Poly = förbindelseproblem

Hör folk säga ”poly, också känt som commitment issues” med jämna mellanrum, antingen på skämt eller fullt allvar. Gemensamt för båda fallen är att det är monogama människor som säger det, för det är en utpräglat monogam synvinkel på det hela.

Finns väl ett antal anledningar att vara lite salty inför poly. Kanske ingick man nån gång i ett monogamt förhållande med någon som bedrog en, och som började leva flersamt på ett etiskt sätt först efter uppbrottet (check på förövarparten där btw, måste skriva om det någon dag, men ser inte fram emot det).

Kanske känner man någon som kallar sig poly men främst verkar ha världsåskådningen köttets lust och själens obotliga ensamhet, som Hjalmar skrev. Kanske har man någon gång förälskat sig i en uttalad poly-person, och är besviken på att den vägrade ingå i ett monogamt förhållande, trots tappra övertalningsförsök. Kanske tycker man det bara är allmänt skumt.

Nu kommer det en hot take här, va.

Det är naturligt, men ofta missvisande, att dra till med den närmaste personliga referensramen när man försöker föreställa sig någon annans upplevelse. Med monogama glasögon på är det alltså inte så konstigt att poly för tankarna till ens egna tonår och ungvuxen ålder, när man härjar på krogen, tas upp i studielivet, dejtar runt, funderar ut vad man gillar, och inte vill binda sig vid en enda person (annat än när tanken på att personen knasar med någon annan blir för obekväm).

Det vill säga, något man håller på med innan man hittat någon som är ”tillräckligt bra” att slå sig ner med. Nä, nu var jag för snäll, om det räckte med ”tillräckligt bra” skulle vi inte ha fullt så många olyckliga singelhushåll. Inget annat än Mr./Mrs. Right duger ju. Tanken är som bekant att man efter några år tillsammans ska lova alla att man kommer hålla ihop resten av livet, och detta traditionellt inför Gud dessutom. Allt annat än att hålla ihop till guldbröllopsstadiet är alltså ett misslyckande.

Vad pinsamt det skulle vara att skiljas några år efter en stor och dyr fest med släkt, vänner och bekanta. Då måste man ju erkänna att man hade fel om personen, eller att man själv är mänsklig och kan fela, eller annars bara medge att man inte kunde keep a man eller keep her happy (eller keep a hold of them, det är 2021).

Parterapi är väl bara för riktigt svåra fall, om ena parten har blivit alkoholist, typ? Nä, det måste vara nån som är klippt och skuren för en från början, annars får det va’. Och om det är rätt ska det märkas ögonblickligen, som på film, annars är det inte äkta. Jåå.

Seriöst nu då. När jag säger ”monogami” menar jag seriell monogami, alltså så som folk i västvärlden lever mest. Man dejtar, passerar möjligen KK-stadiet, utvecklar förälskelse eller börjar annars bara finna tanken på personen med någon annan outhärdlig, och bestämmer att okej, nu är vi ett exklusivt par. Tills det av någon anledning inte går längre, alltså. Går det åt pipan letar vi varsin ny partner att köra med så länge det håller. Rinse and repeat.

Här kommer då tusenkronorsfrågan. Hur, kära läsare, innebär seriell monogami mindre förbindelseproblem än att som poly inte bara förbinda sig till en person, utan flera? Att även tillåta dessa att upprätthålla andra relationer, emotionella som sexuella, och vila tryggt i vetskapen att man ändå är unik och oersättlig?

Är det förbindelseproblem att prioritera sina relationer till en sådan grad att man exempelvis är beredd att jobba deltid, med tillhörande inkomstförlust, för att ha tid att vårda dem fullt ut? Är det mer commitment issues-varning på det än ”nu är jag med bara dig, ja, tills det skiter sig, då blir det hejdå?”