väggen nästa.

Nåja, detta är tankar i vuxen ålder, tillbaks till barnet. Jag öppnar dörren och tultar in, hon sitter med ryggen mot dörren som vanligt. Lilla jag går fram och ger henne fågeln (mer tårar, för nu snackar vi känslor och inte rationaliseringar) i tron att detta ska göra henne glad, men hon tittar knappt på mig. Märker dock besvikelsen i hennes anlete genast, det blev helt motsatt reaktion. Minns inte exakt vad hon sa, men kontentan var ett lågmält oj, har du klippt av den där fina, det var ju synd. Så nu har jag inte bara förstört något fint, jag har också gjort mamma mer ledsen.

Blir förtvivlad av detta, antar att jag börjar gråta, har liksom inget bättre sätt att kommunicera vid det laget. Hon försöker trösta mig, inte är det hela världen, men jag märker ju att det inte är genuint. Hon ser fortfarande trött och ledsen ut, så det måste ju vara mitt fel. Lämnar med dendär oroskänslan efter den ytliga överslätningen, och det finns ett antal liknande tillfällen från tidig barndom.


Det är ju klart som korvspad att det inte är barnets uppgift att trösta föräldern, har jag förstått i efterhand, men det tog länge, länge innan jag insåg att det inte är något fel på mig, det är upp till vuxenvärlden runtomkring att ta ansvar för barnets välmående. Aktivt. Uppmärksamma och förstå. Det var farmor som fyllde den rollen för mig, tack och lov, men det slog desto hårdare när hon gick bort (får återkomma till det). Är än idag benägen att vända ledsenhet inåt om jag inte ser till att motverka det, och absolut inte störa jobbar jag ännu på att hiva ut i diverse sammanhang. Min magisterutbildning led mycket av det, till exempel, och i delat boende är jag tyst som en mus.

Själva sessionens utformning är svår att beskriva. Upplevde nog någon sorts förlösning när mitt vuxna jag, i skrivande stund sju år yngre än min egen mamma var då, stod framför denna inre lilla flicka och visste precis vad hennes behov är. Att hon är trygg och bor inom en person som har klarat av allt möjligt. En person som menar vad hon säger, som agerar i enlighet med sina värderingar, som är djärv, som vill förstå, som bryr sig, som tar sig tid, som kan älska och försvara andra och sig själv när det blåser. Upp i famnen bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s