Nä, nuvarande hyresgästen har alltså inte återkommit. Skickade således ett glatt och artigt email till agenturen, vari jag bad om att få tala med henne personligen eller via telefon. En quick chat för att få ett day-to-day-perspektiv av någon som har bott där, liksom, speciellt eftersom tanken är att jag ska bo där länge. Nämnde även att jag ser det som särskilt viktigt eftersom hon avslutar kontraktet i förväg. Vilken seriös agentur som helst borde fatta att det är en red flag för en ny hyresgäst.
Frågade också om tidsramen för att göra upp kontraktet, eftersom det borde skrivas under av alla inblandade senast om en vecka för att garantihyran och första månadens hyra ska hinna synas innan inflyttningsdagen. Uttryckte alltså att betalningen kommer göras först när pappren är påskrivna som en självklarhet, nämnde inte att jag är väl medveten om att deras dokumentation säger sju dagar efter ansökan accepterats av hyresvärden. Referens-/kreditkollföretaget är inte ens klara än, för fan.
Blir det ursäkter, förklaringar, förseningar, vägran, eller att mailet helt enkelt ignoreras, droppar jag dem givetvis som en het potatis och ger mig inte innan min holding deposit på sisådär en hundralapp är tillbaks på mitt konto, för enligt lag måste de betala tillbaks den i en dylik situation. Lägenheten var underbar, men det är fan inte värt kronisk lågintensiv stress om agenturen kråtar. Punkt slut.
Idag är det för övrigt sex år sedan jag och T träffades IRL första gången. Det är väl tänkt att man ska säga oj, sex år, tänk det, men tycker faktiskt det är i proportion till hur mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Sedan igår får man träffa sex personer inomhus, men folk är fortsatt skraja för den ”indiska varianten”. Bolton, nordväst om Manchester, står för merparten av områdena på den nationella tio-i-topp-listan över spridningen, men ingen vill fortsätta tankespåret om en lokal lockdown nu när restriktionerna lättat ytterligare. Jag orkar heller inte noja över två saker samtidigt.
Madrona Silvander 