Det finns early adopters som tidigt anammar ett fenomen, folk som anländer kort därefter, den stora massan, och till sist eftersläntrare. Det finns även envisa getter som in i det sista står fast vid föregående teknik eller trend tills de tvingas uppgradera. Farsan satt med skrivmaskin ända in på 10-talet, när det till sist blev omöjligt att hitta reservdelar. Fram tills förra året använde han en stöttålig Nokia som funnits i bilden sedan jag gick i högstadiet. If it ain’t broke, don’t fix it.
Är väldigt progressiv på många sätt men det drar nog åt det hållet när det kommer till teknik, alltså. Nästa dator blir absolut stationär nu när bopålarna iallafall är någorlunda fastslagna. Har aldrig vidrört en tablet annat än när någon har ploppat en i händerna på mig för att fylla i ett formulär, och måste jag skriva något på nåns Android-telefon eller iPhone får jag kolla var skiljetecknen ligger som en gammal mommo. Blev orimligt upprörd när Andelsbanken slutligen pensionerade text only-sidan pda.op.fi, som alltså härrörde från millennieskiftet, då PDA (personal digital assistant, palmtop computer) ännu var en grej. Smaka på det. Lyckligtvis finns det ännu OP Saavutettava.
Har inget Twitter-konto, ingen Instagram, inget Facebook-konto, ingen bankapp, undviker Google, Sailfish OS på mobilen, GPS alltid inaktiverad, ingen cloud storage. Heller inga streamingtjänster. Okej om man säger nej till att medverka eller alls konsumera de stora some-plattformarna, det blir vanligare och vanligare, men hur kan man som millennial i herrens år 2021 inte vara reggad vid någon streamingplattform alls? Inget Spotify, inget Apple Music, inget Amazon Music, inget Netflix, inget Amazon Prime Video, inget Disney+, inget Storytel eller Bookbeat eller Audible eller fan och hans moster. Man får rada upp fler grejer nuförtiden än det klassiska skrytet jag har ingen TV.
Det finns en radda orsaker till denna vägran, varav nummer ett är principskäl. Håller inte med om den moderna ersättningsmodellen, speciellt för artister, och detta med att tjänstleverantören kontrollerar tillgång till materialet är skrämmande som fan. Allt som krävs är ett rättighetskrig mellan olika bolag eller en licensing deal som inte går igenom eller att någon blir cancelled så försvinner skiten, poff. Skulle inte få någon nattsömn, alltså.
En annan viktig orsak är överstimulering. Dopaminfasta är ett koncept som har trendat ett tag redan, ofrånkomligen insvept i en överförenklad broscience-sfär, men har kommit fram till att det absolut ligger något i kontentan. Det är mödan som gör något värt att hänga i julgranen. Ju färre grejer som är slentrian, desto intensivare blir känslorna inför det.
Folk tycks till exempel konsumera så jävla mycket serier och filmer, och nu snackar jag alltså redan innan pandemin. Hur många gånger har man inte suttit hemma hos någon och kollat på hur de bläddrar genom sitt personaliserade Netflix-utbud, tagline efter tagline, 30 sek av en trailer här och där, för att hitta något som ens verkar värt att kolla på? Eller som när jag var överarbetad och slocknade i en fåtölj kl. 22 på en fest, vaknar kl. 04, och samma jämntjocka Spotify-genererade doom metal-mix någon satte på i början av kvällen fortfarande spelar? Set it and forget it-musik? Är det så vi vill ha det? Ska det vara såhär?!??
Nästa inlägg blir om de alternativ som står till buds och de fördelar (+ fåtal nackdelar) jag upplever med att leva som om det vore 00-tal rent tekniskt.
Madrona Silvander 