Glada måndagar: Ankomsten

Den 31:a augusti 2019 var mitt rum i Haag äntligen tömt och grundstädat. Möblemanget sålde jag av i mån av möjlighet, och det som inte hann gå åt donerades till en charity shop som hämtade rubbet med lastbil. Tre stora lådor med tillhörigheter kånkade jag till posten en efter en, två av dem addresserade till T i Aberdeen, den sista till föräldrahemmet i Österbotten. Solen sken när jag gick mot sporahållplatsen, komiskt överbelamrad med väskor och påsar.

J, min blåhårige D&D-spelledare i Utrecht, fick ta över allehanda prydnadsföremål som inte skulle sticka ut i ett wizard-labb eller hos en alkemist, och dessa ting bor fortfarande i ett vitrinskåp på övre våningen i hens duplex. Sov för övrigt hos J de tre nätterna innan flygresan ut ur landet. Det är guld värt att ha ett ställe där man vet att man är mer än välkommen att ankra om man har vägarna förbi. Måste skriva om hur jag träffade J nån gång, och hur nära det var att det inte blev av.

Trollkarlsgrejer vettu.

Det är verkligen inte alla som skulle flytta till ett nytt land utan att ha fixat varken boende eller inkomst på förhand, men det brann i knutarna. Brexit-förhandlingarna svängde än hit, än dit. Tänkte att jag själv knappast skulle våga anställa en EU-medborgare i stånd att flytta enkom för jobbet om jag vore arbetsgivare i UK, för mycket osäkerhet. Bättre att ta någon som redan tagit sig in i landet självständigt och etablerat sig gradvis, någon som bevisligen är seriös med sina planer.

Nåväl. Den 3:e september 2019 flög jag alltså till Manchester från Schiphol med enkelbiljett, och flytten var ett faktum. Hade en stor incheckad resväska samt handbagage och ett belopp på fickan som nippa nappa översteg fyrsiffrigt. Där var cirkusen igång. Fixa UK-mobilnummer, fixa bankkonto, säkra EU citizen pre-settled status för rätten att bo och arbeta i fem år, då man till sist kan ansöka om att räknas som permanent bosatt. Fixa national insurance number (NINo). Fixa läkare. Fixa gym. Knyta kontakter, skaffa vänner.

Tog bussen från flygfältet, en resa som innefattade runt fyrtio hållplatser. Majoriteten av bussarna i Manchester är dubbeldäckare, det är regnigt, mörkt som satan på höst/vinter, och rutorna immar igen konstant. De har ingen röst som utlyser nästa hållplats. De har inga skärmar. I själva verket kan man inte ens se namnet på hållplatserna från fönstret, ens i fullt dagsljus (!). Man ser bara en liten vit skylt med Transport for Greater Manchester-M:et på en stolpe, namnet på hållplatsen måste man stå under kuren för att se. Jo, på riktigt. Helt obegripligt.

Bild: Benjamin Coleman, som också desginade fanskapen.

Är ju envis GPS-vägrare, så kunde inte följa med den vägen. Kvar fanns de gamla hederliga alternativen: fråga chauffören, räkna hållplatser så gott det går, och uppskatta när det drar ihop sig genom att kolla när ungefär man borde vara framme. Med hjälp av alla tre lyckades jag hoppa av vid rätt hållplats.

Sofa in Manchester bus stop
Det är inte hållplatsen på bilden som har skrivit brevet.
De två översta raderna på tidtabellsplakatet är alltså hållplatsnamnet. Wtf.

Första natten tillbringades på YALLY hotel, mellan Rusholme och Fallowfield, på nordsidan av Platt Fields Park i södra Manchester. Alternativet hade varit att sova i en squat, men där gick gränsen för mig. Kändes som en lite väl prekär situation att frivilligt försätta sig i redan första natten. A hade fortfarande inte kirrat fast boende i Manchester till höstterminen, så det blev till att couchsurfa i några dagar medan han gick på houseshare-visningar i området. Vår couchsurfing-värd visade sig för övrigt vara en… egenartad 70-årig homosexuell buddhist, men det tar vi nästa måndag.


Kort efter flytten till första rummet i Ladybarn, nära Fallowfield, sitter jag på buss 50 in mot centrum för att uträtta ärenden. Det är mitt på dagen en vardag. Snett bakom mig sitter två personer som antagligen är i yngre 20-årsåldern, en tjej och en kille. De småpratar, tjejen frågar vart killen är på väg, han säger han ska till gymmet. De kommer in på ämnet gemensamma vänner, och fiender.

Killen: ”This cånt is thretnin meh wif people from Fallowfield. Thretnin meh wif people from Fallowfield is lak thretnin me wif me own mum.”
Tjejen: ”It’s lak thretnin you wif a chopstik.”

Insåg då att det nog är ett rätt bra område jag hamnat i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s