Särboskap trots kap

Två gånger har jag bott tillsammans med en partner. Två gånger har det gått käpprätt åt fanders. I backspegeln har det bara varit fråga om några månader som sambor innan the beginning of the end, även om det har hållit i ett år eller två efter det.

Första gången var som tonåring, andra gången mid-20’s. Samma utveckling båda gångerna. För lite egentid, för nära inpå, aldrig riktigt ensam, uppdämd irritation, tappa lusten, dött sexliv, tappra försök, erkänna nederlag. Det är en sak att välja att umgås med någon, och en annan sak att det ska krävas specialarrangemang för att vara helt ensam hemma ens några timmar i stöten.

Den senare partnern, även känd som ”senaste exet”, var under en period borta nio timmar om dagen medan jag satt hemma. Det var ändå inte tillräckligt. Fick skuldkänslor över detta, inte var det ju hans fel, de flesta tycks klara av samboskap utan att bli totalt jävla galna. Mådde skit av att han kände sig ovälkommen på grund av mig. Det var ju lika mycket hans hem som mitt, och vi hade inrett det riktigt fint med en massa trippigt skit.

Seems like everyone’s sleepwalking through their waking state or wake-walking through their dreams… dreams…

Under pandemin fanns det två alternativ: påtvingat samboskap med T eller total ensamhet. Valde det förstnämnda och bodde med honom i tre månader under lockdown 1, sedan tre månader till under lockdown 3. Det gick förvånansvärt bra, speciellt om man beaktar att han jobbade hemifrån och vi båda drällde hemma. Det var ju dessutom utegångsförbud, allt var nedstängt förutom matbutiker och apotek, samma väggar 24/7.

Sexlivet var non-existent under månaderna vi bodde tillsammans, men vi visste båda att lusten skulle komma tillbaks sen. Stämningen var kärleksfull och vi hade ofta roligt tillsammans ändå. Till skillnad från mina tidigare samboförsök fanns det tillräckligt med utrymme för två separata domäner samt delade ytor för umgänge, och så var det ju fråga om en tidsbestämd period med början och slut.

Om man vill bilda familj är det förståeligt att bo tillsammans, även av rent ekonomiska orsaker, eller om båda helt enkelt känner för det. Det är commitment issues-skammandet jag sätter mig emot, precis som med poly. Det finns en uppsjö orsaker till särboskap som ej innefattar att man inte är seriös med ett förhållande, att man muka tvivlar på en gemensam framtid, att man inte älskar personen ”på riktigt”, eller att man är omogen.

Det kan lika bra handla om att åtminstone en part är en jävla sperg med ett enormt behov av att vara allena i hemmets lugna vrå för att fungera optimalt, eller att man aktivt vill välja att umgås med varandra, eller att ingen ska behöva offra det som håller en på skilda orter. Ja, det verkar ju inte bättre än att… folk är olika?! Who’da thunk?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s