Alternativ smartphone. Har kört Sailfish OS sedan 2014, först på en Jolla 1, numera på en Xperia XA2. Det var naturligt att fortsätta på uppstickarbanan efter att min första smartphone, en Nokia N900 med Maemo 5, sa upp kontraktet när jag trillade i en kanal i Holland. Har därmed aldrig haft en Android-telefon eller iPhone. SFOS kan köra Android-appar via emulering, men trots löften om guld och gröna skogar är min erfarenhet att man ofta får trixa lite. Det finns guider, men de kan vara svårförståeliga för lekmän, därav stämpeln av nördar – för nördar.
Att spontaninstallera något kommer alltså inte på fråga. Har alltid en legitim ursäkt när servitrisen frågar have you downloaded our app?. Transportbolag brukar uppmana en att köpa e-biljetter i en app, men oftast erbjuder de också en hederlig PDF-fil/QR-kod att hala fram direkt från mailen. Är det en Android-app man kommer använda ofta löns det förstås att installera. Räkna dock inte med att den nödvändigtvis funkar smidigt out of the box, även om det förstås händer. Till exempel WhatsApp kör precis som det ska på direkten.
Låter det krångligt? Det krävs onekligen en viss sorts person för att offra it just works till förmån för en inhemsk produkt med öppen källkod, säkert operativsystem, makt över egen data, devs som värdesätter integritet, och en community-driven plattform. Operativsystemet är för övrigt gestbaserat och underbart lättanvänt i vardagen, men är man totalt ointresserad av teknik gör man nog ärligt talat bäst i att skippa SFOS.
Smartphonehygien. Detta kan man tillämpa oavsett. Telefonen betraktar jag som en kommunikationspryl. Inga spel, surfar inte, aldrig kollat Youtube med den, har bloggat från den en gång, inga dejtingappar = inget tråkigt-på-bussen-swajpande, lyssnar inte på musik med den, använder aldrig GPS:en eller Google Maps trots att jag skulle kunna (kollar bussrutterna innan avfärd och/eller frågar mig fram till fots). Lyssnar dock på poddar ibland genom att ladda ner dem och föra över till telen från datorn med USB-sladd, som om det vore 2009. I kollektivtrafiken brukar jag rita, läsa bok eller tidning, lyssna podd eller bara titta ut genom fönstret och tänka.
Uttömmande lista över aktiverade notifications på telefonen: WhatsApp-meddelande, WhatsApp-samtal, SMS, vanligt samtal, email (uppdateras en gång i timmen). Av dessa har endast inkommande samtal ljud för sig i vardagen, folk ringer så sällan om det inte är riktigt akut numera. Resten får bara statuslampan att blinka i olika färger.
Gillar verkligen kompromissen röstmeddelande annars, samma återkom när du vill/kan-faktor som text, men personligare och med konkret tonläge. Speciellt användbart om bekantskapskretsen till största del består av folk on the spectrum, så att säga. Skulle för övrigt bli totalt överjävla nipprig av hej det är rush hour kom och swajpa, kolla in den här dealen skynda bara idag!, hej nån ha gilla din senaste post, somebody likes you go check who it is!, har du gett den här takeawayen en rating än?, etc. etc. etc.
För att inte tala om GRUPPKONVERSATIONER. Har inte ens Discord och dylikt på telen, trots att jag gärna kommunicerar på flertalet servrar. Voi vittu ändå, lider som fan med er som måste vara med i en WA-grupp eller så å jobbets vägnar. Om det hände mig vore det nog skild jobbtelefon som gäller, och tydlig gränsdragning att man kan förvänta sig uppmärksamhet och svar under arbetstid, ej kvällar och helger. Förstår dock att det inte går om man har nolltimmarskontrakt och konstant måste vara nåbar för att hoppa in någonstans med kort varsel. Vilken arma stressfaktor.
Madrona Silvander 