Den uppmärksamma läsaren noterade möjligen att Internätet, del 1 började med orden ”Älskade länge internet”. Imperfekt. Det borde väl betyda att känslorna har svalnat?
Så är det nog. Tror fan att orsakerna egentligen stavas Facebook, Twitter, Instagram, Reddit och smartphones. Alltså 2010-talet i ett nötskal. Tar dem i ordning.
Facebook på grund av sin real name policy och integration med företag. Plötsligt ska släkt, arbetskamrater, gamla klasskompisar och fan och hans moster samsas på en enda plattform, som länge inte ens hade funktionaliteten att ställa in vad som visas åt vem. Då blir det viktigt vilka signaler man sänder ut, plötsligt ska man vara representativ även inför sin egen vänlista.
Att ha 300+ FB-vänner hör till normen, flödet blir så fullsmockat att det inte räcker med att visa i kronologisk ordning längre, det krävs algoritmer för att fundera ut vad och vem du är mest intresserad av. Facebook uppfann inte infinite scroll, men såg snabbt fördelarna. Om du måste klicka för att byta sida inser du hur länge du har hållit på, men scrolla på du bara så du fortsätter vara engagerad i plattformen och se annonser.
För att inte tala om likes. Oj oj oj. Nu får människor konkreta siffror att noja över från post till post, bild till bild, inte bara antalet på vänlistan. Varför fick den mindre likes än den förra? Har jag gjort något fel? Är folk sura på mig? Man lär sig med tiden att antalet tydligen fluktuerar beroende på hur många som ens råkar se skiten i sitt flöde, men nojan försvinner inte för det.
På tal om noja: read receipts, vilket arma gissel. Minns när det plötsligt började synas saker som Seen: 5:17 PM under senaste meddelandet när jag använde Facebook som styrelsemedlem i Ex Tempore och SfaO. Jaha? Undviker personen mig? Är den bara upptagen? Sa jag något fel? Varför svarade den inte heti, stod ju klart att vi behöver veta detta snabbt? Samt åt andra hållet: tänk om hen tror att hen sa nåt fel? Tänk om jag verkar dryg som muka ignorerar meddelanden?
Twitter på grund av tillkomsten av hashtags. Det blir lättare att följa de ämnen man är intresserad av, men det sker också en centralisering. Företagen älskar hashtaggar, säg den storkampanj som inte har åtföljts av minst en hashtag. Ungdomar får jobb vars arbetsbeskrivning innefattar att ha tummen på pulsen och skicka ut fem branded tweets om dagen. Varumärken ska nu skapa mervärde i form av att vara skojiga eller fyndiga så att folk följer kontot och därmed påminns om dess existens flera gånger om dagen. Win-win, va? Som att ha en polare (som egentligen har baktanken att kränga skit åt en, men tyst nu).
Mobilintegrationen är central, det ska gå snabbt att få ut sina tankar, och detta initiellt på 160 tecken. Samma som ett gammaldags SMS, alltså. Försök kommunicera en nyanserad åsikt om en världspolitisk fråga på det utrymmet. Omvärlden kan reagera på ett direkt sätt, till skillnad från Facebook, som ändå oftast jobbar med slutna vänlistor. Om Twitter-kontot inte är privat kan något plötsligt tas ur sitt sammanhang, retweetas, och orsaka storm. Givetvis finns det inget sätt att garantera att textuell kommunikation, utan intonation eller ansiktsuttryck, landar som den ska heller. Cue häxjakter och cancel culture, en naturlig följd av filterbubbla i eget flöde + lätt att mobilisera en attack på motståndarlägret. Tidevarvet vocal minority åt alla möjliga håll.
Instagram på grund av att bilden blir central och textens betydelse försvinner. Bildtexten förpassas med tiden till en smal jävla kolumn på sidan av, tillräckligt för att skriva en kaxig mening och några emojis, inte mer. Detta går förstås hand i hand med mobilkamerorna. Plötsligt blir #nofilter något att specifikt peka ut, problemet är bara att front cams på moderna telefoner har anpassat sig till att vara förskönande, så en ofiltrerad front cam selfie existerar inte i dagsläget. FaceTune-epidemin behöver jag väl inte ens nämna?
Reddit på grund av upvote-systemet. Rent matematiskt jämnar inte ens slumpvis uppkomna skillnader ut sig med tiden, de förstärks. Sidan kallas ibland Circlejerk (grupprunk, red. anm.) av förståelig anledning. Nu kan man rösta ner saker man inte håller med om, trots välformulerade argument, från döljning ända ner till total borttagning. Reddit gick också i bräschen för så kallade shadow bans, dvs. att en användare kan fortsätta posta som vanligt utan att veta att hens grejer oftast inte syns för andra. Nojor = faktum.
Det fanns länge allt från kattungar till mänsklighetens skuggsida på Reddit. När det senare slängdes ut stod ljusskygga imageboards och darknetsidor där med öppna armar, nu med mer oss mot dem. Alla alternativa plattformar som börjar med en naiv förhoppning om sann yttrandefrihet tas över av extremister som kastats ut från de stora aktörerna, för de behöver dem. Accepterade åsikter behöver dem inte alls på samma sätt.
Det finns alltid någon som är villig att erbjuda servrar och domännamn när de stora aktörerna droppar dem som en het potatis, och ekokammaren blir mer och mer instängd. Ekokamrarna har ju skapats av algoritmer som förstärker världsbilden. Samtidigt är det förstås otänkbart att låta radikaliserande material som uppviglar till hat och masskjutningar passera. Vi gjorde vår plikt och kastade ut dem, vi har rent samvete, men de stora amerikanska företagen var ju sannerligen med och skapade monstret i ekokammaren från första början. Det är för sent nu, det går inte att vrida tillbaks klockan och försöka blocka Google-resultat som leder till extremistiska mediehus eller konspirationsvideor på YouTube. They’re trying to suppress us, they know we’re on to them. Antalet aktiva medlemmar på alternativplattformarna bara växer och växer.
Smartphones på grund av att kan så lätt blir till borde. Praktiskt och bra att kirra en Uber, swisha en kaveri, kolla kollektivtrafiktabeller och bästa rutten i realtid, uträtta ärenden on the go. Men det fortsätter också plinga i jobbmailen på semestern, och Whatsapp-gruppen måste man ju hålla koll på. Man kan kolla sin värdepapperportfölj när som helst på dygnet för en riktigt mysig emotionell berg-och-dalbana, kolla likes och kommentarer genast man vaknar på morgonen med humör därefter. Aldrig närvarande på ett ställe. Det finns en parallell värld som pågår dygnet runt, och du har ett fönster in i den i fickan eller handväskan hela tiden. Uppmärksamhet tjuvkopplas med notifications, telefonen på skrivbordet i synfältet, ta upp den och trösta som en bebis när displayen lyser.
Det finns heller inga ursäkter längre. Har du koll på läget i Sydsudan? Inte det? Tar en halv sekund att hala fram telefonen och knappa in south sudan conflict så hittar du en uppsjö nyhetsartiklar och sammanfattningar, var det så svårt? Varför har du inte gjort det, bryr du dig inte? Varför har du inte läst på om de mikroplaster som din ”miljövänliga” mikrofiberduk du ersatt bomullsrondeller med frigör, finns ju hur många artiklar som helst, sökte du inte längre än näsan räcker? Varför är din foundation så kakig när det finns tiotusentals YouTube-tutorials som visar teknik och prisvärda produkter/verktyg både i extrem detalj eller på fem minuter?
Duschen och flygplansresor har varit de sista utposterna för internetlösheten, för många säkert sommarstugan också, men så kom det utbredda 3G-nätet och möjligheten att ha en mokkula på villan. Sen kom wi-fi på flygplan. I duschen finns det givetvis flera lösningar att ta till, allt från vattentäta smartphone-/tablethållare att sätta på väggen till duschdraperier med vattentäta fickor. Givetvis kan man interagera med touchscreenen genom dem alla.
Minns i början av 2011, vårterminen på första läsåret i Åbo, då jag började dejta den holländske utbytesstuderanden som sedermera gav mig boken som satte Manchester på den personliga kartan. Han hade en HTC-smartphone i storleksordningen liten plånbok, ungefär, och insisterade att han kunde fippla med den och kolla Sopranos samtidigt, där vi satt på min röda Klippan-soffa från Ekotori. Det kunde han ju inte.
Det var nog i den vevan det började ta stopp för mig. Näe, det börjar räcka nu, här hoppar jag av tåget. När hemsidor och operativsystem blev mobilanpassade först och främst, när program på datorn plötsligt också började refereras till som apps. När tap ersatte click. Någonstans i there’s an app for that-vevan. När TV-nyheterna började nämna Twitter. När sociala medier blev ett vedertaget uttryck. När man till sist insåg att i denna fullsmockade pendeltågsvagn är det bara jag och den där 80-åriga tanten som inte är uppslukade av en skärm. Den blicken.
Madrona Silvander 
En reaktion till “Svalnade digikänslor”