Solfylla

Har svenskan någon motsvarighet till engelskans sundrunk? Oavsett är det något som verkligen passar denna dag. Spelade lite Heroes 3 med T, sedan vegan sausage rolls från Greggs inmundigade på parkbänk, sedan rosébubbeldrickande instrumentvakt medan A och några av hans bekanta trummade för en flock dansande hippies. Åt fermenterade linsplättar (låter äckligt men skitgott) fyllda med någon potatisröra + tarka dal + olika chutneys. Jordgubbar till efterrätt. Imorgon blir det alltså EMDR då, kanske det ska klaffa tredje gången gillt.

Tigerliljor och husesyn

Vädret har varit fortsatt underbart. Träffade D för första gången på ett halvår igår, gick långpromenad, lyssnade på musik, drack en smula. Bra med privat trädgård. Nu är man också bekant med bandet Tiger Lillies mer än bara vid namn (undrar hur ofta de förväxlas med Le Tigre?). K har blivit befordrad och jobbar fjortontimmarsskift i restaurangkök, hon kom hem halv två på natten och stack igen klockan nio trettio imorse. Detta gör hon tre gånger i veckan = 42 h.

Visningen som skulle gått av stapeln kl. 11 idag blev uppskjuten pga. ändringar i nuvarande hyresgästens arbetsschema, men det visste jag om redan igår eftermiddag. Ihan ok. Det var däremot en överraskning att det inte blev något av den andra på listan.

Ombudet ringde upp imorse och bad mig bekräfta att jag var på väg, inget konstigt med det. Hon förtydligade att de kör fem visningar efter varandra idag, så dyk upp i tid. Självklart, svarar jag. En timme senare ringer hon upp igen, säger att nuvarande hyresgästen tydligen har lämnat lägenheten in a bit of a state när han for hemfrån idag, hon frågar om jag kan tänka mig att vänta tills måndag. Svarar att jag hellre ser stället så fort som möjligt, hon säger okej.

Fem minuter innan utsatt tid står jag utanför dörren till trappuppgången och möts av en kvinna som hoppar in för agenten som egentligen skulle stå för visningen. Hon har själv inte varit där förr och har problem med att hitta lägenhet 10. Jag hade nämligen äran att vara första visningen för dagen. Vi går igenom trevåningshuset en våning i taget, konstaterar att nummer 10 endast kan vara en viss dörr, den onumrerade brevid nummer 9. Dörren är låst, hon har inte nycklarna, hyresgästen skulle lämna dörren olåst när han for. Hon beklagar situationen. Hade själv redan igår bokat om från 11:45 till 12:45 för att passa den nuvarande hyresgästen, men så var han ändå borta, och vi slapp inte in.

Agenten erbjöd att boka om tills måndagen, men vid det här laget hade jag fått kalla fötter. Vi stod utanför huset och pratade när en man i min ålder anlände, han hade visningstur efter mig, hon fick förklara situationen åt honom också. Om det råkar vara så cyniskt att agenturen medvetet arrangerade detta missöde för att slippa visa upp en svinstia är det inte okej, om det var en serie oförutsedda händelser verkar det ändå inte seriöst, fick ingen betryggande magkänsla av kvinnan i fråga. Drog öronen åt mig och tackade nej.

Return of the Tant 2: Electric Boogaloo

Tycker favoritkombon glammig + glåmig borde ha ett eget ord: glåmmig, såklart.

Blev att ta saken i egna händer för att bli helgfin. En bra grej med att rulla upp håret själv är att man slipper undan med att göra det slarvigt, det varar ändå bara i någon dag. En dålig grej med att rulla upp håret själv är… att man måste göra det själv.

Det blev en högljudd konfrontation mellan två av kvinnorna i huset sent igår kväll, deras röster ekade i det gemensamma köket rakt nedanför mitt rum. Viljan att flytta är på topp. Har fortsättningsvis trålat Rightmove och har nu bokat visning av två mini-mini-mini men självständiga 1r+k som jag har råd med, dessutom i ungefär samma område i södra Manchester där jag bodde först. Det blir att offra badkar, men det är det värt (stor grej för mig, satan). Har bekanta på gångavstånd där och känner till stadsdelen rätt bra, vet att jag trivs, och anslutningarna in till centrum är bättre för någon som ej har bil.

Bussarna styrs nämligen helt av privata aktörer, som förstås vägrar upprätthålla rutter som inte anses tillräckligt lönsamma (var gränsen dras förblir diffust). Det ska dock förhoppningsvis bli ändring de kommande åren. Man kan inte ”skamma” (ej svenskt verb, borde finnas) bilägare med ”ajabaja, åk mer kollektivt, för klimatets och luftkvalitetens skull!” och förvänta sig att det ska vara ett gångbart alternativ när samma resa tar 2-4 gånger längre kollektivt än med bil och innefattar två-tre byten som ska klaffa perfekt. Kom igen nu.

In other news: gick långpromenad med A i solen igår, inte ett moln på himlen (förstås iförd SPF 50+, solglasögon och hatt och allt det dära, som goth och Differin-smörjare). Passade på att ta lite bilder av Eccles när vi började leta oss tillbaks mot mitt för lunchlagande i slutet av den stora ellipsen vi gick. Det har varit sommarvärme på dagarna och krupit mot noll på nätterna, skumt.

Kan på den tredje bilden (Town Hall) konstatera att jag och kameralinsen på telen upplever solen typ likadant.

Hårresande service

Ja, hur gick det med permanenten?

Stegade in på salongen klockan 9:59, maskbeklädd och rätt glad i hågen. Möts av en något perplex frissa, vars pondus och ålder indikerar att det definitivt är hon som äger stället. Två early 20’s-tjejer står och klipper varsin kund, de tittar upp förvirrat. Hon frågar hur jag har bokat. Genom Treatwell, säger jag. Vet inte om just den aktören finns i Finland eller Sverige under samma namn, men det är iallafall en av de större nätplattformarna för att boka frissor, naglar, spabehandlingar, ja, skönhet överlag i både NL och UK. En typisk tjänstförmedlare, alltså, som tar en viss procent för att koppla ihop kunder och salonger.

Hon ber mig hala fram bekräftelsemailet, vilket jag gör medelst telefonen. Hon drar därefter igång en defensiv monolog som innefattar nyckelkoncepten Treatwell, not worth it to be ‘onest, should get aff it, keeps messin’ up our diarehs, can’t see each others’ bookins, doesn’t tell you about the patch tesst (älskar fan nordvästengelska accenter… ja, med undantag för Liverpool, som en äkta mancunian).

Tittar henne i ögonen medan hon pratar. De är bruna och lite trötta, osympatiska, men inte aggressiva. Många aspies skyr ögonkontakt som pesten, men det är snarare något jag söker och håller för ofta. Det är helt enkelt det bästa sättet att försäkra sig om så få missförstånd som möjligt. Speciellt eftersom ögonen länge har varit allt man ser bakom masken. Kalkylerar kontinuerligt subtext i ögonens mikrorörelser.

Hinner tänka en hel del medan jag snällt låter henne vädra sina frustrationer med plattformen. Är lite konfunderad över att hon tycker det är lämpligt att spill the beans vad beträffar salongens administrativa problem, är ju där för att byta pengar mot lite hårfix, inte som företagskonsult. Hennes sätt att prata är verkligen inte av den empatialstrande sorten, så det kan väl inte vara det hon fiskar efter? Har inte tidigare haft problem med en salong bokad via Treatwell, varken i NL eller UK, så någon gång ska väl vara den första.

Är det möjligt att boka en permanent klockan 10 en viss dag ska man kunna förvänta sig att den går av stapeln, såvida det inte har meddelats om förhinder i förväg, vilket det inte hade. End of. Det är som att ha en bil på huuto.net, vars auktioner är bindande, och säga ”nä sori den for via nettiauto renn” när vinnaren börjar snacka betalning. Och dessutom skylla situationen på huuto.net.

Det lockade (trolololo ordvits) förstås inte att överlåta håret åt någon som så krampaktigt vägrar ta ansvar. Är förvånad över att hon inte har avslutat samarbetet med dem om hon inte har tid eller kunskap att se till att det löper som det ska. Det hade inte bara blivit dubbelbokning med en kund som hade bokat via telefon, hon klandrade också Treatwell för att de inte informerar om att det krävs både patch test bakom örat och strand test på en liten lock hår innan de gör någonting vid salongen. Noterade under frissahittandeprocessen att ställena som kör med obligatoriska förtester oftast informerar om detta separat i beskrivningsfältet på sidan, med skilda poster prissatta till £0 för testtidsbokning 48h innan huvudbokningen, så det går bevisligen.

Och framför allt, om hon alltså vet om att Treatwell inte informerar, varför skickar hon själv inte ut ett standardiserat SMS eller email? Eller ringer ett treminuterssamtal, om hon är så old school? Maler på om detta för att det helt enkelt är svindlande. Har aldrig varit med om maken. Att utan ursäkt säga att det var ju ingen resa i onödan, du måste ändå göra ett test, which they doon’t tell ya. Som att nu är vi enade mot inkompetenta Treatwell. Alltså va.

Det blir misstag i serviceyrken ibland. Jag litar på att personen som ”felat” är välvillig. Hen bryr sig oftast om misstaget betydligt mer än vad jag gör, onödigt att ställa till med en scen. Denna kvinna uttryckte dock inte en tillstymmelse till ursäkt eller respekt. Sade då artigt att det låter som att Treatwell inte är en särskilt lämplig lösning för just hennes salong, men att det är rimligt att förvänta sig att en bokning, gjord på ett sätt hon har valt att erbjuda, ska infrias som planerat. Hon svarade ”can’t do anyfin about it, it’s Treatwell, innit”. Då gav jag upp. Jag har en ängels tålamod, men också självrespekt.

Tjejen som egentligen skulle permanenta hade redan tagit en liten hårtest och satt den i permanentvätska samt smetat lite lösning bakom örat, så som man egentligen ska göra även vid hemmafärgning o. dyl. Allergier kan ju utvecklas när som helst. Permanentvätskan började bubbla lite smått i koppen vid kontakt med hårtesten, och det var tydligen inte bra. Hon sa att de skulle återkomma via telefon om en timme, jag sa okej och stack. Sex timmar senare ringde hon upp. Hon sa ”I’m sorry luv, but we can’t do it. It’s bubbelin! Might be possible if you get your haair dyed here first”.

Tackade nej till detta och bad artigt om att få betalningen återgäldad istället, vilket hon lyckligtvis gick med på utan kråtas. Egentligen är det oftast salongen som kontaktar Treatwell för att få bollen i rullning, men efter dagens erfarenheter erbjöd jag mig att fixa det själv.

tl;dr: det blev inge’ av igår.

EDIT, 2 min senare: förtydligar att Treatwell endast tillhandahåller sitt eget onlinebokningssystem, det är inte en helhetslösning. Om salongen tar emot bokningar via telefon kan Treatwell alltså omöjligen synkronisera det automatiskt.

Vox(ra) populi

Skulle haft EMDR-terapi i måndags, men denna gång var det terapeuten som sköt upp till nästa vecka. Hon har mig att fylla i en handfull korta webbformulär inför varje möte, ett smidigt sätt att följa upp hur känslor och beteenden ändras över tid. Det kom en liten uppgång typ tre sessioner in, men skillnaden mellan det senaste formuläret och det förra är milsvid. Det enda som är annorlunda är medicineringen – började med bupropion för två månader sen, avslutade pregabalin för över tre veckor sen.

Tack för bilden, Skottniss. Vi behöver fler wiki-hjältar som orkar fota.

Jag fick bupropion (Voxra) utskrivet första gången i oktober 2013. Grät vid tillfället otröstligt nästan varje dag, totalt upptagen av tankar på död och förgänglighet. Sorg och desperation. Gick hos en samtalsterapeut vid Studenthälsan i Åbo, numera pensionerad, som försiktigt föreslog att det kanske var dags att testa medicinering. Kände mig inte särskilt hoppfull, hade varit igenom SSRI-rumban i tonåren redan och tänkte att nåja, får säkert citalopram eller sertralin, kanske det faktiskt har effekt denna gång.

Remiss till finskspråkig psykiatriker några dörrar bort i samma korridor. Jag talar svenska, hon frågar om det är okej att hon svarar på finska (utan minsta tendens till matthet eller snorkighet, verkar snarast lite skamsen). Kommunikationen löper fint med denna lösning. Förklarar min situation, får fylla i några diagnostiska tester, hon tar en titt och konstaterar att min depression är atypisk. Hon föreslår Voxra. Har nog sett medicinen på apotekspraktiken, en vit burk med enkel etikett, inte särskilt vanlig, förekommer ibland under annat namn för rökavvänjning. Får receptet i handen, hämtar ut medicinen vid ett närliggande apotek, rätt dyr för en studerande är den.

Innan medicineringen sa jag åt samtalsterapeuten att jag inte kan fatta hur människor kan gå runt och leva sina liv utan att varje vaken sekund vara upptagna av faktumet att allt de älskar kommer att dö. Två veckor senare var det annat ljud i skällan. Nog kan man tydligen leva utan att detta faktum är top of mind ändå. Doshöjning, två veckor senare: ta det med en klackspark, nobody gets out alive. Man får se till att göra något skoj medan man själv och dom man gillar är här.

Det fixade verkligen inte allt i mitt liv, visste fortfarande inte att jag var på villovägar karriärmässigt, och hade fortfarande destruktiva beteendemönster som jag inte lagt fingret på än. Voxra gjorde det dock fullt möjligt att aktivt njuta av livet, och det blev en uppåtgående spiral som tog mig genom studierna och sedermera till Holland.

Typ två år senare tänkte jag att det är onödigt att betala dyra pengar ifall jag klarar mig utan tabletterna vid det här laget. Bodde i Utrecht och fick sjukvård ersatt av FPA till samma grad som i Finland (EU <3), men det blev alltid till att förskottera och skicka in blanketter. Studerandelikviditeten tål inte så mycket, du vet. Trappade således ner i samråd med husläkaren i NL och tog det sakta. Riktigt sakta. Överdrivet sakta, på hennes begäran. Hon ringde mig nu och då för att kolla hur det gick, svarade alltid samma sak, ett ärligt ”jag känner ingen skillnad”. I januari 2016 var nedtrappningen helt klar, och i början av februari 2016 färdigställde jag en tillvalskurs i Medicinal Chemistry.

Sen… hände det inte så mycket. Vikten kröp sakta uppåt. Motivationen började tryta. Färdigställde inte slutrapporten från mitt första internship. Månaderna gick, studiestödsmånaderna tickade, sambon for till sitt eget internship varje dag, fortsatte själv sova när han for på morgonen och satt alltid framför datorn med en uppsjö parfymprover när han kom tillbaks på kvällen. Han reagerade till sist med att bli passivaggressiv, vi sög båda på att kommunicera. Kände mig inte nedstämd egentligen, det fanns faktiskt inget som visade på att denna stagnation skulle bero på att jag hade slutat ta Voxra. Kokta grodan och allt det där.

Nu, rond 2, kan jag liksom finna mig själv småleendes av välmående och allmän förväntan. Nyfikenhet på framtiden. En självklarhet i att den är ljus, att livet är värt att leva trots elände, att jag kommer att klara av att skapa en trevlig tillvaro över tid. Hade faktiskt helt glömt bort hur det känns. Det var inte förrän jag dessutom klippte Lyrican för snart en månad sen som det riktigt lyfte. Kan fortfarande gråta ibland, tack och lov, men isåfall av en konkret orsak. Senast av empati för Elizabeth II när makens begravning sändes i liveradio. Jag och T skulle precis stiga ur bilen i Tescos parkeringsgrotta, men fick lov att samla mig en stund istället. Vädrade känslorna, tio minuter senare hade jag dendär förlösta post-gråt-känslan i kroppen. Ingen ihållande avgrundssorg. Ingen despair. Tröstande neutralitet. Vissa tycker Voxra är rävgift som de inte skulle önska åt sin värsta fiende, men den är som gjord för mig. Your mileage may vary.