Pristine

Dan före dopparedan. Merparten av tillhörigheterna befinner sig i skrivande stund i en koppi50 square feet, vad fan det nu blir i m2. Resten för vi dit ikväll när rusningstrafiken har lugnat ner sig. £116 för fyra veckors förvaring, i praktiken två veckor, resten återgäldas.

Agenturen gav mig nuvarande hyresgästens nummer, ringde upp henne och pratade i 10 minuter. Är betydligt lugnare nu. Köpte en del av möblerna för £60, resten måste bort om alla mina grejor ska få plats.

Imorgon blir det grundstädning från morgonen, morsan har drillat mig hårt att städa lägenheter till en professionell standard vid utflytt. Kliniskt rent ska det vara. Rustad med handskar och baljor och ämbar och borstar och svampar och trasor och fönsterskrapor och heltäckningsmatteschampo och dammsugare och mopp för att nå taket och en uppsjö rengöringsmedel.

I morsans huvud får det absolut inte finnas något att anmärka på, den skammen är outhärdlig för henne. Ska inte leka armchair psychologist (rödvinspsykolog?), men något är det ju som skaver där. Åtminstone tar jag det piano.

Från gästfronten intet nytt

Nä, nuvarande hyresgästen har alltså inte återkommit. Skickade således ett glatt och artigt email till agenturen, vari jag bad om att få tala med henne personligen eller via telefon. En quick chat för att få ett day-to-day-perspektiv av någon som har bott där, liksom, speciellt eftersom tanken är att jag ska bo där länge. Nämnde även att jag ser det som särskilt viktigt eftersom hon avslutar kontraktet i förväg. Vilken seriös agentur som helst borde fatta att det är en red flag för en ny hyresgäst.

Frågade också om tidsramen för att göra upp kontraktet, eftersom det borde skrivas under av alla inblandade senast om en vecka för att garantihyran och första månadens hyra ska hinna synas innan inflyttningsdagen. Uttryckte alltså att betalningen kommer göras först när pappren är påskrivna som en självklarhet, nämnde inte att jag är väl medveten om att deras dokumentation säger sju dagar efter ansökan accepterats av hyresvärden. Referens-/kreditkollföretaget är inte ens klara än, för fan.

Blir det ursäkter, förklaringar, förseningar, vägran, eller att mailet helt enkelt ignoreras, droppar jag dem givetvis som en het potatis och ger mig inte innan min holding deposit på sisådär en hundralapp är tillbaks på mitt konto, för enligt lag måste de betala tillbaks den i en dylik situation. Lägenheten var underbar, men det är fan inte värt kronisk lågintensiv stress om agenturen kråtar. Punkt slut.

Idag är det för övrigt sex år sedan jag och T träffades IRL första gången. Det är väl tänkt att man ska säga oj, sex år, tänk det, men tycker faktiskt det är i proportion till hur mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Sedan igår får man träffa sex personer inomhus, men folk är fortsatt skraja för den ”indiska varianten”. Bolton, nordväst om Manchester, står för merparten av områdena på den nationella tio-i-topp-listan över spridningen, men ingen vill fortsätta tankespåret om en lokal lockdown nu när restriktionerna lättat ytterligare. Jag orkar heller inte noja över två saker samtidigt.

Glada måndagar: Egobuddhisten

Vi kan kalla honom… Huw. Han är 70 år gammal, buddhist, öppet homosexuell, massör, halvpensionerad life coach, och min och A:s couchsurfing-värd. Han öppnar dörren iklädd en lös t-shirt och mysbyxor, jag sätter på en total antisperg-mask och signalerar entusiasm och glättighet. Det är september 2019 och min andra dag som nyinflyttad hemlös mancunian, miljöbytet är färskt och äventyrslustan på topp.

Han är välkomnande, föreslår att vi lämnar all packning i den lilla hallen, let’s find a place for that later. Vi går in i hemmets hjärta, köket, utan så mycket som en artighetsfråga från hans håll. Han är nämligen genast igång med att presentera huset. Köket är medelstort och avlångt, rätt mysigt, med väggar målade i en behaglig turkos färg. Största delen av hemmet går i själva verket i beige och olika aquatones. Han klargör att han är avslappnad när det gäller det mesta, men att det finns några regler man gärna får följa i huset. Självklart, säger vi.

Man får för det första inte tillaga kött eller förvara det i kylen, helst inte ta in kött i huset alls. Inga konstigheter, både jag och A är veganer, gubben själv är ”bara” vegetarian. I själva verket märker jag att han betraktar vår veganism med viss skepsis, som ett uttryck för någon sorts extremism. Mjölkprodukter, ägg och ångkokta grönsaker är vad han lever på, så kanske han tror att det bara lämnar det sistnämnda om man är vegan?

Salad Free Stock Photo - Public Domain Pictures
Nästa gång jag ser en stock photo-bild på grönsallad illustrera rubrikerna ”veganska dieter allt mer populära” eller ”fler vegetariska dagar inom skolbespisningen” kommer någon att få på käften.

Man får heller inte tillaga mat genom att steka. Inte ens grönsaker, alltså. Det är ångkokning, ugn eller vanlig kokning som gäller. Vi hade redan från början tänkt köpa ingredienser till en soppa och äta av den i flera dagar, så det försäkrar vi också är helt lugnt. Let’s find a space for your food, säger Huw. Jaha, tänker jag, det är ju en rätt liten kyl, men månne det ryms. Och jo, utrymme finns det. Grejen är bara att det redan nu ska definieras precis vart det som får maka på sig ska ta vägen. Kanske osten kan bo där, och smöret där. Han testar några konfigurationer innan han är nöjd, och frågar oss om vi är okej med arrangemanget. Öh, jo, det är bra.

Han tillägger att smöret för övrigt är världens bästa smör, och att han vägrar äta andra märken. Smöret kommer nämligen från kor som betar kring det lilla samhälle han föddes i, precis vid den järnvägstunnel där han brukade fascineras av tåget som barn. Han är nästan i stånd att börja truga oss att smaka, men byter samtalsämne till IKEAs blåbärssylt. Vilket är världens bästa sylt.

Den smakar givetvis som en industriellt tillverkad blåbärssylt med mycket socker, men jag nickar, håller med, it’s really good. Egenplockat och hemkokt kan man ju inte förvänta sig på så många ställen i världen. Jag lär honom både hur man uttalar ”blåbär” och att det trots den bokstavliga översättningen på burken är frågan om bilberries, inte blueberries. Med facit på hand var det enda gången under vistelsen som han engagerade sig i något jag eller A sa.

SYLT BLÅBÄR, Blueberry jam - IKEA
Gudarnas frukostverk.

Noterar att det finns tre kranar vid diskhon. En röd, en blå, och en grön. Han är inte sen att förklara att den gröna är för dricksvatten, och går bort till ett synnerligen oskyldigt skåp som visar sig husera en labyrint med avancerad filtreringsapparatur. Själva vattnet som kommer ur den gröna kranen är dock inte bara en filtrerad version av den blå kranen, nej, det kommer från en speciell källa i bergen (?), minns inte hur många miles bort. Godaste kranvattnet jag någonsin druckit i Manchester både innan och sedan dess? Klart det var, men då är konkurrensen verkligen inte hård. Har vant mig nu, men i början var det väldigt oaptitligt att dricka kranvatten med en lätt förnimmelse av klor i näsan.

Väl vid diskhon förklarar han också att han jättegärna diskar, han mediterar nämligen under tiden, så all disk får vi gärna spara åt honom. Han klargör också att han om morgnarna lagar sin frukost, äter den och diskar, allt i stillhet, ensamhet och meditation, sedan är det fritt fram för oss att använda köket. Okej Huw, inga problem, vi är här som gäster, det sista vi vill är att inkräkta på dina rutiner. Samtidigt tänker jag att han nog inte verkar fullt så tillbakalutad som han gav sken av i text, det är rätt mycket specifika grejer att hålla i huvudet. Mer ska det så klart bli.

Det visar sig att jag och A kommer sova på varsin futon i japansk stil på golvet i the music room. Inte mig emot. Rummet är väldigt högt i tak, ljuset fullkomligt strålar in om solen är framme, harmoniskt. Hyllorna är av Jedi Archives-snitt, böcker, DVD:er, vinyler, CD-skivor. TV:n och två stora högtalare är övertäckta med en brokig duk. Samma rumba med att find a space för vårt bagage i musikrummet. Naiv jag var som inte tänkte att uttrycket menades bokstavligt från början. Testa konfigurationer, byta plats, what do you think? Han ber oss vara väldigt försiktiga och inte alls vidröra de gräddvita linnegardinerna som ramar in det massiva panoramafönstret på ena väggen. De handvävdes nämligen av en indier för 30 år sen och får inte tvättas. Han visar att man kan se precis var vävaren pausade en stund i arbetet. Fascinating.

A ställde en fråga samtidigt som de gick uppför trapporna, fick svaret en sak åt gången. Att prata samtidigt som man går uppför trapporna till ovanvåningen är alltså multitasking och förbjudet. Det går upp för mig att detta hem handlar om mindfulness till en sådan grad att det närmast liknar OCD-symptom. Obsessive-compulsive mindfulness. OCM? Självfallet får mobiler inte höras, ej heller mobilhögtalare, och absolut inga liquids i musikrummet pga. glapp i golvbrädorna. Antog att detta gällde öppna glas, men han sa snällt till när ögonen föll på min Klean Kanteen, som allså har världens jävla skruvkork.

Klean Kanteen Classic 1182ml Bottle with Loop Cap OutdoorGB
Väska med elektronik för tusentals euro? Kast ner den bara.
Ovärderligt manuskript? Fanskapet håller tätt.

Att morgonen är en tyst, helig stund leder förstås till att man inte vet om han är i köket när man vaknar törstig på morgonen, och man vill givetvis inte störa. Karln låter oss ändå bo hos honom gratis i tre nätter, vi måste respektera hans vanor, vad hade ett hostel för två pers kostat? Det hördes inte ett skit, så det gick inte att gå efter ljud. I själva verket skulle det störa redan att öppna dörren för att se om köksdörren var stängd. Att knacka var det givetvis inte fråga om.

Ska vi våga gå in? Tror du han är där ännu? Har han kockat färdigt sitter han och äter i matsalen och störs garanterat av att vi kommer in i köket, eller så står han och diskar. Toaletten ligger på övervåningen, och för att komma till trapporna måste man gå igenom matsalen. Törstig, pissträngd och tyst som en mus, vilket arma öde.

Alla påbud och den extrema ordningen gjorde det ju ironiskt nog till en väldigt fientlig miljö, snarare än en vilsam upplevelse. Instrumenten i musikrummet såg för övrigt inte ens ut att användas. A uttryckte intresse för att jamma, men det nappade Huw inte på. Det var som att han gillade tanken på att vara en buddhist med ett musikrum, men i allmänhet kändes det som att bo hos en arkivarie, konstkurator eller på ett museum.

Kanske mest uppseendeväckande var ändå att han på sin profil yttrade viljan att share positive energy. I praktiken var det envägskommunikation som gällde. Han var helt enkelt totalt självabsorberad. Som sperglady har jag nog en släng av den självcentrerade sleven ibland, men detta var något i hästväg. Han ställde inte en endaste fråga, medan vi artigt frågade och lyssnade. Buddhismen brukar väl förespråka egodöd, om något?

View of "The Death of Ego" wall art on Hanbury Street
Väggmålning i Shoreditch. Bild: Robert Lamb

Att träffa på honom i huset var som att auto-enrolla i en unskippable guidad rundtur på autoplay. Inte ens när jag och A försökte tala om våra erfarenheter av något han var intresserad av blev det en dialog. Gubben höll monologer om massage, opera, kompositören Elgar, buddhism, huset, Manchesters lokalhistoria och sin barndom. Efter tre nätter kunde vi äntligen retreat from the retreat och vila upp oss i en vanlig jävla houseshare. Tack för gästfriheten, Huw, men vilken lättnad det var att äntligen få steka upp lite lunch.