Neopias hetaste

Kanske har du levt ett helt liv utan att veta vad Neopets är. Kanske du spelade lite grann i början av 00-talet. Kanske du religiöst plöjde ner ett par tusen timmar. Oavsett kommer här en lista på Neopias tio hetaste neo…djur. ”Djur” på svenska får det att låta ännu några snäpp värre.

Old elephante - Version 2 — Plats -100000: *Blue Elephante*.

Plats 10: White Wocky. Eller ska jag säga White Choccy? Ett sug i blicken som i sin tur får dig sugen på denna lurviga pannacotta!

Plats 9: Fire Jetsam. För dig som gillar neopets som kör sitt eget race och vet vad de vill ha. Jag menar, eld på ett vattendjur? Smokin’!

Plats 8: Ghost Ixi. Leende blodröda ögon, vad mer kan man önska sig? Kusligt snygg!

Plats 7: Halloween Cybunny. Fyllig diva med mouche och en touche gotisk elegans. Något att sätta tänderna i innan det omvända inträffar!

Plats 6: Royal Boy Grrarl. Denna midnattsblå majestiska best kan få vem som helst att falla på knä!

Plats 5: Desert Aisha. En blyg, exotisk skönhet, och vad är väl mer mystiskt kittlande än det?

Plats 4: Gray Peophin. Muntra upp nu, en fjärdeplats är inte så pjåkigt! Jaha, du ser alltid ut sådär? Vilken tur!

Plats 3: Darigan Draik. En gåtfull pose som riktigt dryper av quiet power – farligt attraktivt.

Plats 2: Faerie Grundo. Med sitt gnistrande leende lovar Faerie Grundo att ta dig till himlen. Det räckte dock tyvärr inte ända till stjärnorna denna gång, för förstaplatsen går till…

Plats 1: Electric Eyrie. Ja, vad kan man säga? Med sin koboltblå päls är Electic Eyrie ett verkligt blixtnedslag. Det där om sparks fly måste ju ha kommit någonstans ifrån!

Fick skapa en ny kategori för detta. Om du undrar huruvida det är värt att gå igenom alla pre-conversion-neopets bara för att skriva riktigt sliskiga gamla skolans skönhetstävlingomdömen om dem kan jag svara ett rungande JA.

Krukväxtägare: check

Är inte krukväxtlös längre, fick en jävla orkidé (är det accent på slutet?) av K när hon anlände till festen i fredags. Måste väl googla hur man sköter den. Har haft livet av åtminstone två orkidéer i tonåren, behöver inte en tredje på mitt samvete. Bananerna har väntat på att bli bananbröd ända sedan brunchen som inte blev av, så det fixar jag i skrivande stund – formen är i ugnen och myser, ingen fara på taket.

Postade ett brev och skulle också gå och hämta receptmedicin till apoteket. Tyckte det var längre än jag mindes, förstås hade jag gått för långt, skulle ha svängt mycket tidigare. Det gjorde dock ingenting, det var så trevligt att spatsera fram med häggdoft i näsan (är det där hägg?) och perfekt utetemperatur med en sensuell bris i håret. Voi om man sku ork färg rötterna också.

Antagligen var det nog det som undermedvetet gjorde att jag fortsatte gå, vid närmare eftertanke. Ingen podd i öronen, bara tankar och direkta sinnesintryck. En törnig jävel sträckte sig precis i torso-höjd, fick ducka för den, men nog stack den iallafall. Det är väl en ros som har tråkigt och känner för att jävlas.

Växter intresserar ju inte förutom om de är… nyttoväxter. Då blir det genast encyklopedisk kunskap, eller rentav en magisteravhandling i mitt fall (kratom). Mormor försökte få mig intresserad av växter som liten men jag förklarade myndigt att jag inte är intresserad av blommor men tycker om hästar. Det senare föll bort i mitten av lågstadiet nån gång, och växter kittlar fortfarande inte (förutom dödsskönt i kistan, massmördar dem dagligen med vegandiet).

Tog också bussen in till centrum för att hitta en ta-passfoto-här-automat. Det gjorde jag vid Manchester Piccadilly, men den tog bara kontanter. Till all glädje fanns det en bankautomat som kunde spotta ut femmor och lyckan var total. Rätt många automater hanterar tior, dock inte alla, men femmor är ovanligt. Får man bara ut tjugor och uppåt i Finland än? Passfotot blev förstås horribelt, men det är tradition. Nu börjar det dofta bananbröd så får sätta punkt för detta vardagsinlägg här. Håller på med en text om könsroller.

Glada måndagar: Northern Q

En av de första stadsdelarna A visade mig var the Northern Quarter. Tydligen ett koncept som diktades ihop av ren marknadsföringsorsak på 90-talet nån gång. Kvarteret ligger ytterst centralt, man går bara norrut från epicentret Piccadilly Gardens längs med Oldham Street. Ta-da.

Night & Day, Band on the Wall, Matt and Phreds, The Peer Hat, Soup Kitchen, Whiskey Jar, The English Lounge, Nam och Crown & Kettle är några av de barer och konsertutrymmen i NQ jag har hunnit besöka. En rätt mager lista, men så var det ju det här med pandemin, va.

*Band on the Wall och dess kännspaka equalizer på fasaden.*
*Lite ”tacky” i nyktert tillstånd men den är inte tänkt att avnjutas så.*

Skivaffärer finns det också en hel del av, Vinyl Exchange, Eastern Bloc, Piccadilly Records, Vinyl Resting Place, Vinyl Revival… nu har jag ju lovat dyrt och heligt att inte bli en vinylnisse, så jag håller till godo med CD-sektionerna så länge jag lyckas hålla tassarna borta. Vet mycket väl att jag är en lyckligt upphittad holy grail-skiva på vinyl bort från att falla ner i träsket, men lite självförnekelse skadar väl aldrig.

Nexus Art Café överlevde inte pandemin. De hade ett zine-bibliotek och ljuvlig London Fog och en rökfri innergård och ordentligt med bord. Blev förvånad när jag kollade riktigt noga på väggen och konstaterade att det stod en kristen organisation bakom, det märktes absolut ingenstans. När jag och A gick till dess dörrar ett par månader efter nyheten om stängningen låg där ett par chockrosa trosor och hundskit, och det kittlade ju någonting någonstans. Svårplacerat.

Sen har vi givetvis Afflecks. Skrev ett inlägg om livet som bya-goth och vilken pilgrimsresa det var att åka till Helsingfors med födelsedagspengar sisådär en gång per år eller två. Hade fan fått dåndimpen av Afflecks som tonåring. Fyra våningar med goth-kläder och indieserietecknare och kristaller och Funko-pops och neongröna nätstrumpbyxor och steampunk och nitar och bändpaitor och planscher och smycken och caféer och åtminstone en frissa samt skivaffär. Det hade varit sensory overload, som att vara på svältdiet i ett par veckor och bli lössläppt vid Rax Golden Pizzabuffet.

Åsynen av detta borde göra något med dig om du är i min ålder och från landsbygden omkring Vasa.
Bild: Lauri Rantala

Just ja, det var ju Manchester jag skulle prata om. Madchester och baggy blev en grej, och försäljarna i Afflecks försåg förstås ungdomarna med utsvängda byxor och batikskjortor att ha på sig när de fick sina meloner vridna i Haciendan senare på kvällen. Båda manchesterinstitutionerna grundades för övrigt 1982.

Området kring Oldham Street var länge nedgånget, men det var förstås Factory Records-bossen Tony Wilson som öppnade Dry Bar där år 1989. En visionär, som alltid. Baren erbjöd understundom uppkoppling till en gullig sak kallad the world wide web. Gratis. För kunden då, baren payade ju per minut. Var du med på modemuppkopplingstiden vet du mycket väl hur snabbt detta blir en förlustaffär. Om du vet det minsta om Tony Wilson & c:o vet du också att det inte spelar någon roll.

*Stan har varit utan hans väldigt mjuka + extremt stadiga uppsyn i fjorton år nu. RIP.*
*Bild: ITV Granada*

I dagsläget är det mycket affärer med vintagekläder, piercing- och tatueringsstudios, sexshoppar, vegancaféer, indiebokhandlar, flottiga takeaways, gatukonst etc. i NQ. Området har också fått leka New York flera gånger, även i amerikanska högbudgetrullar.

Totaljävla svindyrt att bo där förstås, litet utbud och stor efterfrågan. Man ska antingen ha gjort sig några tidigare bostadsklipp eller vara en välinsyltad yuppie. Eller ha bott där innan det blev hippt. Eller bo i den council estate som oförklarligt ligger mitt i smeten. Det finns folk som maler på om hur området har invaderats av hipsters och att själen är död och bla bla, men jag klarar mig riktigt fint utan luttrade (läs: åldrade) surpuppor. I fallet Chorlton är det dock sant på riktigt.

Ljuva egensällskap

Idag kom jag på mig själv med att se fram emot den givna programpunkten när T åker tillbaks kring klockan ett-tiden på eftermiddagen, och det om något skvallrar om att det har varit alldeles för lite egentid. Behovet av att vara helt ensam var liksom uppdämt, och yttrade sig som små-ångest. Lite svårare att andas, spänd, lätta overklighetskänslor.

Det släppte till 80 % när jag äntligen satte mig ner framför datorn i mitt eget sällskap. Har träffat folk precis varenda dag denna vecka, fixat med lägenheten och stressat över festen, dags för en riktigt lugn söndag. Tror bestämt jag utlovade en närmare inblick i Northern Quarter för glada måndagen imorgon, den texten kanske jag skulle orka påbörja. Har iallafall ett telefonmöte med jobbcoachen på förmiddagen, ska slå ett slag för min sak.

*Loppisfynd. Tre nostalgiplattor och en chansning.*

Sen var det ju lilla disken, ja. Vissa finner det antagligen otroligt att det är något jag fixar själv och inte outsourcar till en hjälpsam man som blir kåt av det, men ja… det är inte min stil. *Filip och Fredriks pladdrande i öronen och så är det bara att köra på autopilot.*

Har också fixat biljetter till London eftersom det blir att skaffa pass med nya namnet vid finska ambassaden. Fem timmar dit med buss, fem timmar tillbaks, så hela dagen äts upp. Tåg skulle ha kostat typ tvåhundra pund tur-retur. Alltså vad satan. Jag ska aldrig klaga på VR mer.

Maten, svart på vitt

Hoppas krapulan har börjat släppa, här kommer den slutgiltiga midsommarmenyn. Dessutom helt i textformat, precis som på det gamla goda internet, innan reflexen ta-bild-av-matportion blev legio. (Ja, jag glömde fota skiten, och varken T, A, D, K eller L håksade att göra det heller. Förlåt. Använd fantasin.)

Toast skagen

Nästan alla recept jag hittade föreslog fast tofu skuren i små bitar som räksubstitut, men det tyckte jag lät åt helvete. Hackade istället shiitake-svampstammar i bitar som påminde om räkor till längd och tjocklek och fräste därefter upp dem i margarin. Lika delar veganmayo och Oatlys eminenta havrefraiche (den tjocka jäveln, i klassisk gräddfilsliknande burk). Finhackad rödlök, dill, salt, peppar.

Tog det finaste rostbrödet de hade i Asda (vilket inte säger mycket, engelskt bröd är en tragedi) och stansade ut perfekta rondeller, stekte dem i margarin och fyrade av brandlarmet på kuppen (DET VAR INTE ENS BRÄNT!). De hade tyvärr ingen tångkaviar på Ikea, annars hade det förstås varit pricken över i. Tänkte att riktigt finhackad nori antagligen hade funkat för havssmakens skull, men det fanns ej att tillgå. Arma gott blev det iallafall.

Muka fransk sallad med nypotatis

Sallad, tomat, vårlök, lite överbliven rödlök. Kokta nypotatisar med skal på skurna i bitar. Dressing gjord på senap och vitvinsvinäger, salt och peppar. Enkelt och gott.

Nån sorts rostad blomkål i eldig, krämig sås

A gjorde denna. Minns inte riktigt vad som var i såsen, men den tog länge att laga och skulle reduceras och inte bränna fast och hade typ tre olika chilisorter i sig (?). Också riktigt gott.

Laxtarteletter

Smuldeg gjord på rumsvarmt margarin, vetemjöl och en nypa salt, uttryckt i formar och in i ugnen en stund för att förgrädda. Fyllningen blev slimsor av kallrökt lax, finhackad vårlök, Oatly-fraiche, lite salt och peppar. Toppa med ost, in i ugnen tills skiten smält. Väldigt enkelt, gott kan jag inte uttala mig om personligen eftersom jag inte åt dem, men gästerna öste beröm över skiten.

Rabarbercheesecake

Försökte veganisera ett recept nästan rakt av, och det lyckades bra, med undantag för konsistensen. Som alltså är det viktigaste. Det blev fromage av den istället, med skivade jordgubbar och krispiga havrekexbitar i. Färska mintblad (mynta?) ovanpå. På det sättet gick den ju att rädda, smaken var det inget fel på.

När jag försökte skära cheesecaken och kniven blev kladdig insåg jag att näe, ingen tid i världen skulle ha fått denna att bli fast nog. Använde Vegi-Gel från Dr. Ötker, större mängd än instruktionerna föreskrev för mängden vätska, men det var ändå inte tillräckligt. Får nog experimentera med olika förtjockningsmedel och laborera med mängden, alltså.

Bål med blåbär, hallon och citron

Blåbärssaftkoncentrat, hallon-Absolut, mousserande vin och kolsyrat citronvatten. Två skivade citroner och ett paket hallon. Lite väl åt teini-hållet tyckte jag personligen, hade fått vara mindre sötma och mer citron. Gick åt gjorde den iallafall.

Lejonparten av kvällen tillbringade jag alltså i köket, men att lyssna på uppsluppna konversationer från rummet intill är minst lika trevligt som att delta. Huset är officiellt uppvärmt.