En 22-årig brittisk radikaliserad islamist med libyiska rötter självmordsbombade Manchester Arena sent på måndagskvällen den tjugoandra maj 2017. Antagligen minns du rubrikerna. En bomb med tretusen muttrar och skruvar som improviserade kluster detonerade i foajén när kvällens artist, Ariana Grande, gick av scenen.
Gärningsmannen hade rekognoserat tre gånger på förhand och visste att sitta och vänta på ett specifikt ställe som inte täcktes av CCTV. Foajén huserade väntande föräldrar, syskon till konsertbesökarna, samt publik i stånd att undvika den värsta rusningen. En ensam gärningsman, tjugotvå döda, hundratals skadade, för att inte tala om mängden människor med bestående psykiska men. Fruktansvärt. Brodern som deltog i planeringen dömdes till minst 55 års fängelse förra året, hade han varit över 21 år vid tillfället skulle det garanterat ha blivit livstid, full stop.
Jag insåg under researchen till detta inlägg att jag faktiskt har träffat pappan som först tog kontakt med securityn (!). Det finns tillräckligt med offentliga detaljer och band för att veta att det är rätt person. Jag reagerade på hans utstrålning, väldigt närvarande och rättfram, stadig blick, men hade ingen aning om att han hade varit med om något dylikt, eller vilken roll han spelade i händelseförloppet. Den offentliga utredningen av attentatet kan följas här.
Pappan i fråga och hans partner går mot platsen där de avtalat att möta upp dottern. Partnern uttycker förbryllning över en nervös, svartklädd yngling med stor ryggsäck. Han sitter avsides, nästan som att han gömmer sig, och ser inte precis ut att tillhöra Arianas vanliga målgrupp. Pappan får en olustig magkänsla, känner sig lite skyldig över att ifrågasätta killen, men går ändå fram. Han säger åt killen att det inte ser så bra ut att du sitter där med en stor ryggsäck när det har varit dåd lite här och var, och frågar vad han håller på med. Killen svarar ”I’m waiting for someone mate, do you have the time? What time is it?” (tycker fan det är något rysligt med ordet mate där, kan inte riktigt förklara).
Pappan går fram till en 19-årig säkerhetsvakt för att uppmärksamma honom om den skumme unge mannen, vakten säger att han redan känner till killen och visar inga omedelbara tecken på att följa upp. Detta är en kvart innan detonationen. Pappans partner tänker på den fullpackade ryggsäcken och resonerar att han kanske säljer inofficiell merch eller så, och slår det därefter ur hågen i tron att vakterna har koll på läget. Vakten har dock ingen radio, och är dessutom tillsagd att absolut inte lämna sin post utanför en nödutgång. Han försöker få sin chefs uppmärksamhet några gånger genom att ropa och gestikulera. Chefen står enligt egen utsago cirka 20-30 meter bort och varken ser eller hör på grund av ljudnivån.
Åtta minuter senare gör vakten en förbipasserande 18-årig kollega uppmärksam på den konstige unge mannen. Båda håller hans beteende under uppsikt en stund. Kollegan känner instinktivt att något är fel och försöker kontakta kontrollrummet via radio, men kommer inte fram. Till sist ger han upp. Tvekan att ingripa grundar sig i rädsla för att överreagera, samt rädsla för disciplinära åtgärder på grund av antagen rasism om det skulle visa sig att killen är oskyldig.
När jag först läste det sistnämnda antog jag att det var taget ur sitt sammanhang och hårdvinklat i någon brittisk tabloid. Daily Mail, Daily Mirror, the Sun och resten är ju ökända för att dra saker till sin spets. Youtubers har ingenting att säga till om i jämförelse med dessa blaskors långa och stolta historia att clickbaita och vara riktigt jävla elaka. Men nej, det är alltså ett direktcitat, liksom rapporterat av BBC.
När dödsoffren i de finländska skolattackerna i slutet av 00-talet publicerades med namn och bild minns jag att chefredaktören utförligt försvarade denna bedömning. Både i kollaget, bildtexten och brödtexten var det övertydligt utpekat att man hade de anhörigas lov. Medier i Finland överlag är mycket försiktiga i integritetsfrågor jämfört med till exempel NL eller UK, och finländska anhöriga vill oftast sörja ifred. I brittiska tidningar är det vanligt att anhöriga går ut med namn, ålder, ort, rentav område, och (flera) bilder.
Att säga något om offret i media ses av många som ett sätt att ta kontroll över personens minne, en del i sorgeprocessen. Ett tillfälle att berätta för världen vad personen brann för och hur den berikade ens liv, snarare än att gå till historien som en siffra i statistiken. Det behöver inte vara vansinnesdåd eller våldsdåd, det gäller även trafikolyckor eller arbetsolyckor, tragiska öden överlag. En tydlig kulturskillnad.
Tänk att själv vara oskadd, men att vännen man spontant gav sin extrabiljett åt samma dag visar sig ha omkommit. Eller att man själv slapp undan med blotta förskräckelsen, men att ens mamma som var där för att hämta en omkom för att man inte tog bussen.
Spindlar, ormar, nålar och andra klassiker får inte pulsen att höjas så mycket, men att behöva leva med något dylikt resten av livet är jag fan rädd för på riktigt. Till en sådan grad att jag ibland vägrar välja mellan två ankomsttider om någon är på väg hit med bil och frågar om den ska äta före eller efter ankomst. Om någon annan lider av detta vore jag intresserad av att höra.
Ja, och hur gick det med pappan som försökte slå larm? Han och hans dotter klarade sig oskadda, pappans partner skadades svårt men överlevde.
Madrona Silvander 